Till skillnad från vad många tror så hjälper klädkoder mer än stjälper. Att komma felklädd till ett sittning får bara nya medlemmar att känna sig utanför, skriver Johanna Trapp.
Få saker är så jobbigt som att känna sig utanför. Ibland är det tydligt vad som är fel. Man har inte rätt kläder, erfarenheter eller ord på lager – men ibland är det svårare att sätta fingret på vad det är som inte stämmer. I takt med att man växer upp och hamnar i fler nya sammanhang börjar man bli mer självmedveten och känna av skillnader människor emellan allt mer.
En tydlig sådan skillnad, som syns på bara några sekunder, är hur man är klädd. När jag som tonåring gick med i Moderata ungdomsförbundet var det en av de första sakerna jag tänkte på. Jag såg mig om, särskilt på min första sittning, och skämdes över vad jag hade skramlat ihop. De andra verkade ha förstått någonting som gått mig förbi. Jag hade en t-shirt, kort kjol och sneakers medan andra hade fina klänningar och skor med klack. Som ny och nervös fick det mig att känna mig än mer utanför.
Kanske stod klädkoden inte ordentligt utskriven på inbjudan den där gången, eller (vilket är mer troligt) så gjorde jag inte ordentliga efterforskningar vad den betydde. Oavsett kände jag skam, känslan alla människor helst vill undvika.
Ett sätt att låta människor slippa skämmas är att vara tydlig från början vad det kommer att vara för klädkod, och sedan även följa den. När vi inte gör det – i inkluderingens eller bekvämlighetens namn – skadar det de som är nya i ett sammanhang.
Klädkoder finns för din skull. De är inte till för att stänga ute, utan för att bjuda in. En tydlig klädkod gör det lättare att veta hur man ska förhålla sig, och sänker tröskeln för den som inte redan är van vid framförallt det akademiska eller borgerliga, men även andra miljöer. Det är därför exkluderande att inte skriva ut klädkoder – det gör att den som inte vuxit upp med de självklara sociala signalerna riskerar att känna sig dum eller fel. Det blir sedan upp till var och en att lära sig vad klädkoden innebär. Google är din vän.
Klädkoder finns för din skull.
Klädkodens historia är inte utan mörka sidor. Regler om hur man ska klä sig har funnits länge och fyllde förr viktiga samhällsfunktioner. Redan för de gamla grekerna användes de för att tydliggöra samhällsordningen. Genom så kallade sumptuarielagar bestämdes vilka tyger och färger olika klasser fick bära – till exempel silke och purpur var reserverat för kungligheter och adel. Klädkoder användes också för att markera allvar och högtid. Vid religiösa ceremonier, domstolsförhandlingar eller akademiska högtider har särskilda dräkter signalerat att sammanhanget ska tas på största allvar, precis som prästdräkter, domarkåpor eller studentmössor gör i dag.
Det kan verka som en rimlig slutsats att bara sluta med speciell klädsel, och alltid låta “vanliga kläder” vara utgångspunkten. En t-shirt, jeans och gympadojor, men då missar man klädkodernas vikitga poäng. För även fast jag inte förstod vad “kavaj” innebar den där gången i Muf Östergötland, betyder det inte att klädkoder inte är viktiga.
Att vara ordentligt klädd, hel, ren och proper, fyller också en annan funktion: det signalerar att något är viktigt. När vi klär upp oss markerar vi att sammanhanget ska tas på allvar. Vi visar respekt både för sammanhanget och för varandra. De skapar även gemenskap och igenkänning. När alla vet ungefär hur de ska klä sig minskar risken för missförstånd och osäkerhet, särskilt för den som är ny i ett sammanhang.
Kravlöshet hjälper ingen.
I studentlivet, på arbetsplatser, i föreningslivet och till och med i politiken finns det ofta oskrivna regler för hur man bör klä sig. Den som redan är invigd märker dem inte ens – men för den som kliver in utifrån blir de snabbt synliga. I ett samhälle där klassresor fortfarande sker, och där människor allt oftare rör sig mellan olika sociala miljöer, blir tydlighet därför en jämlikhetsfråga. En enkel rad om klädkod på en inbjudan kan göra skillnaden mellan att känna sig hemma och att känna sig fel.
Att bara skriva ”sommarfint” i inbjudan fungerar fint när alla redan känner varandra och delar samma referensramar. Men för samhällets eventuella nya personer behövs tydlighet.
Klasskillnader handlar ofta om att inte veta vad man inte vet. En student som aldrig tidigare varit på en gasque eller en bal kan inte gissa sig till vad ”högtidsdräkt” eller ”kavaj” innebär. Att skriva ut det är inte att vara rigid – det är att vara inkluderande. Kravlöshet hjälper ingen.
Johanna Trapp är medlem i Svensk linjes redaktion