Ett akademikerbarn kan bada i kulturellt kapital men sakna pengar på banken. Räknas det fortfarande som överklass? I denna text argumenterar Anna D. Linder för föräldrarnas betydelse för att fostra bildade och dugliga medborgare.
Det finns barn som växer upp med föräldrar som rättar dem när de säger fel, som motsätter sig att slarviga engelska uttryck ersätter svenska, som skickar sms med korrekt kommatering och förväntar sig detsamma tillbaka. I hem där man diskuterar runt middagsbordet, där man ställer frågor, behandlar varandra som likar, läser böcker och tar för givet att barnen både ska kunna argumentera såväl som lyssna. Och så finns det andra hem, där vardagen rinner iväg framför tv:n, där mobiltelefonen och datorspelen alltid är nära till hands och där krav på språk, beteende och gränsdragningar är få, eller inga alls.
Skillnaderna mellan dessa uppväxter blir sällan synliga direkt.
Skillnaderna mellan dessa uppväxter blir sällan synliga direkt. Två barn kan sitta bredvid varandra i samma klassrum och på ytan leva samma liv. Med familjer i samma radhuslänga, med samma klasskompisar och med samma lekar på skolgården. Men långsamt, nästan omärkligt, börjar deras världar glida isär.
Det ena barnet lär sig tidigt att ord bär tyngd. Att man blir hörd när man talar tydligt och korrekt, och att det är lika viktigt att kunna lyssna som att kunna tala. Att regler för uppförande inte är en begränsning, utan en nyckel för att kunna röra sig obehindrat i olika typer av sammanhang. Det andra barnet har samma förutsättningar att bli lika smart och kreativ. Men om ingen någonsin rättat hennes felsägningar, ställt krav på uppförande, varit närvarande i lek, läsning och inlärning, kommer hon att tappa dessa möjligheter, sakta men säkert. Och det kulturella och intellektuella gapet växer desto längre detta får pågå. Men det vet inte barnet om förrän det ofta är för sent.
Skolan påstår sig försöka göra sitt bästa med att jämna ut skillnaderna, men kan bara uppnå så mycket. Den som redan hemifrån har fått in vanan att läsa, eftersom föräldrarna nattat dem med högläsning ur en fysisk bok istället för att ha outsourcat akten genom att sätta på en film eller ljudbok. Den som vuxit upp med sunda husregler, ekonomisk redovisning av veckopengen samt med andra krav och konsekvenser i hemmet lär sig ansvarstagande. Den som tidigt fått följa med in i “vuxna” offentliga rum istället för att lämnas hemma med barnvakt, får fördelen i skolan. När uppsatsen ska skrivas, när läraren ställer frågor, när muntliga presentationer ska bedömas – då blir språket, vanorna och de sociala koderna synliga. Det är även avsevärt mycket roligare att lära när man redan känner att man erhåller en form av grundläggande kunskap av det som lärs ut, då blir ny information en upptäcktsresa istället för en kamp. När vi känner igen mönster, begrepp eller språk, upplever vi en trygghet; vi vågar räcka upp handen och ställa frågor, göra misstag och prova själva, för då har vi redan en grund att stå på. Varje ny bit kunskap blir ett steg vidare snarare än en överväldigande uppgift. Motsatsen är att möta något helt främmande utan någon referenspunkt, då kan inlärningen kännas frustrerande och motivationen sjunker fort.
“Varför ska jag kunna det här?”
Konsekvenser av det som barnen får med sig hemifrån växer och formar dem med åren. En stor del kommer fram när de söker sig till högre utbildning eller ger sig ut i arbetslivet. Den som kan skriva och uttrycka sig korrekt kommer ha lättare att sätta ihop en jobbansökan, tala med självförtroende och anpassa sig efter olika situationer och miljöer med hjälp av sitt breda kunskapskapital. Idag kan klass inte längre enbart mätas i mått bestående av pengar eller materiell rikedom som vi historiskt gjort. Den traditionella äldre svenska bilden av en konkret arbetarklass har bleknat bort i takt med att samhället blivit mer jämlikt, både socialt och ekonomiskt. Alla har vi tillgång till grundläggande resurser och tillgångar i form av skolgång, sjukvård och andra fria valmöjligheter. Men klass lever kvar, fast i en annan form – i skillnaden mellan de som har kulturellt kapital och de som inte har det. Såklart spelar den ekonomiska faktorn också roll, samt var i landet du bor – om du växer upp i stad, tätort eller på landsbygden. Men allt mer handlar klass om vilka erfarenheter, vanor och kunskaper du har. De som växer upp i hem med fysiska böcker, toleranta diskussioner, utflykter till museum på helgerna istället för köpcentrum, får ett språk, en nyfikenhet och ett självförtroende som blir avgörande i skola, arbetsliv och sociala sammanhang. De som inte får detta stöd kan ha samma ekonomiska förutsättningar, men saknar de osynliga nycklarna som gör att man kan navigera i samhällets mer intellektuella och kulturellt kodade miljöer. Den nya klassklyftan syns inte alltid, men den påverkar framtiden på djupet, och växer för varje år som går.
Språk är kanske den tydligaste markören. Unga som får höra vuxna prata politik, litteratur och historia, och faktiskt inkluderas i samtalen och får utmanas snarare än att viftas bort när de inte förstår, lär sig inte bara nya ord, men också hur världen hänger ihop. Andra barn, som växer upp med korta klipp, oändlig skärmtid och föräldrar som ger mer uppmärksamhet till sina mobiler än sina barn kan absolut vara kvicka och socialt smidiga i vissa miljöer, men saknar det som krävs för att skriva, resonera och förstå komplexa sammanhang. De sliter med att koncentrera sig, men också att förstå när någon säger nej, eftersom gränserna aldrig drogs i barndomen.
Det betyder inte att barn som växer upp utan dessa förutsättningar är dömda på förhand.
Det betyder inte att barn som växer upp utan dessa förutsättningar är dömda på förhand. Många hittar sina egna vägar, lyckas utbilda sig på egen hand och blir lika framgångsrika som de som fått med sig bildningsidealen sedan barnsben. Men vägen dit är krokigare, och ofta krävs det en kraftig inre disciplin samt lärare som engagerar sig extra mycket när föräldrarna inte gör det.
Frågan är därför inte bara en privat angelägenhet mellan föräldrar och barn. Den rör hela samhället. När skillnaderna i uppväxtmiljöer blir för stora riskerar vi att skapa två splittrade grupper inom den nästkommande generationen – en som flytande behärskar språkets och samhällets koder, med hela världen full av möjligheter, och en som hamnar på flanken, med betydligt sämre chanser på grund av att de hamnat flera steg bakom.
Anna D. Linder är presskommunikatör på Timbro förlag
