För gemene svensk har konservatism länge varit förknippat med försiktighet och marknadsliberalism, en kombination som uppmuntrar till social gemenskap och individualism. Denna kombination växte fram under en tid då svenskar på högerkanten såg frihetliga stater besegra auktoritära och därmed också fann förebilder att efterlikna. De såg därtill att välståndet ökade i de länder som anammat marknadsliberala principer och hämtade idémässig inspiration från dessa för att kunna bjuda socialdemokraternas marknadsinterventionistiska iver motstånd hemma i Sverige. Denna anglosaxiska konservatism har dock kommit att hotas i vår tid, då nya radikala och reaktionära strömningar har börjat göra sig gällande. Den Burkeanska konservatismen, sådan vi känt den, är hotad; tiden är därför inne att börja konservera den sanna konservatismen.
Dagligen diskuteras konservativa talepunkter på nyheterna: vi måste rusta upp försvarsmakten, det är dags att vi börjar värna om traditioner, det är viktigt att vi inte försummar det som gör vår lilla del av jorden unik, jag vill hellre leva i en värld där mina barn känner sig trygga än en där vi ägnar oss åt storskaliga experiment. Detta synsätt har tack och lov kommit att bli det dominerande narrativet bland politiker från högerkant till långt in på vänstersidan.
Denna utveckling har skett som en reaktion på en mer utmanande politisk verklighet än den som rådde för 15 år sedan, då en enad västvärld förväntade sig kunna fortsätta sprida rättsstatliga principer, kvinnors rättigheter och marknadsliberalism till utvecklingsländer under en överskådlig framtid. Givetvis var världen inte perfekt; konflikter drabbade bland annat Irak och det nyligen sönderfallna Jugoslavien. Men det fanns ändå en framtidsoptimism.
Den utveckling som gett upphov till den nya konservativa vågen kan anses ha uppstått i samband med den arabiska våren, då hundratusentals människor störtade statsmakter i Nordafrika och Mellanöstern i protest gentemot korrupta ledare och i försök att etablera rättsstater av västerländskt snitt. Utvecklingen följdes dock av en motreaktion, när de krafter som despoterna hållit stångna gjorde sig gällande tillsammans med de välmenande demonstranterna: religiösa fundamentalister som desperat försökte återvända till en mer medeltida världsordning. Snart därpå följde en flyktingkris, och ett överrumplat Europa märkte knappt när Ryssland tog en tugga av Ukraina. Bristen på reaktion var ett moraliskt svek från vår sida och avsaknad av handlingskraft 2014 kan ses som en direkt orsak till att Moskva vågade sig på kriget 2022.
Nu står Sverige och Europa inför större utmaningar än vi gjort sedan kalla kriget, och i Sveriges fall kanske ännu längre tillbaka i historien. När våra ekonomier stagnerar, integrationen misslyckas och kontinentens gränser hotas, både från väst och från öst, släpper människor sina vänsterideal. De överger den värld som skulle kunna skapas i teorin och griper tag i det bekanta. Människor blir alltså konservativa när de inser att deras liv, sådant det är, har ett värde. De tänker på sina familjer och hur rädda de är för att förlora dem. De börjar därtill värdesätta sin egendom och den trygghet som finns i det vidare samhället.
Medborgarna bryr sig inte om sänkta skatter och ansvar, de vill i stället ha övervakningskameror och protektionistiska åtgärder.
Problemet är dock att rädda människor söker både skydd och någon att skylla på. Dessa konvertiter från socialdemokratin har nämligen inte gått till den borgerliga konservatismen, den som eftersträvar eget ansvar och fria marknader. Konvertiterna har i stället sökt sig till nationalkonservatismen, och i Sverige till idétraditionens representant: Sverigedemokraterna.
Resultatet blir den konservativa försvarsviljan utan den engelska konservatismens individualism. Medborgarna bryr sig inte om sänkta skatter och ansvar, de vill i stället ha övervakningskameror och protektionistiska åtgärder. Detta ger upphov till ett samhälle som långsamt lämnar friheten bakom sig.
Ett annat problem med denna populistiska nationalkonservatism är dess antiintellektuella främlingsfientlighet. Kritiken verkar inte ligga i att utlänningar nödvändigtvis är sämre än svenskar, men att dessa som kollektiv grupp anses oönskade när de på något vis förändrar samhället. De äldre nationalkonservativa drömmer sig tillbaka till det samhälle som fanns när de var små och de yngre har lagt sig an med en mytologisk bild av ett förflutet de aldrig upplevt. Det vill säga ett fattigare Sverige, ett mer slutet land där mycket av dagens frihet och välstånd ännu inte hade vuxit fram.
Det är nödvändigtvis inte fel att motsätta sig en generös invandringspolitik, om grunden till detta ställningstagande utgår från en försiktighetsprincip snarare än en avsky gentemot de som anses hota en mytologisk bild av ett förflutet.
När Edmund Burke la grunden till den liberalkonservativa idétraditionen så visste han att samhället skulle komma att förändras. Hans ambition var blott att kunna garantera att denna utveckling skulle ske utan att riva ner de institutioner och traditioner som människor byggt sina liv kring.
Av denna anledning är det extremt viktigt att man bejakar och värnar om ordet konservativ. Låt inte de hatiska rösterna i samhället monopolisera en term som egentligen betyder kärlek till familjen, samhället, friheten, traditionen och en stadig kurs framåt. För om de tillåts kapa begreppet kommer denna tankerika idétradition att förvanskas till något enkelt, fult och radikalt; en ideologiskt oklar blandning av statlig interventionism och nationalism.
Det finns därför goda skäl för fler att våga kalla sig konservativa igen. Det är viktigt för att återta begreppet från nationalkonservatismens fotbollshuliganism att våga identifiera sig som konservativ. Att värna om sin omvärld är inget att skämmas över. För att göra detta kan en sympatisör kalla sig för liberalkonservativ, miljökonservativ eller kulturkonservativ. Det medger ett utrymme, en möjlighet för nyansering, som kan hjälpa till socialt med detta uppdrag. På så sätt kan man förhindra rädda och arga socialdemokrater från att monopolisera en idétradition som i grunden handlar om att skydda det värdefulla samtidigt som samhället försiktigt tillåts utvecklas.
Detta nummer av Svensk linje handlar om brutna kontinuiteter, vilket kan illustreras med den ovan beskrivna förändrade bilden av konservatismens inneboende mening. För den som är intresserad av de mer direkta konsekvenserna av denna idéutveckling så rekommenderar jag Bean Khalils text om Torypartiets historiska pragmatism. Vidare skriver Arvid Bertilsson en eulogi för den liberala världsordningen och Daniel Leviathan om Hebreiskans återkomst.
God läsning,
Markus Linder