Xi Jinping hävdar att aggressionerna mot Taiwan är ett försök att rätta till historiska orättvisor som orsakats av väst. I verkligheten utgör de dock ett verktyg för kommunistpartiets historieskrivning. Marcus Björk nystar i den allt mer spända konflikten.
Sedan Xi Jinping blev Kinas högste ledare 2012 har landets hot och aggressivitet mot närbelägna Taiwan ökat markant. Det höjda tonläget har åtföljts av en kraftig kinesisk upprustning, som har resulterat i att Kina i dag har världens största flotta i numerär, om än ej ännu i tonnage.
Xi Jinping har beordrat folkets befrielsearmé att vara redo att kunna ta ön med militära medel år 2027, något som av vissa har tolkats som en tidpunkt för en de facto invasion. Kina håller sig dock ofta, på klassiska socialistiska manér, med just symboliska årtal och målsättningar. Ekonomin planeras exempelvis fortfarande delvis enligt femårsplaner, och just 2027 är det 100 år sedan folkets befrielsearmé grundades. Att vara redo för något är inte heller samma sak som att det kommer att ske.
För att förstå varför Taiwan är en så känslig fråga för Kina att de är villiga att riskera stormaktskrig måste man också förstå det kinesiska kommunistpartiets historieskrivning. I denna är Kinas så kallade “århundrade av förödmjukelse” central. Denna period sägs sträcka sig från slutet av 1830-talet och fram till Folkrepublikens grundande 1949. Under denna tid förlorade Kina flera krig mot västerländska länder och Japan, med ofördelaktiga fredsavtal som följd.
Kommunistpartiet framställer sig i detta narrativ som landets frälsare och de enda som till slut förmådde få ett slut på “imperialismen”. I praktiken bildades dock Kinas kommunistparti på direkta order av Moskva och var helt beroende av stöd från det imperialistiska Sovjetunionen för att vinna makten.
Skapelsemyten lever dock kvar i syfte att legitimera partiets regim. När Xi Jinping fick makten 2012 proklamerade han exempelvis att landet ska “återfödas”, en tydlig fortsättning på det historiska narrativet om partiets “frälsning av Kina”. Denna historieskrivning hotas dock av Taiwans framgång, som visar att det (tvärtemot kommunistpartiets propaganda) faktiskt finns ett alternativ till fastlandskinas diktatur, förtryck och hänsynslösa brott mot mänskligheten i Xinjiang.
Taiwan handlar alltså på intet sätt om att återupprätta Kinas territoriella integritet. Faktum är att Qingdynastin koloniserade den då självständiga ön Taiwan så sent som 1683. För att sätta det i perspektiv hade Goa, i dagens Indien, vid denna tidpunkt redan varit portugisiskt i över 170 år. Även Macao, som i dag är en del av Kina, hade varit under portugisisk överhöghet i över 100 år vid tidpunkten för Qingdynastins kolonialisering av Taiwan. Dynastin förlorade kontroll över ön i samband med nederlaget i det första sino-japanska kriget 1895, med resultatet att Taiwan hamnade under japanskt styre i 50 år. Sedan 1895 har Taiwan faktiskt bara styrts från det kinesiska fastlandet under fyra korta år, från andra världskrigets slut till kommunisternas maktövertagande i Kina 1949.
Faktum är att Peking historiskt har regerat betydligt längre över det som i dag är ryska Vladivostok än vad de gjort över Taiwan. De kinesiska kraven på Ryssland att återlämna Yongmingcheng för att återställa Kinas “territoriella integritet” lyser dock med sin frånvaro. Detta trots att det förlorades till Ryssland i ett av avtalen som anses ha varit orättvist mot Kina och förnedrat landet. Det torde vara uppenbart att det inte handlar om att göra upp med historiska orättvisor, lika mycket som det handlar om att försvara kommunistpartiets historieskrivning. I denna är Taiwan en ännu obefriad del av folkrepubliken, och Vladivostok huserar inte revolutionens fiender.
Det är också det som är essensen i frågan om Kina kommer att försöka ta Taiwan med våld eller inte. Helt enkelt om det gynnar kommunistpartiet eller inte. En misslyckad militär invasion kan underminera regimens legitimitet och makt, precis som när Argentina försökte invadera Falklandsöarna. Samtidigt kan en framgångsrik invasion stärka kommunistpartiets legitimitet enligt det narrativ som partiet odlar. Det är en fråga om riskbedömning och förmodligen inte partiets förstahandsval när det kommer till åtgärder för att behålla makten. Desperata situationer och brist på andra alternativ kan dock göra regimen mer risktolerant, och ja, desperat.
Västvärlden måste fokusera på att göra en invasion av Taiwan
så oattraktiv och kostsam som möjlig.
Kinas upprustning är ett sätt att öka regimens handlingsutrymme och ha så många alternativ som möjligt på bordet. En uppmärksammad rapport från US Naval Institute har dock påvisat att historiskt har fördel i numerär, med några få undantag, vunnit över teknisk överlägsenhet på havet. Detta borde oroa amerikanerna. Samtidigt visar fjolårets krigssimulationer från CSIS att USA med allierade i de flesta scenarier går vinnande ur en direkt konfrontation med Kina över Taiwan. Dock till priset av dussintals sänkta skepp, hundratals förlorade flygplan och tiotusentals döda. Detta skulle kraftigt försvaga USA:s globala ställning under många år. Västvärlden måste fokusera på att göra en invasion av Taiwan så oattraktiv och kostsam som möjligt för makthavarna i Peking – så att den aldrig händer. Det börjar med en trovärdig militär avskräckningsförmåga.
Marcus Björk är skribent och ordförande emeritus för studentföreningen Ateneum.