Jag köpte Anna Maria Lenngrens Dikter på en pop up-butik för Pixbos antikvariat i Lund. Det är en stor, läderinbunden, av Fritz von Dardel illustrerad utgåva från 1950; påminnande om de 1800-talspraktutgåvor av Fänriks Ståls sägner eller greve Snoilskys Svenska bilder som länge var nära obligatoriska prydnader i borgerliga hems förmak. I Sven Stolpes ofta hätska litteraturhistorieskrivning hyllades Lenngren som den enda svenska 1700-talsdiktaren som förutom Bellman nått ut till folket. Fortfarande 1974 var flera av hennes dikter välkända. I skolan var de sånär ensamma om att mottas ”utan gäspningar av en ny tids intellektuellt nedrustade elever”, enligt Stolpe. Nu, i juli 2025, var boken värderad till endast tjugo kronor.
Den kanoniserade dikten, ”Några ord till min kära dotter, i fall jag hade någon”, publicerades 1798. I diktens kändaste strof avråds dottern från att läsa, till förmån för hushållssysslor:
Med läsning öd ej tiden bort –
Vårt kön så föga det behöver,
Och skall du läsa, gör det kort.
Att såsen ej må fräsa öfver!
Litteraturvetare är oense om huruvida Lenngren var uppriktig eller ironisk i dessa råd. Kanonkommitténs expertgrupp tycks mena det senare. Tolkningen förstärks av att Lenngren själv var vitter, beläst och berömd som satiriker. I Svenska Dagbladets podcast Dagens story om kulturkanon, fann Elsa Westerstad att det är feministiskt i sig att lyfta en tidig kvinnlig författare. Westerstad gladde sig även över metahumorn i valet. Det är lekfullt att i en litteratur- och bildningsbefrämjande kanon belysa rader som till ytan instruerar unga kvinnor till motsatsen: ”Ett odladt vett, en upplyst själ, / Hvad! kunna böcker blott det skänka?”. Mer än andra val bevisar inkluderandet av Lenngrens dikt att Sveriges kulturkanon inte är ett moraliskt rättesnöre, utan ett fönster till reflektion och historiska kontexter. Förhoppningsvis bidrar också vår kanon till att Lenngren och andra namn på listan inte längre står osålda eller glömda i landets antikvariat och magasin.
Agardh Hjärne