Det är fullt begripligt att jakten uppfattas som en förlegad relik, skriver Wilhelm Nyström. För att axla sin tunga förklaringsbörda måste jägarkåren berätta om jaktens mjuka värden.
Jägare tar jakten för given. Ända sedan savannen har människan hävdat sin ställning i näringskedjan – ett urgammalt tillstånd som även moderna jägare betraktar som helt naturligt.
Det är det inte. Sedan savannen har människan också hunnit med slavhandel, häxbål, DDT och en rad andra otyg som vi sedermera lagt av med. Hävdvunna vanor måste rannsakas och utvecklas för att värnas.
Och jakten skaver. Att nöjesdöda vilda djur är ingen småsak. Med sitt oerhörda våld väcker jägarna en instinktiv anstöt som bör tas på allvar, i synnerhet om de vill att en alltmer urban väljarkår ska fortsätta prioritera deras livsstil på andra samhällsintressens bekostnad. Förklaringsbördan vilar helt enkelt på jägarna, och den är tung.
Hur går det, då? Lyckas de övertyga stadsborna om vikten av sin hobby?
Nja. Sveriges jägarkår är förvisso bra på att poängtera jaktens många samhällsnyttor. När de skjuter många älgar minskar risken för en särskilt otäck sorts trafikolycka som personbilar inte är byggda för att klara. Nollvisionen och allt det där. Vildsvinsjakt, i sin tur, behövs för att förhindra bökskador på de åkrar som bär vår matberedeskap. För att återställa förgiftade skärgårdsöar måste många skarvar dö. Och så vidare. Logos.
Den sortens argument är viktiga, särskilt eftersom de kan kopplas rakt in i Sveriges evidensbaserade lagstiftningsmaskineri. Tack vare drömtrion Jägareförbundet, Naturvårdsverket och SLU sitter vårt land på världens kanske vassaste forskning om viltvård. Svenska jägare manövrerar vant och skickligt i den terrängen.
Den sortens argument vinner samtidigt inga hjärtan. Politiken ligger nedströms från kulturen, och det finns en risk att jägarkåren förlorar den mjuka debatten. Instängda i sina ekokammare – Facebookgrupper, Youtube-kanaler och medlemstidningar – radikaliserar jägare varandra och raljerar om hur Södermalm inte fattar något om vargar eller vapen. Det är nog ett dåligt sätt att värna jakten. Det stämmer att den där ön innanför Stockholms tullar inte ens mäter 600 hektar, men där bor likförbannat nästan 120 000 röstberättigade – en ångvält av folkvilja som kan jämna glesbygden med marken om samtiden glider jägarna ur händerna.
Om en så uråldrig mänsklig artefakt ska vinna gehör i mikropizzans tidsålder behöver jägarna berätta bättre om sin jakt: om folkrörelser, ansvar, familjer och platser; om traderad kunskap, och kärleken till naturen. Ethos. Pathos.
Den här texten är en del av den berättelsen.
Jakten är, som sagt, våldsam. Hela poängen är att döda. Man förstår att vanligt folk uppfattar jakten som grym.
Frågan är dock om inte naturen själv är ännu grymmare. Där ute konkurrerar djuren om revir, mat och fortplantning. Vissa arter har också cykliska populationer som ökar varje år tills trängseln sprider sjukdomar och massdöd, vilket får cykeln att börja om. En naturlig död är oftast långdragen och plågsam.
En mänskligt designad död, däremot, är snabb. När en gevärskula som färdas tusen meter per sekund träffar en bröstkorg fläks det mjuka blyet upp som en svamp och öppnar en stor sårkanal genom lungvävnaden. Kretsloppet mellan hjärtat och lungorna töms så snabbt att blodtrycket störtdyker och djuret blir medvetslöst inom några sekunder. Liknande är det med ett par hundra hagelkulor som avfyras på nära håll – en vägg av bly som slår ihjäl djuret nästan direkt. En jägare kan ta ett liv ur naturen på ett relativt skonsamt sätt.
Om hon skjuter några av hararna minskar vi konkurrensen mellan dem, och de når aldrig populationsnivån där harpesten plågar stammen i cyklisk massdöd. Om hon dessutom jagar rävarna räddar vi några harar från att slitas i stycken, precis som en skjuten kråka inte kan hacka ut ögonen på en harunge. De harar som väl lämnas kvar i skogen får leva lite drägligare tack vare jakten.
Att släcka vissa liv för att minska det totala lidandet är inte våld, utan omsorg. Det orörda naturtillståndet är hemskt och bör inte romantiseras. Jagande människor förbättrar naturen.
Och vice versa. Jakten är en hård skola som bygger karaktär.
Den huvudsakliga jaktsäsongen pågår från oktober till januari. Årstiden då snittsvensken mår som jävligast är alltså jägarens höjdpunkt – motion och frisk luft när den behövs som mest. Jakten stärker också helgens dygnsrytm eftersom man går upp tidigt och somnar som en stock. Dessutom får man en digital detox. Man sitter på pass i timmar men kan inte scrolla TikTok – då riskerar man att missa skottläget.
Jakten innebär en känslomässig berg-och-dal-bana som tar
udden av fulla mailkorgar, sena bussar och arga chefer.
Ljudet av en kvist som knäcks, eller en rörelse i ögonvrån, förbyter den meditativa tristessen i ett adrenalinrus på en bråkdels sekund. När klövar knakar runt passet är jakten vansinnigt spännande. I bytesdjurens närvaro fylls jägarkroppen av en skärpa som tränger ända ut i fingerspetsarna. Man kunde tänka sig att människans belöningssystem för länge sedan riggades till att älska den känslan, lite som det oförklarliga välbehaget när man blickar ut över öppet vatten eller trollfors av de dansande gnistorna över en sprakande eld. Jaktruset känns hårdkodat på stenåldersnivå.
För att inte nämna våndan inför skottet och lättnaden när djuret lägger sig, eller yrseln när man skär upp en fortfarande varm kropp och tvingas konfrontera vad kött är för ett slags livsmedel.
Jakten innebär en känslomässig berg-och-dal-bana som tar udden av fulla mailkorgar, sena bussar och arga chefer. Känslan av en uråldrig och äkta upplevelse ger jägaren råg i ryggen – en tyngre närvaro. Först i mötet med det vilda känner hon sig riktigt mänsklig.
De svenska jägarna förvaltar dessutom en säregen tradition. I andra länder är jakten förbehållen de adelsmän och pensionerade riskkapitalister som sitter på de stora jordegendomarna. Den svenska jorden ägs i stället av många småbrukare. Därför är den svenska jakten folklig, snarare än stekig. Och för att bunta ihop sina småplättar bildar de jaktlag som gemensamt förvaltar större jaktmarker. Eftersom Sveriges karga landskap är relativt viltfattigt använder jaktlagen i sin tur lösspringande hundar för att hitta djuren – en unik metod som bara finns här i Norden, och som har vuxit ur våra lokala förutsättningar. Den svenska jägartraditionen är värd att bevara.
Det är dags att gå in för landning. Trots att jakten tar sig våldsamma uttryck bygger den i själva verket på omsorg och empati. Att jaga är dessutom en god vana för både kropp och själ. Lägg till detta att jägarna förvaltar en unik och utbredd folkrörelse, så skönjer man bilden av jaktens mjuka värden. De låter sig inte vägas i nyttokalkyler, men måste ändå belysas eftersom landsbygden skulle dö om de gick förlorade.
Ansvaret att försvara dessa mjuka värden kräver ett par saker av jägarna. Till skillnad från golfare eller mountainbikecyklister måste de acceptera att deras hobby är kontroversiell. Det är förståeligt att den ibland uppfattas som helt vansinnig i 2026 års innerstadsmiljöer. Förklaringsbördan vilar hos jägarna.
Därtill bör jägarna försöka göra sig kvitt osympatiska tendenser som vapenfetischism, blodtörst och machokultur. I stället bör de luta sig mot mjuka värden som viltvård, karaktärsdaning och lokala traditioner.
Viktigast av allt är att öppna upp jägarlivet för fler. Äldre jaktlag har ofta svårt att säkra sin återväxt och många marker är ojagade. Fler stadsbor borde ges en chans. För att helt fatta jakten måste man trots allt uppleva den själv.
Wilhelm Nyström är skribent och doktorerar på Handelshögskolan.