Kolonialism beskrivs ofta som en modern västerländsk uppfinning. Det är dock långt ifrån hela sanningen. Torsten Pettersson ger sig ut på jakt genom mänsklighetens historia för att finna kolonialismens natur.
Kolonialism består i att en grupp av människor – såsom en stam, en stadsstat, en nation – med våld eller hot om våld erövrar en annan och utsätter den för exploatering, tvångsarbete och etniska utrensningar. Det kan äga rum som det som jag kallar ”närkolonialism”, då angränsande områden erövras, eller som en ”fjärrkolonialism” riktad mot mer avlägsna områden genom sjöfart. Den europeiska kolonialismen på andra kontinenter från 1500- till 1900-talet är ett typiskt exempel, men endast ett i helhetsbilden. Att bara avse den då man talar om kolonialism är en form av västerländsk självcentrering.
Särskilt närkolonialismen ser vi, liksom krigen, överallt i historien. Det kan verka som om människan som art är ofrånkomligt benägen för kollektiv våldsutövning. Men så är det kanske inte.
Man räknar med att människan, hominidtypen Homo sapiens sapiens, har funnits i ungefär 200 000 år. 95 procent av den tiden har vi levat som kringvandrande jägare och samlare. Vi ”tömde” ett område på växter, småkryp, villebråd, fisk och gick sedan vidare till nästa och nästa. På basis av fornlämningar och direktobservation av aboriginerna i Australien har vi kunnat se att jägar- och samlarsamhällena omfattade cirka 100–1000 individer då gruppstorleken begränsades av hur många människor ett visst område kunde försörja. Det kunde förekomma skärmytslingar om de mest vatten- eller födorika områdena, men samlevnaden var generellt fredlig.
Det berodde dels på att det i grunden fanns plats för alla på den då mycket glest befolkade jordytan. Dels lönade det sig inte att vara aggressiv. Varför skulle man riskera egna förluster för att brandskatta en annan stam då man redan ägde allt som man orkade bära? Varför skulle man ta slavar som skulle behöva få en del av den redan knapphändiga födan?
Sedan blev allt annorlunda. På alla kontinenter förutom den australiska inträffade för ungefär 10 000 år sedan den så kallade jordbruksrevolutionen eller ”den neolitiska revolutionen”. I bl.a. Mellanöstern, Kina, Mexiko och Peru upptäckte människor möjligheten att inte bara samla in det som naturen spontant producerar utan att själva producera genom att odla åkrar och hålla boskap.
Så är det goda och det onda tragiskt sammantvinnade under de senaste 10 000 åren.
Det ledde till en ny, agrikulturell och stationär livsstil som under årtusenden sakta men säkert spred sig och stegvis trängde undan jägar- och samlarkulturen. I Norden inträffade det för cirka 4000 år sedan. Konsekvenserna för mänskligheten, både positiva och negativa, blev genomgripande.
Den positiva utvecklingen kan beskrivas så här. Födotillgången ökade och ledde till betydande befolkningstillväxt, både globalt och lokalt. Därigenom kunde ett samhälle flytta personresurser från enbart födoproduktion till en bred repertoar av specialiserade uppgifter. Relativ jämlikhet under det småskaliga jägar- och samlarstadiet ersattes då av makthavare, underlydande och byråkrater nödvändiga för att hålla ihop ständigt växande samhällen. Därtill kunde somliga individer på heltid ägna sig åt konst och filosofi och för det erbjöd ett växande samhälle en nödvändig publikbasis. Vidare möjliggjorde fast bosättning teaterkonstruktioner och praktbyggnader med ett konstnärligt värde i sig.
Lika tydliga var de negativa konsekvenserna. Genom jordbruksrevolutionen steg benägenheten för kollektivt våld radikalt. Det ser vi i fornlämningar på att många byar var omgivna av murar som ett nödvändigt försvar och på ökade fynd av stridsfält: många skelett på samma plats med sönderslagna skallar eller genomstuckna revben.
Orsaken till våldseskaleringen var uppenbarligen att det nu lönade sig att vara aggressiv och krigisk: tack vare fast bosättning hade en stam ackumulerat byggnader, åkrar, boskap och ägodelar som en annan stam kunde få lust att överta antingen på ort och ställe eller genom transport till sin egen fasta bosättning. Det återkommande mönstret blev därför att en större, starkare grupp erövrade en mindre, och därigenom blev ännu starkare och erövrade en till. Och så vidare. På det sättet uppstod stora riken i Indien och Kina, i Babylon, Egypten och antikens Rom samt i Sydamerika hos aztekerna och maya- och inkafolken. De uppvisade vissa former av vetenskap, ett rikt kulturliv och monumentalbyggen såsom Kinesiska muren, romarnas Colosseum och aztekernas och egyptiernas pyramider, möjliggjorda av resurserna i stora riken och av en brutalt utnyttjad (slav)arbetskraft.
Med tiden växte närkolonialismen ut till allt mer storskaliga krig och till fjärrkolonialism. Från 1700-talet frambringade sedan industrialismen fabriker, järnvägar och ännu rikare städer värda att erövra. Mänsklighetens utveckling av högre levnadsstandard och av förbättrad infrastruktur och arkitektur har alltså samtidigt i alla stadier ökat incitamenten för angrepp och underkuvande. De har dessvärre ofta varit starkare än en principiell fredsvilja och angriparnas bekymmer över att deras egna soldater blir dödade.
Tröskeln för krig sänktes också av den nya storskaligheten. Bland jägarna och samlarna var beslutsfattarna återhållsamma för att de kände alla och var släkt med många. Men nu i större samhällen var de som beslutade om krig och fälttåg långt borta från dem som utsattes för fara och blev därför mer benägna att ta lätt på oundvikliga egna förluster.
Dessutom ägnades en hel del av den fyndiga människans teknologiska och industriella utveckling åt att göra vapen, allt mer effektiva och dödsbringande. Det innebar ofta ”dödsbringande på avstånd” – genom gevär, kanoner, missiler – vilket ytterligare sänkte tröskeln för krig då man trodde sig kunna angripa andra med mindre fara för en själv. Men så hade också de andra kanoner och missiler.
Generellt kan man således säga så här: människan som art är inte ofrånkomligt krigisk och aggressiv. Tvärtom förmår människor i olika grupper leva relativt fredligt tillsammans – det ser vi, såvitt vi kan bedöma, i jägar- och samlarkulturerna. Men så fort det finns något att vinna är människor ofta beredda att gå ut i krig och att erövra och förtrycka andra grupper av människor.
Allt som i en kvalificerad mening kan kallas civilisation och alla större tekniska framsteg har förutsatt stationär och åtminstone relativt storskalig bosättning. Det fick vi genom jordbruksrevolutionen. Men samtidigt skapade den en grogrund för girighet, aggression, erövringslust och krig som ett medel att ta, ta, ta och att skydda det man har tagit. Så är det goda och det onda tragiskt sammantvinnade under de senaste 10 000 åren av mänsklig historia.
Torsten Pettersson är författare och professor emeritus i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.