Johanna Patricius argumenterar för att den moderna konservatismen måste skilja på form och innehåll.

Konservatismen har fått ett nytt uppsving med den så kallade nya konservatismen. Samtidigt har många fått det allt svårare att skilja på ideologin och på livsstilen. Detta är problematiskt, eftersom en åtskillnad mellan konservativ ideologi och konservativ livsstil är grunden för att ideologin ska fortsätta vara relevant. Liberaler har haft det enklare i det här avseendet – att vara privatkonservativ men liberal i debatten ses i allmänhet inte som någonting märkligt. Att anamma både politiken och livsstilen i konservatismen, det vill säga att bära klackar och tweedkavaj samtidigt som man till exempel förespråkar ett större försvar, samvetsfrihet och en mer restriktiv invandringspolitik är förstås inte fel i sig. Problem uppstår dock när dessa blir konsekventa synonymer med varandra på ett sätt som försvårar förståelsen.

Den nybildade omtalade konservativa tankesmedjan Oikos består exempelvis enbart av män. Det är inte principiellt problematiskt, men oavsett om man vill se den eller inte framträder en bild av de ”typiska konservativa” som män i tweedkavaj som röker cigarrer och diskuterar invandring och historia. Oikos riskerar att bli en tankesmedja som kan komma att spä på fördomar om konservatismen, även om detta inte är grundtanken. Kvotering är inget att eftersträva, men det är stor skillnad på att kvotera och samla mer än en eller två konservativa kvinnor.

Kristdemokratiska ungdomsförbundets Konservatism i klack är ett typiskt bra exempel på hur de försökte utmana denna stereotyp. Det började med en samling skarpa unga kvinnor med i många fall traditionella familjevärderingar som ansåg att konservatismen gav dem fler val än andra ideologier. Det har också fått fler unga KDU-kvinnor att använda hashtaggen #konservatismiklack i sociala medier. Idén är i grunden bra: att lyfta fram konservatismen som en relevant ideologi och samtidigt visa att konservatismen kan locka flera olika typer av människor. Utfallet blev dock inte helt självklart, på gott och ont. Expressen undersökte fenomenet under rubriken: ”Mini-Ebborna tar över – inne att vara konservativ” (Expressen, 10/2-19). Även andra tidningar började använda formuleringen, och även om begreppet ”Mini-Ebba” kan ses som en komplimang är KDU-tjejerna i fråga unga konservativa individer, snarare än enbart schablonmässiga företrädare för en ny stereotyp i klackskor.

Där hamnar man nämligen i samma fälla igen: att livsstilskonservativ ses som samma sak som ideologiskt konservativ – en bild som handlar lika mycket om man vad man tycker som hur man ser ut och hur man beter sig. Konservatismen står inför en stor utmaning i att försöka hitta en balans där båda delarna kan få plats utan att kompromettera varandra.

Detta gäller också när politiska partier ska definiera ideologin och hur den uppfattas utåt, där såväl moderater, sverigedemokrater som kristdemokrater kallar sig själva konservativa i olika utsträckning. Tre partier som har många likheter i praktiska politiska frågor, men som har lika många olikheter när det handlar om värderingar. Att samarbeta om att stoppa ett bygge eller att göra en visst område tryggare med bättre klottersanering och mer gatubelysning är en helt annan sak än att bestämma en ny integrationspolitik eller fastslå Sveriges ståndpunkt i debatten om ett EU-förslag. Att sitta i riksdag och regering kräver i mycket större utsträckning långsiktigt politiskt arbete än vad lokalpolitiken gör, med såväl lagförslag som politiska reformer som i många fall tar flera år att utreda.

En kommun däremot måste mer direkt bestämma hur problem ska lösas.
Där handlar det inte bara om att till exempel bestämma hur många papperslösa flyktingar under 18 år Sverige ska ta emot utan också hur dessa ska tas om hand. Var ska de bo någonstans? Vilken skola ska de gå i? Hur ska de ta sig till skolan? Vem ansvarar när de fyller 18? Detsamma gäller trygghetsfrågor. Hur löser man problematiken i det faktiska nuet att kriminella gäng står utanför skolgårdar och rekryterar minderåriga? Där går det inte att vänta in en nytt regeringsförslag på reform eller lag. Kommunpolitiker måste använda sig av den lagstiftning och de regler som finns för att komma fram till konkreta snabba lösningar.

När Sverigedemokraterna säger sig vara konservativa, betyder det då automatiskt att konservatismen är främlingsfientlig och bakåtsträvande? Betyder det att ett samarbete med Sverigedemokraterna i såväl en kommun som på riksnivå är bakåtsträvande? Att försöka nysta bland de olika trådarna kring vad som egentligen är konservativt och vad som till exempel är populism kommer kräva tid och mer debatt.

För att kunna göra det måste man skilja på livsstilskonservatismen och den ideologiska konservatismen. På samma sätt som jag inte är kvinna i första hand, är jag inte konservativ i första hand. Att bära pärlörhängen är inte synonymt med konservatismen. En fäbless för att röka cigarr innebär inte heller nödvändigtvis att rökaren ifråga är konservativ. Att jag som enskild konservativ erkänner betydelsen av individen betyder inte att konservativa behöver nedvärdera familjebegreppet eller staten. Det är snarare en ny typ av konservatism som håller på att utvecklas som skiljer sig markant från den traditionella värdekonservatismen. Värdekonservatismen har av - inte minst liberaler – blivit starkt kritiserad av att vara alltför moralisk och inte anpassa sig till samhällsförändringar, inte minst den förändrade synen på familjen. Kritiken har vissa befogenheter, vilket har gjort att en ny typ av konservatism börjat växa fram. Denna skiljer allt tydligare på den privata livsstilen och ideologin.

Det ser man inte minst i HBTQ- och jämställdhetsfrågor där konservativa under lång tid fått stark kritik för sin ”bakåtsträvande syn”. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch är typexemplet när hon i QX:s intervjuserie med partiledarna inför valet 2018 sade: ”Jag tror inte på ett normlöst samhälle, utan på ett samhälle med goda värderingar och normer. En annan sak är att man ibland sätter likhetstecken mellan sex och sexualitet.” (QX, 18/3-18). Att till exempel prata om HBTQ-frågor behöver inte betyda att man är en HBTQ-person.

Ju mer en person möts av förväntningar från den egna konservativa grupperingen och ideologin att agera och klä sig på ett visst sätt, desto mer kommer konservatismen att ta skada. Människor kommer självklart anpassa sig efter varandras beteende – det hör till den sociala människans natur. Det betyder däremot inte att man helt ska sluta tänka på vad som är ens politiska åsikter och vad som är en ens egna identitet, att personliga egenskaper inte behöver vara något politiskt eller något att eftersträva.

Det kan förstås uppfattas som ett luftslott med hycklerier där man ens handlingar inte alltid går ihop vad man tycker politiskt, men så behöver inte bli fallet. Det går att bygga sin identitet på sin politiska tillhörighet, men man kan också välja att inte göra det. Det är här som den nya konservatismen förhoppningsvis kommer demonstrera att det går att skilja på livsstil i den lilla världen och ideologi i den stora.

Johanna Patricius är ordförande i Fria Moderata Studentföreningen i Stockholm.

Konservatism är mer än klack