Människan har en enorm påverkan på naturen omkring henne, hon bygger hus, åker motorbåt och förändrar ekosystemet. Arvid Bertilson reflekterar över vårt förhållande till naturen och sörjer hur vår framfart drabbar storlommen.
Vid svenska inlandssjöar har människor i flera tusen år hört storlommen ropa. Jag har kommit att älska detta märkliga och sorgsna läte, som jag räknar bland det vackraste i svensk natur. Jag älskar henne inte ensam. Hon har haft en viktig plats i många kulturer och sägensbildningar; i folktro kallades hon regnfågel, vars sång förebådade oväder, och i samisk tradition är hon den form som nåjderna tar när de har ärenden i dödsriket.
Trots att hennes mer övernaturliga förmågor sedermera har kommit att ifrågasättas, är att få uppleva hennes närvaro icke mindre sagolik. Fråntar man henne varje mytisk egenskap, vilket förnuftet möjligen kräver, för hon alltjämt tankarna till strömkarlar, sjörån och bäckahästar; väsen som i våra förfäders föreställningsvärld var lika verkliga som sjön själv.
Hennes beteende rymmer ännu mer än vetenskapen förmår förklara. Bland det märkligaste är lomringen – ett rituellt spelbeteende där storlommar från sjöar vida omkring oförklarligen söker sig samman. I sjön Båven i Sörmland har ornitologer upptäckt att lommarna om sommarnätterna lämnar sjön och flyger till en liten grannsjö för att övernatta tillsammans, för att sedan återvända i gryningen.
När jag var ett barn kunde vi höra storlommen vid vattnet till vårt familjetorp. Det var troligen samma fågelpar varje sommar, för storlommen är parbildande och lever i upp till trettio år. Nu har nya grannar flyttat dit, och de ödsliga ropen har ersatts med oljud från deras motorbåtar. Storlommar bygger bo nära vattenbrynet och är därför känsliga mot båttrafik och annat som stör häckningen eller som skapar svallvågor som förstör hennes ägg.
Och mitt hjärta brister. Tveklöst är det en släng av den ofta otjänliga nostalgi som många känner inför förändringar i stort som litet. Men det ofrånkomliga i tidens gång fråntar oss inte ansvar i vårt sätt att förhålla oss till vår omgivning. Jämte de ofrånkomliga tragedierna som följer av att leva i en värld av begränsade resurser, där varje ambition gör avkall på en annan, dras vi med de tragedier vi utan anledning förvållar oss själva: det meningslösa utplånandet av det som var vackert och kunde ha förblivit det.
För genom friheten och förmågan med vilken människan lagt världen under sina fötter, ligger storlommen, och annat av naturen som är vackert, helt under vår makt. Åt oss har givits den mest oersättliga, rikaste och äldsta av skatter, att förkasta, leva med, eller förvalta efter eget gottfinnande. Frågan om hur vi gör det sträcker sig från det stora till det lilla; från avvägningen mellan gruvor och dricksvattentäkter, mellan industriparker och gammal skog, ned till den enskilde som måste bestämma vad som är värt att värna vid sin egen sjöstrand. Det står oss människor fritt att antingen leva tillsammans med sjöfåglarna, eller offra dem för andra nyttor eller nöjen.
Ofta, när debatten om naturens bevarande väcks, riktas blicken mot strandskyddet och allemansrätten. Båda har djupa rötter i svensk förvaltning och vittnar om ett folk med ett särskilt omsorgsfullt förhållande till sin natur. Allemansrätten är älskvärd - rätten att vandra fritt på Guds jord, så länge man lämnar den som man fann den. Strandskyddet är svårare. Dess syfte är vackert men dess tillämpning landar alltför ofta fel, i orättvisa mot markägaren och otillräcklighet i skydd för det djurliv som det ibland påstås värna.
Oavsett är dessa skyddsregler tomma utan föreställningen om naturens värde som ger dem mening. Strandskyddet reglerar var vi får bygga, inte hur vi lever. Den som älskar sjön kan bo precis vid vattnet, lägga båtmotorn på land om morgnarna i maj och låta vassruggen stå. Den som inte gör det kan bo hundra meter bort och köra motorbåt varje morgon under häckningssäsongen. Allemansrätten blir utan den rätta föreställningen inte en rätt att vistas i naturen utan ett frikort att profitera på den. Lagstiftning och förbud i syfte att styra vårt beteende får ofta som enda konsekvens skapandet av nya rännor som våra laster flyter nedför.
Båtar och strandliv är lättfattliga nöjen och en självklar del av somrarna för dem som har råd och möjlighet. Det livet är av godo. Men det går att leva det livet med olika föreställningar om värdet av den skatt vi äger i naturen. Dessa föreställningar skiljer oss, delvis, i vad vi ser när vi betraktar naturen och det som lever i den; vad vi ser när vi ser en storlom.
Forntidens jägare jagade uroxen till utrotningens rand, medeltidsbonden dränerade sina våtmarker och romerska legioner avskogade Medelhavsländerna för alltid.
Hur många av oss som inte vet vad en storlom är, och som möjligen aldrig kommer att undra! Jämte ett sådant ointresse finner man bland vissa den likgiltighet som får vuxna män och kvinnor att lämna plastavfall i naturen eller kasta tomburkar från bryggan. Andra, som måhända visar mer hänsyn, ser naturen som vacker, men också som en egendom som all annan: något som finns där att förbrukas efter marknadens infall och önskemål, och som inte behöver underkastas andra principer än dem vi tillämpar i största allmänhet på kommoditeter, tillgångar eller allmänningar. Sedan finns de som älskar naturen på ett sätt som utesluter människan. För dem är naturen endast ren i hennes frånvaro, och varje mänskligt avtryck ett brott mot något heligt.
Sanningen är att de flesta av oss troligen bär på en blandning av dessa föreställningar. Människan har i alla tider begagnat sig av naturen på ett sätt som omgjuter den. Forntidens jägare jagade uroxen till utrotningens rand, medeltidsbonden dränerade sina våtmarker och romerska legioner avskogade Medelhavsländerna för alltid. Inte heller vi, i vår tid, är utan skuld i den skada som naturen ådrar sig genom oss. Men det är inte heller rätt att hålla människan borta från naturen, att förbjuda henne att leva i den och glädjas åt den, eller att bruka den. Hon hör hemma där. Och ändå, trots min fullaste övertygelse om människans självklara roll i naturen, finns det en del av mig som finner glädje i sagan om en helt orörd natur, obefläckad av våra händer, där storlommen kan sjunga fritt för evigt.
I sprickorna mellan dessa föreställningar finner man de miljökonservativa – de som älskar naturen som människans tillhåll, men som vet att det vackra är sårbart och att förlusten av det är oåterkalleligt, och som av den anledningen varken kan acceptera att naturen förslits för människans skull eller tas ur händerna på henne som älskar den.
Vad som avgör vilka bland våra föreställningar och egenheter som får ledsaga vår förvaltning av naturen beror på om vi, som samhälle och som individer, äger hänsyn och tacksamhet inför det som övergår oss. På vår estetiska känslighet, om vi ser skönhet i en storlom i det fria. Och på vår föreställning om vad det innebär att äga naturen, om vi förstår att den mark som vi för en tid beträder är äldre än oss och bör överleva oss.
Storlommen är ett utmärkt gestaltande av det faktum att vi, i Sverige, äger en rik, oersättlig och uråldrig skatt i vår svenska natur. Det åligger oss ett oeftergivligt ansvar att bevara och förvalta denna rikedom, i ett besinningsfullt och långsiktigt balanserande mot vårt lands övriga angelägenheter.
För trots att hon i dag bedöms vara livskraftig i Sverige, var storlommen hotad under slutet av det förra seklet. Till följd av att atmosfäriskt svavel från Europas industri regnade ner i svenska sjöar försurades våra vatten. Det krävdes betydande kalkning av våra sjöar och stora insatser från ornitologer och naturvänner för att vända på utvecklingen.
I dag hittar vi storlommar vid stora delar av våra svenska, norska och finländska inlandssjöar. I resten av Europa är hon så gott som helt försvunnen, och i de sjöar där hon ropade finns nu reglerade vattenleder, försurade sjöar, och en strandkant till brädden fylld med insprängda hus.
Vi äger ännu friheten att låta storlommens rop eka över våra inlandssjöar, att våra barn och barnbarn får förundras över henne liksom vi och våra förfäder har gjort. Vad vi skyddar när vi skyddar henne vet vi inte helt, för naturen har ännu inte lämnat alla sina hemligheter ifrån sig. Och kanske, när hon dyker ned till dödsriket, lägger hon in ett gott ord för oss.
Arvid Bertilsson är ordförande emeritus för Geijerska studentföreningen och för Centre-Right European Association of Students.
