Under sensommaren år 1940 publicerades pamfletten Den svenska linjen som har inspirerat namnet till denna tidskrift. Pamfletten var en politisk stridsskrift, författad av fem unga högerstudenter, bland andra Studentförbundets förste ordförande Th. Åke Leissner.
Genom skriften tog författarna avstånd från de krafter inom den svenska högern som förespråkade att Sverige skulle ansluta sig till Tysklands nazistiska linje, liksom från den vänster som följde Moskvas kommunistiska linje.
Det senare var väl knappast uppseendeväckande, men brytningen med Tyskland var verkligen betydelsefull eftersom den svenska högern traditionellt hade varit mycket tyskvänlig. Invasionerna av Danmark och Norge under våren 1940 visade dock en gång för alla att nazismen var oförenlig med den demokratiska högern och att Tredje riket utgjorde ett direkt hot mot Sverige.
Pamflettförfattarna insåg att ett fritt Sverige förutsatte frihet också för våra nordiska grannar, varför de krävde att ockupationerna av Danmark och Norge måste upphöra och att Finland skulle stå fritt från sovjetiska påtryckningar. I konflikt med tysk- och rysslandsvännerna stakade pamflettförfattarna därför ut en egen svensk linje för att värna landets oberoende svenska medborgares frihet.
Utöver egenvärdet i att Ukraina kan försvara sig och skydda sina medborgare, är ett ryskt nederlag kanske Sveriges främsta säkerhetsintresse.
Utan att göra något likställande i övrigt känns det som att Donald Trumps utrikespolitiska vägval har haft en liknande effekt på dagens svenska höger. Från att vi har sett det stora landet i väster som en inspirationskälla och en i grunden god kraft internationellt, är det nu svårt att helt lita på Förenta staterna.
Visserligen lär den amerikanska kongressen knappast tillåta en militär intervention mot Danmark, men presidentens aggressiva uttalanden och vägran att utesluta några handlingsalternativ för att Grönland ska bli amerikanskt var skadliga nog. Sannolikt kommer inte heller det republikanska partiets ledarskikt att tillåta att Atlantfördragets artikel 5 undermineras. Ändå är Trumps retorik mot en Natoallierad mycket oroande och riskerar att sänka tröskeln för ett ryskt angrepp.
Högre än Trumps ord talar dock hans handlingar. Under förra året har det amerikanska militära stödet till Ukraina i princip helt sinat. De redan beslutade stödpaket som ännu inte hade hunnit implementeras stoppades vid Trumpadministrationens tillträde och några nya är inte på väg. Utöver egenvärdet i att Ukraina kan försvara sig och skydda sina medborgare, är ett ryskt nederlag kanske Sveriges främsta säkerhetsintresse. Båda riskeras nu av USA:s agerande.
Sina löften om att vara en fredspresident till trots, har Trump visat sig mycket villig att använda militära medel på annat håll. Att president Nicolás Maduro kommer att ställas till svars för sina brott och inte längre kommer att styra Venezuela är efterlängtat. Tyvärr blev det snabbt tydligt att målet med operationen inte var att försöka få till stånd demokrati och rättsstat i Venezuela, exempelvis genom att stödja oppositionen. I stället verkar chavismen få behålla makten genom Maduros vicepresident.
Liknande svängningar har visats rörande Iran. Den tolvdagarsoperation som genomfördes förra sommaren mot landets kärnvapenanläggningar tycks välavvägd och framgångsrik. Men när massiva demonstrationer ett halvår senare fyllde Irans gator mot regimen, delvis uppmuntrade av Trumps egna ord, fanns ingen amerikansk hjälp att få. Först när tiotusentals människor hade mördats av säkerhetstyrkor skred Trump till verket i vad som är den största amerikanska väpnade konflikten sedan Irakkriget.
Även om Sverige självklart ska sträva efter goda relationer med USA, måste landet under nuvarande ledning betraktas som opålitligt. På World Economic Forums årliga konferens i Davos konstaterade den kanadensiska premiärministern Mark Carney just detta. Den liberala, regelbaserade världsordningen är över eftersom dess främsta försvarare har övergett den. I stället förespråkar han mer samarbete mellan medelstora och mindre stater. Tillsammans kan vi forma ett eget demokratiskt block för att inte fångas mellan stormakterna.
Carneys ord var kloka och fick gott gensvar från framför allt europeiska ledare. I praktiken verkar dock många som borde ingå i de mellanstoras block bara byta en linje mot en annan. Såväl Australien, Tyskland, Storbritannien som Kanada självt har vänt sig till Kina för ökat ekonomiskt samarbete. Dessutom verkar de alltför villiga att ge säkerhetspolitiska eftergifter. Den brittiska regeringen har till exempel plötsligt godkänt ett nytt ambassadkomplex i London, trots farhågor att det kan nyttjas av den kinesiska säkerhetstjänsten.
Liksom 1940 års studenthöger stakade ut en svensk linje, måste 2026 års studentborgerlighet göra detsamma. Då som nu är vår frihet beroende av andras frihet. Linjen bör därför inte bara vara svensk eller ens nordisk, utan europeisk och västerländsk. Militär upprustning, säkerhetspolitiskt samarbete, fri handel och ekonomiskt utbyte inom Europa och med våra demokratiska vänner i andra världsdelar: det bör vara grunden för vår linje.
Ordförande Daniel Åkerman
