Det offentliga rum som en gång var ett stimmigt torg, en marknadsplats med överflöd av både bra och dåligt, vill nu somliga stöpa om till en steril seminariesal, skriver Jesper Sandström.
Internet har blivit ett vardagsverktyg, en förgivettagen del av livet för de flesta av oss. Många drömmer nostalgiskt om tiden innan det kom, som om tillvaron var mer autentisk, kanske lugnare, kanske lättare att kontrollera, innan vi fick sådan enorm och enkel tillgänglighet till både information och medmänniskor.
Själv har jag aldrig kommit över den närmast barnsliga uppspelthet som fyllde mig, när jag för första gången klev in i just detta offentliga rum. Kanske förstärktes upplevelsen av omständigheterna. Min uppväxtstad, Gällivare, i norra Norrlands inland, är vacker och trivsam på många sätt, men inget under av mångfald. Det fanns varken bokhandel eller skivbutik av någon särskild kaliber. Politiken dominerades av proppmätta sossar och obskyr bokstavsvänster, förenade i gnällig och missunnsam människosyn.
På internet däremot, där kunde man fördjupa sig i allt mellan nationalekonomi och nakenunderhållning, och prata politik med allt från amerikanska abortmotståndare till en vänster väsentligt mer välartikulerad än hemkommunens SSU:are. Musikutbudet var bredare än på det lokala Bosses radio & TV – för undertecknad bestod det bland annat av en slovensk stuveriarbetares egenhändigt producerade Ramones-bootlegs. Han tog mig ned i ett kaninhål fullt av likasinnade punkentusiaster, och det slutade med att mitt band, som utan Internet knappt skulle ha nått skolaulans tröskel, fick en spelning i New York.
Några år senare satt jag och suckade åt Fridolin och Romson som ställde sina platser till förfogande, och tänkte “men herregud, det här hade ju till och med jag kunnat göra bättre”. Sagt och gjort, inom några dagar hade jag organiserat, frivilligfinansierat och lyckats få riksmedial uppmärksamhet för min sarkastiska språkrörskandidatur.
Var vill jag då komma med det här? Jo, jag tror att det finns ett värde i den stökighet som i betydande men krympande mån präglar internet. Jag tror att politikerna som vill reglera bort både faktiska och inbillade faror, städa bort allt potentiellt anstötligt, kontroversiellt eller “felaktigt”, gör oss alla en björntjänst.
EU har med sin Digital Services Act infört stränga krav på att onlineplattformar, under hot om dryga böter, måste ingripa skyndsamt mot hatiskt innehåll, desinformation, och upphovsrättsbrott. Det här leder, föga förvånande, till att plattformarna i många fall tar det säkra före det osäkra, och raderar hejvilt.
Var går gränsen mellan satir, parodi och falska nyheter? Jag kan tänka mig att ett antal bilder från tidigare nämnda språkrörskampanj skulle ha fastnat i filtren idag. Mellan “hat” och skarp kritik? Den frågan blixtbelystes oavsiktligt av oppositionsledarens pressekreterare häromveckan, när hon med hatbegreppet som vapen försökte diskvalificera en sansad samhällsdebattör i form av Henrik Jönsson.
Vem får, i ett system där upphovsrättslobbyn har getts stort inflytande, avgöra skillnaden mellan kulturbevarande arkivgärningar och skadliga upphovsrättsintrång? Många har ägnat åratal och tusentals timmar åt att restaurera och ladda upp svårtillgängligt material, film, TV och musik, sannolikt med marginell påverkan på de ursprungliga rättighetsinnehavarna. De kan nu få allt sitt innehåll raderat utan förvarning. Det här drabbade, bland många andra, den svenske Youtubern “Rosa mannen”, som dock fick sin kanal återställd efter massiv kritik och medieuppmärksamhet.
Inget av ovanstående problematiseras i EU:s egen information. Där mässas, med kusligt orwellsk och nyanslös stämma, om ökad trygghet, om en “förutsebar, säker och förtroendeskapande onlinemiljö”. Som om inga risker finns, när resultatet i själva verket kan bli ett myller av oförutsedda och oönskade konsekvenser.
På internet däremot, där kunde man fördjupa sig i allt mellan nationalekonomi och nakenunderhållning.
I takt med att plattformarna börjar ta det säkra före det osäkra påverkas användarnas beteende. För många är det absolut inte värt att riskera regelbrott, och med det avstängning eller begränsning av ett konto som kan vara viktigt i både privat- och yrkesliv. Ökad självcensur ligger med andra ord nära till hands.
Plattformarna vill dessutom undvika att kontroverser överhuvudtaget uppstår, då de kan behöva hantera klagomål på alltför ängsliga ingripanden. Facebooks moderbolag Meta har tänkt lösa detta genom att helt sluta föreslå politiskt innehåll för användarna.
Det offentliga rum som en gång var ett stimmigt torg, en marknadsplats med överflöd av både bra och dåligt, vill nu somliga stöpa om till en steril seminariesal, där barska Brysselbyråkrater lägger sordin på stämningen – för allas bästa, som det heter.
Den digitala marknaden riskerar att möta samma öde som andra överreglerade marknader. Giganterna, vars jättelika juridikavdelningar orkar bära regelbördan, gynnas på bekostnad av uppstickare. I en värld där Myspace hunnit bli bäst på att behaga byråkraterna, hade Facebook kanske aldrig överlevt.
Så behöver det inte bli. Låt internet vara vildvuxet, låt avigsidorna hanteras med hjälp av fri debatt och enskildas ansvarstagande, snarare än genom långtgående, kontraproduktiva regleringar. Ryt ifrån mot dem som, i all välmening, vill vandalisera det mest vidsträckta offentliga rum vi någonsin byggt, och låt det fortsätta växa.
Jesper Sandström är skribent, översättare och producent för Svenska Dagbladets podd Ledarredaktionen.