I slutet av november begav jag mig mot Berlin för att delta i en diskussions- och utbildningsvecka om nordisk säkerhetspolitik på inbjudan av Konrad Adenauer Stiftung.

Tidigt en måndag morgon vaknar jag upp i ett mörkt och snöfyllt Stockholm. Den första notisen jag ser är hur samtliga tåg från Stockholm är inställda på grund av snökaoset. “Hur ska jag ta mig till Arlanda?” är min första tanke. Som tur var överdrev Expressens notis något, Arlanda express åkte fortfarande, om än något försenat. På flygplatsen möter jag Gabriele Baumann, chef för Konrad Adenauer Stiftung (KAS) i Norden, samt arrangören för veckan. I mitt fortfarande relativt nyvakna tillstånd möts vi av faktumet att planet är försenat, kort därpå får Gabriele även information om att den finska delegationen är försenad på grund av strejker hos flygbolaget. “Veckan börjar bra” tänker jag i väntan på att planet mot Berlin till slut ska lyfta.

Väl i Berlin inledde vi veckan med en middag på en traditionell tysk restaurang tillsammans med Gabriele och den enda av de två norrmännen som lyckats ta sig till Berlin. En lugn start till vad som kom att bli en hektisk vecka. Morgonen efter inleddes med en kortare rundtur av Berlin där guiden kunde peka ut hur nästan samtliga hus byggda på 1800-talet var designade av den kända arkitekten Schinkel. Snabbt därefter begav vi oss mot KAS huvudkvarter, precis söder om Tiergarten. På den breda och högt trafikerade vägen, bland ambassader, partiers huvudkontor och olika stora organisationer, ligger KAS. Kontoret är egentligen uppdelat i två delar: en mindre byggnad, vilket är deras akademi, och en större kontorsbyggnad.

KAS är en politisk stiftelse kopplad till, men ändå fristående från, det tyska kristdemokratiska partiet, CDU. KAS fungerar som ett samhällsutbildande organ och som en tankesmedja. Organisationen sträcker sig dock långt förbi Tysklands gränser. Världen över har organisationen runt 120 kontor. Resan vi är på har KAS ordnat för delegationer från Finland, Sverige och Norge. Syftet är att besöka olika organisationer och relevanta personer för att diskutera det nordiska säkerhetsläget samt ländernas band med Tyskland. Fokus under veckan skulle såklart ligga på de svenska och finska Nato-ansökningarna och säkerhetsläget i Norden.

Under veckan hade vi ett tjugotal möten med olika politiker, sakkunniga och organisationer. Några av de mest givande handlade om Sveriges (och resterande Nordens) relation till Tyskland, energipolitik och framtidens utmaningar.

Vi nordbor fick något av en chock när de tyska politikerna vi träffade ansåg att Tyskland under de senaste åren i viss mån nonchalerat relationerna med de nordiska länderna. De menade att man tagit dem för givna och därför fokuserat på andra, mindre utvecklade relationer. När vi presenterade detta inför de som arbetade på de nordiska ambassaderna blev de lika förvånade som vi. I deras syn var de nordisk-tyska relationerna högst välmående. Skillnaden i syn beror troligen på ländernas beroendeställning av varandra. Sveriges största handelspartner är utan tvekan Tyskland, runt 10% av Sveriges export går dit. Siffrorna för den tyska exporten till Sverige är inte jämförbara.

Den framtidssyn som presenterades var i många möten dyster, inte minst för Norden och Tyskland. Det finns ett stort beroende av Kina, speciellt för Tyskland. Tyskarna är väl medvetna om att historien inte har varit vänlig mot beroenden av en diktatur, läs rysk gas. Det presenterades ett flertal strategier och tankar kring potentiella framtidsplaner. Vissa ansåg att ett mer stängt och Europafokuserat Europa var lösningen. Andra ansåg att vi behövde titta bortom horisonten, mot just nu, mindre utvecklade delar av världen såsom länderna i Sydamerika och Afrika. En tredje skara såg att utvecklade relationer med Kina skulle kunna fungera så länge man höll landet i schack. Även diplomatiska och främst handelsrelationer med Indien ansågs av nästan samtliga att vara väsentliga för framtiden.

Det blev tillslut en mycket bra och lärorik vecka, trots måndagens tvivel på det snöiga Arlanda. Veckan fylldes av nya intryck, perspektiv och problematiseringar som jag själv inte hade upptäckt på annat håll. Även om kvällarna fick jag möjlighet att umgås, över en bier eller två, med de övriga delegationerna på resan, våra goda vänner i RCDS och även stifta nya bekantskaper med Junge Unions förening i Berlin.

Wictor Wallenius är Förbundets internationelle sekreterare.

Insikter om ett osäkert Europa