Allt fler liberalt sinnade har längtansfullt börjat blicka mot nationalismen, något som skapat friktion meningsfränder emellan. Två av Sveriges mest betydande författare visar dock att även två liberaler som tycker olika kan samexistera.
Under de senaste åren har många europeiska liberaler ställts inför ett ideologiskt vägval, då partier som anser sig tillhöra rörelsen börjat romantisera nationalism. Denna situation har uppstått då nya sociala utmaningar har stärkt debatten angående säkerhet, lag och befintliga nationella identiteter. Sverige är inte ett undantag, då två av tre liberala partier (L och M) har anslutit sig till en koalition som stödjer sig på ett nationalkonservativt parti. Oundvikligen har det skapat en intern debatt mellan dem som välkomnar ett högerskifte inom liberalismen och dem som inte anser förändringen acceptabel ur en ideologisk synvinkel. Denna kluvenhet inom den liberala rörelsen är dock inte en ny företeelse. Den nationalistiska liberalismen och socialliberalismen har trots allt funnits sedan 1800-talet, konservativt räknat. Under tidigt 1900-tal förespråkade två av Sveriges viktigaste författare varsin av dessa ideologier: Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf.
Selma Lagerlöf föddes 1858 i en välbärgad familj på herrgården Mårbacka i Värmland. Hon utbildades i hemmet och utvecklade tidigt ett intresse för utbildning. Hon beslutade sig för att bli lärare och började arbeta på en flickskola i Landskrona 1885. Hon fick sitt litterära genombrott med romanen Gösta Berlings saga, en omedelbar succé som etablerade henne som en betydande röst inom den svenska litteraturen. Lagerlöf publicerade ett flertal framgångsrika böcker, men kom också att engagera sig socialt. Hon kämpade för kvinnorättsfrågor och var med och skrev under bildandet av Folkpartiet 1934. Lagerlöf tog också en aktiv ställning mot Nazityskland. Hennes engagemang i kvinnorättsrörelsen och hennes stöd för den framväxande folkpartismen illustrerar hennes ställningstaganden som en tidig socialliberal.
Verner von Heidenstam växte upp på bruksherrgården Olshammar i Närke. Till skillnad från Lagerlöf fick Heidenstam sitt genomslag som poet och inte romanförfattare. Hans lyrik var historisk, romantisk och nationalistisk. Egenskaper som hans politiska engagemang också skulle anses färgad av. Han var nationalist som önskade främja och föryngra det svenska. Men han bar också på liberala ideal och skrev ett flertal artiklar som gav stöd till den allmänna rösträtten. Heidenstam kom dock att bli mer konservativ och tog ställning för Tyskland under första världskriget. Hans tyskvänlighet under mellankrigstiden har därtill kritiserats hårt, men han tog aldrig ställning för nazismen.
Både Heidenstam och Lagerlöf vann nobelpriset i litteratur och satt som ledamöter i Svenska Akademin. De delar dock också en annan betydande likhet, då båda fick i uppdrag att skriva böcker som skulle användas för att undervisa skolelever om Sverige. Heidenstam skrev Svenskarna och deras hövdingar, ett verk som beskrev svenska historien på ett storslaget och romantiskt vis. Lagerlöf överträffade dock Heidenstam internationellt med sin geografibok Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige som har översatts till minst ett 40-tal språk.
Lagerlöf och Heidenstam har uppenbarligen levt liknande liv. De växte båda upp i överklassmiljöer på landet och fick sina genombrott som författare. De hade båda politiska engagemang med rötter i dåtidens liberala strömningar och använde sina skriftliga förmågor för att romantisera det svenska. De tog också ställning gentemot den rådande ordningen och kämpade för folkets civila rättigheter. Heidenstam tog striden för att de medborgare som genomfört militärtjänstgöring skulle få rätten att rösta och Lagerlöf bedrev en liknande kamp för att kvinnor skulle ha lika mycket att säga till om som männen. De två ledamöterna i Svenska Akademien skulle därmed kunna anses komplettera varandra. I sann liberal anda bidrog de båda också till medborgarnas bildning med sina skolböcker. Heidenstams och Lagerlöfs liknande, men skilda ideal och deras liknande uppväxter, visar liberalismens mångfacetterade karaktär. Tankarna var ofta olika, men till skillnad från Heidenstams fejd med August Strindberg hamnade han aldrig i konflikt med Lagerlöf. Ironiskt nog dog de båda 1940. Ett år då liberalismen var hotad i hela Europa. Ett hot som uppstod från de totalitära ideologierna och inte från liberalismens mångfacetterade kärna.
Kan då verkligen den moderna liberalismen anses stå inför en existentiell konflikt? Finns det inte utrymme för både Heidenstam och Lagerlöf?
Kan då verkligen den moderna liberalismen anses stå inför en existentiell konflikt? Finns det inte utrymme för både Heidenstam och Lagerlöf? Är inte bara den nya framväxten av en nationalliberalism bara ett tecken som visar att den debatt som präglat liberalismen i över hundra år fortsätter? En hälsosam motsättning som visar ideologins mångfacetterade natur. En liberalism som har plats för två vitt skilda och snarlika individer: nationalskalden och den folkkära kvinnorättskämpen.
Markus Linder är redaktionsmedlem i Svensk Linje.