Under tusentals år har våren fört med sig kulturens knoppar, varpå fagra blommor slagit ut. Dessa blommor har sedan, med sina vackra färger, lockat till sig pollinerande bin. Processen har garanterat att de mest tilltalande kulturella uttrycken spridit sig vidare för nästa generation att åtnjuta. Jul och Lucia glittrar av morgondagg och minner om det fina kulturella arv vi värnar om. En erfaren botaniker skulle dock invända mot en sådan fager bild av floristisk darwinism. Det är nämligen inte alltid den vackraste blomman som lyckas föröka sig. Somliga växter är blott ihärdiga, och stryper andras tillgång till vatten, näring och luft. De bär på giftiga blad, hänsynslösa rötter och sylvassa taggar.
Botanik och kulturell antropologi är på så sätt kanske inte särskilt väsensskilda. För det finns många traditioner mänskligheten bevarat utan att det tillför särskilt mycket gott. Jantelagen har väl egentligen aldrig gjort tillvaron så mycket behagligare? Den har snarare gjort våra liv gråare. Andra traditioner är till och med direkt farliga och förtryckande. Kvinnor som uttrycker sig fritt eller har utomäktenskapliga relationer misshandlas till följd av hederskultur. Släktingar mobiliseras och samlar sig utanför vuxna människors hem, enbart i syfte att straffa dem som inte upprätthåller den gemensamma förtryckande dogmen.
Dessa våldsamma och förtryckande kulturella uttryck kanske tjänade ett syfte i en tid när rättsstaten saknades. När någon form av moralisk lag behövde existera mellan människor för att upprätthålla social ordning. Sådana ålderdomliga traditioner saknar dock all relevans i ett modernt samhälle, där människor är kapabla att ta hand om sig själva och polisen bistår medborgarna.
På liknande vis kan man argumentera för att klassamhället inte är mer än en relik från en primitiv epok. För på vilket sätt skulle det i dag vara meningsfullt att dela upp människor baserat på hennes religiösa förbindelser, släktskap och relation till jordbruk? Majoriteten av människor tillhör inte ens dessa samhällsstånd längre och logiken bakom dem motsatte sig redan tidiga kristna tänkare, sedermera följda av upplysningsfilosoferna.
Personligen anser jag inte att klassamhället saknar all charm
Trots denna idemässiga kamp mot hierarkierna, har dess kategoriseringar visat sig vara väldigt ihärdiga. Landägande junkrar styrde Preussen och Tyskland fram till Weimarrepubliken. House of Lords är fortfarande en institution som förkroppsligar adelns och prästerskapets upphöjda ställning inom den brittiska demokratin. Vatikanen är en anti-egalitär organisation, med en administrativ struktur som symboliserar en kosmisk ordning baserad på människans underlägsenhet. Men varför finns då denna förlegade och förargande struktur kvar? Särskilt då den historiskt verkat för att minimera mänskliga friheter, från förtrycket av kastlösa i Indien till indirekta konflikter i moderna Europa. Finns det verkligen någonting värt att bevara från vårt hierarkiska och primitiva förflutna? Eller är det så att blomman saknar all skönhet?
Personligen anser jag inte att klassamhället saknar all charm, givet att den kulturella strukturen bygger på en meritokratisk och respektingivande grund. För strukturen innebär inte nödvändigtvis att somliga klasser behöver anses vara överordnade andra. Denna inställning är också något jag tycker mig skönja i det moderna Sverige. För vem anser egentligen att bonden, som brukar många hektar skog och åker, skulle stå lägre än en präst?
Det har snarare blivit så att vi respekterar de som lever och arbetar med någonting meningsfullt. Den traditionella arbetarklassen har fått det mycket bättre, men känner de att de gör något med djup signifikans? Troligen känner gruvarbetarna att de möjliggör Sveriges välstånd. Baristan på ditt lokala kaffe finner nog inte samma värde i sitt arbete. Arbetarklassen skulle därmed kunna anses ha delats i två, en del som har och en som saknar inneboende mening. Det nya bottenskiktet har blivit de som jobbar för snabbmatskedjor, i köpcenter eller med att leverera mat. Dessa människor i den framväxande gig-ekonomin representerar dock inte någon underklass, utan en total avsaknad av ståndstillhörighet. Arbetarklassen har alltså skakat av sig dem som inte längre passar in i mallen, de som lever som kastlösa och mästarlösa tjänare.
Vi kan i stället tänka på utvecklingen som en hegeliansk dialektik, vari en felbar tes möter en utmanande men inkomplett antites, vilka tillsammans frambringar en bättre syntes.
Det var kanske det som klass alltid syftade till att tillföra, en känsla av mening. Människan visste då hur hennes sociala krets förde sig, de utförde uppgifter som tjänade ett långtgående syfte, och de var omgivna av liknande människor med liknande jobb. När man tänker på det ur ett sådant perspektiv börjar man nästan längta efter den tydlighet som ståndssamhället förde med sig.
Det innebär inte nödvändigtvis att vi behöver acceptera de negativa aspekterna av klassamhället. Vi kan i stället tänka på utvecklingen som en hegeliansk dialektik, vari en felbar tes möter en utmanande men inkomplett antites, vilka tillsammans frambringar en bättre syntes. I detta fall mötte tesen hierarki, antitesen jämställdhet – för att frambringa det nu frivilliga klassamhället.
Inom ramen för denna uppfattning känner jag en längtan efter att tillhöra ett samhällsstånd, att tilldelas en tydlig uppgift som jag tillsammans med mina kamrater kan utföra till samhällets gagn. Just frivilligheten minner om ett segment i den studentikosa sången “O gamla Klang och Jubeltid”, då de fyra ursprungliga fakulteterna ska ställa sig upp under olika tidpunkter och tillkännage sitt kall. Teologerna plåstrar själen och läkarna kroppen. Visan sjungs och samtidigt känner man att man utför en hedervärd gärning inom sitt skrå. Finns det en bättre känsla än det? Broderskap och mening. Så välj en klass!
I detta nummer behandlas klass utifrån ett flertal olika infallsvinklar. Douglas Thor diskuterar hur Sverige bör ta sig an utanförskapsproblematiken, Marcus Björk skriver om sociala indelningar i Ryssland och Joakim Broman skildrar hur förhållningssättet till bildning har utvecklats över tid.
Markus Linder är redaktör för Svensk Linje