Kärt barn har många namn. Vi känner John Stuart Mill som en progressiv optimist, som liberal, utilitarist och empiricist. Alla är de namn på olika berättelser vi kan ge om en av den moderna tidens mest inflytelserika filosofer. En skicklig berättare kan också förhoppningsvis visa hur de olika namnen eller etiketterna hänger samman, skriver Jesper Ahlin Marceta.
En sådan berättare var filosofiprofessor emeritus Fred Wilson som 2016 skrev följande om Mill:
Det övergripande målet med hans filosofi är att utveckla en positiv syn på universum och människans plats i det, en som bidrar till utvecklingen av mänsklig kunskap, individuell frihet och mänskligt välbefinnande.
Men ingen sammanfattning kan fånga både djupet och bredden i Mills filosofi. Vi skapar de olika berättelserna för att lyfta fram särskilda aspekter av en annars oöverblickbar filosofisk produktion. Min avsikt med den här artikeln är att berätta om individualisten John Stuart Mill. Det är en berättelse som både transcenderar och fogar samman olika perspektiv av Mill som samhällstänkare.
Mills samhällsfilosofi präglas av två sorters individualism, den metodologiska och den etiska. Med den ena följer inte nödvändigtvis den andra – man kan utan problem vara till exempel individualist med avseende på samhällsvetenskaplig metod och samtidigt vara kommunitarian gällande moral – men att som Mill anamma dem båda indikerar en viss världsbild.
Berättelsen om individualisten Mill fångar denna världsbild och gör den begriplig. De av hans alster jag använder som grästuvor att kliva på under resans gång är A System of Logic, On Liberty, The Subjection of Women, Principles of Political Economy och Utilitarianism. Jag håller mig på behörigt avstånd från heta tvistefrågor och gör endast korta men illustrativa nedslag i verken.
John Stuart Mill växte upp i en miljö skyddad från den brittiska industriella revolutionens fasor. Av sin far James Mill och dennes vän Jeremy Bentham fick Mill fröet till en världsbild: han ärvde ett sätt att angripa samhället på, ansatsen till en sökan efter kunskap om det sociala livet. Mill ansåg att samhällsvetenskaperna inte är väsensskilda från naturvetenskaperna. Likt naturen följer samhället vissa lagar eller regelbundenheter – det gäller bara för samhällsvetaren att bemästra dem. Men till skillnad från naturen är informationsmängden i samhället oöverkomlig. I astronomin, till exempel, är de lagar som verkar på himlakropparna få och bestående över långa tidsrymder. Vi kan inom astronomin hantera den datamängd som krävs för att förutse himlakropparnas rörelser. I samhället, å andra sidan, är omständigheterna otaliga och ständigt skinande; de verkande orsakerna är så talrika att de trotsar våra begränsade förmågor att beräkna dem. Men, fortsätter Mill, även om de mänskliga förmågorna var tillräckliga skulle vi omöjligtvis kunna tilldela nummer till sociala data. Information om samhället är inte kalkylerbar på samma sätt som exempelvis hastighet eller vikt är. Därför kan vi inte med samma precision som inom naturvetenskaperna förutse framtida sociala skeenden. Gällande samhällsvetenskaperna stod alltså Mill med fötterna i två olika läger. Han var av åsikten att det går att förstå samhället vetenskapligt genom systematiska studier, men var samtidigt skeptisk till människans förmåga att företa sådana. Det skulle förvisso inte hindra Mill från att försöka.
Den förklarande mekanismen i samhällsvetenskaperna är individuellt beteende, menade Mill. Den enskilde individen fungerar på ett sätt som går att förstå i termer av lag eller regelbundenhet: hon gör sig bilder av världen och söker ändamål i den. Detta förstår vi genom studier i psykologi och etologi, och givet att vi känner dessa människans beteendelagar kan vi härleda hur de verkar i aggregerad skala. Eftersom varje samhälleligt fenomen är av mänsklig natur är också samhället, likt människan, till sin natur föremål för fixerade lagar. Men Mill lät sig inte nöjas med att samhället skulle kunna förklaras enkom med blicken fäst vid den enskilda individen: ”De omständigheter som människan befinner sig i”, skrev han, ”formar människors karaktärer; men människorna, i sin tur, formar omständigheterna för dem själva och för de som kommer efter dem”.
Mill såg alltså en växelverkan i samhällets utformning, en reciprok orsakscykel mellan enskilda individer och samhället i stort. Ekonomiprofessorn Michel Zouboulakis kallar Mills metodologiska ansats till samhällsvetenskaperna för institutionell individualism, då Mill dels erkände att varje förklaring av sociala skeenden har sin utgångspunkt i individuellt beteende, men också att de institutioner inom vilka individen verkar har ett avgörande inflytande på den enskilda individens agenda.
Mill var alltså individualist med avseende på hur samhället ska förstås, utan att för den sakens skull vara atomist. Tvärtom menade han att ett bestående samhälle fordrar en känsla av trohet eller lojalitet som främjar principer om sammanhållning. Vidare skrev optimisten Mill i Utilitarianism att mänskligheten och samhället kontinuerligt driver riktning mot att varje enskild individs intressen blir alltmer nätade med varje annan individs; i riktning mot samarbete och principer om lika värde; mot att varje individ emotionellt identifierar sig alltmer med andras välbefinnande. Denna historiska utveckling tillskrev han i A System of Logic människors idéer om världen: varje väsentlig förändring som inte beror av tvång har föregåtts av en förändring i mänsklighetens gängse uppfattningar; den mänskliga progressionen beror på människornas intellektuella övertygelser, på de successiva förändringarna i deras åsikter.
Genom sina idéer skapar mänskligheten gemensamt den sociala världen, men bara med utgångspunkt i enskilda individers beteende kan vi förstå och förklara den. Samma utvecklingstanke präglar också Mills etik, som bör förstås i kontrast till det traditionsbundna och underkuvande viktorianska England han verkade i. En huvudingrediens i mänskligt framåtskridande är pluralism gällande livsval, att människor prövar sig fram längs med olika stigar, vilket fordrar en hög grad av frihet för individen att välja vad som är det goda i livet. Detta låg till grund för Mills så kallade ”skadeprincip”, att varje individ är moraliskt berättigad att själv söka det goda i livet med den enda restriktionen att hon inte får kränka någon annans frihet att göra detsamma.
Skadeprincipen tillerkänner individen en omfattande sfär av frihet. För Mill var tanken om pluralism så fundamental att han hävdade att inte ens ”despotism producerar sina värsta effekter så länge individualitet existerar under den; och vadhelst som kuvar individualitet är despotism, oavsett vad man kallar det”.
Traditioner och sedvänjor som kuvar individualitet och pluralism gällande livsval hindrar den enskilde från att utveckla sina mänskliga kvaliteter, det vill säga om hon låter sig hindras. Den mänskliga fallenheten för förnimmelse och omdöme, till och med för moraliska preferenser, utvecklas endast i och med att människan väljer. Likt muskler måste hennes kognitiva förmågor få träning, vilket de inte får om man gör saker ”bara för att andra gör det” – hon som låter världen välja i hennes ställe har ingen användning för andra fallenheter än att ”likt en apa” kunna imitera andra.
Därför gav också Mill sitt stöd till offentlig utbildning, om än med med brasklappen att en sådan riskerar att hämma individualitet:
En generell statlig utbildning är en ren inrättning för att stöpa människor till att bli exakt lika varandra: och då formen i vilken de stöps är den som tillfredsställer den dominerande politiska kraften . . . upprättas en despotism över sinnet, som naturligt också tenderar att leda till en över kroppen.
Genom att kultivera det som är speciellt för varje individ blir mänskligheten diversifierad och besjälad.
Individen har en inneboende potential att blomstra som människa, vilket hon gör om hon tillåts att vara en väljande varelse och på rätt sätt nyttjar denna frihet. Det är önskvärt att vara excentrisk, menade Mill, att inte vika sig för likformighet utan att genom sina livsval manifestera sin unika karaktär. Genom att kultivera det som är speciellt för varje individ blir mänskligheten diversifierad och besjälad. Det bereder utrymme för rikare tankar och mer upphöjda känslor, samtidigt som banden stärks mellan den enskilde och helheten. Varje person blir mer värdefull inte bara i sig själv utan för sig själv. Det uppstår en fullständighet i hennes liv, vilket också gör henne kapabel att vara mer värdefull för andra. Om samhället är tillåtande gentemot individualitet kommer genialitet att veckla ut sig, då politisk och social frihet bjuder plats för originalitet i både tanke och handling: ”Initiativet till alla kloka eller ädla ting kommer och måste komma från individer”, skrev Mill.
Ett av de största hindren för mänsklig progression som Mill såg i sin samtid var kvinnans sociala och legala underordning. Denna, skrev han, ”borde ersättas med en princip om perfekt jämlikhet.” I The Subjection of Women gjorde Mill upp med den uråldriga och då dominerande idén att kvinnor och män är av olika ”natur”: ”Det som nu kallas för kvinnans natur är i högsta grad artificiellt – resultatet av tvingande förtryck i några riktningar, onaturlig stimulans i andra.”
Individens karaktär, menade Mill, formas till stor del av influenser utifrån. Vi vet att kvinnan historiskt sett dels har utsatts för förtryck och dels lockats att följa vissa normer. Hon har betraktats som föremål för männens intresse snarare än sitt eget. Då vi ju inte har observerat individer från endera könet i miljöer utan de rådande inuenserna, resonerade Mill, är vi inte epistemiskt berättigade att hävda att kvinnan (eller mannen) är av en viss ”natur”. Sådant prat måste vara ren grundlös spekulation. Till exempel ansågs kvinnor inte besitta kompetens nog för att fullständigt delta i det sociala livet. De saknade rösträtt och ansågs olämpliga till visst förvärvsarbete.
Det Mill påpekade var i strikt mening att inga kunskapsgrunder fanns för att vidmakthålla sådana åsikter. Det man observerade var om inte rena fördomar så resultatet av kvinnors bristande utbildning (då de ju inte tilläts eller förväntades kunna studera) och underlägsna fysiska styrka (då de ju på samma sätt inte tilläts eller förväntades kunna arbeta). Problemet som Mill brottades med var i slutändan varför kvinnor betraktades endast som representanter för en grupp medan män erhöll full individstatus.
Mill ville göra människan oberoende, i bemärkelsen självbestämmande och fri från otillbörliga influenser. Däri låg hans lidelse för sådant som kvinnlig rösträtt, utbildning och likhet inför lagen. Mills patos för frihet måste dock tvunget diskuteras i kontrast till hans socialism, det vill säga hans önskan om kollektivets makt över produktionen. Det ligger ju i individens intresse att minimera sin arbetsbörda medan kollektivet har intresse av motsatsen. Här föreligger en potentiell avvikelse i Mills annars stringenta individualism. Ur On Liberty:
Makten att tvinga andra att [följa kloka och ädla initiativ] är inte bara oförenligt med de övrigas frihet och utveckling, men också korrumperande för den starke människan själv. ... I denna tid är blotta uppvisandet av ickekonformitet, blotta vägran att knäböja inför sedvänjan, en tjänst.
I Principles of Political Economy vidhöll Mill i stället följande: ”I extrema fall av obstinat uthållighet i att inte utföra sin andel av arbetet, skulle samfundet ha samma resurser som i dag för att tvinga till konformitet med föreningens nödvändiga villkor.”
Det är alltså i det sociala gott att vägra att följa strömmen medan det i arbetet är ont. Mill använder till och med samma substantiv – conformity – för att illustrera det goda i det ena och det onda i det andra. Endast i det sociala råder individualism, eller så kan i alla fall tyckas. Men den bakomliggande socialistiska analysen är fortfarande individualistisk. Mill observerade att gemene man i arbetarklassen förblev en lönearbetare över hela sin livstid. Dennes liv började på ett sätt och slutade likadant. Den så önskvärda individuella blomstringen, progressionen, inträffade sällan i Mills England.
Därtill är det alienerande att som lönearbetare (åtminstone i industrin) investera sitt arbete i en verksamhet man själv inte är med och kontrollerar. Men Mill ville till skillnad från marxister eller kommunister inte tro att lösningen låg i ett fullständigt upplösande av privat egendom. Med handel och privat konkurrens följer individualism, pluralism och utveckling.
Människans progression kräver en kombination av socialism och laissez faire: fritt konkurrerande företagskooperationer.
Människans progression kräver en kombination av socialism och laissez faire: fritt konkurrerande företagskooperationer. I dessa undviks konkurrens på individnivå, då man ju strävar efter ett gemensamt ändamål, samtidigt som var och en skördar frukterna av konkurrensen på gruppnivå. Likt många av sina samtida såg Mill framför sig en individens frigörelse genom kollektivet.
John Stuart Mill var nämligen inte ensam om att vara individualist. Tvärtom fostrade det västerländska 1800-talet flera individualistiska händelseutvecklingar och tänkare. Den liberala marknadsekonomin med ägande bundet till den enskilda individen etablerades, i kontrast till tidigare system med exempelvis patriarkalt förvaltad egendom.
Demokratiska rättigheter knutna till enskilda personer började växa fram och samhällstänkare som Alexis de Tocqueville och Herbert Spencer angrep den sociala världen med begreppsapparater i vilka just individualism var centralt. Men det förringar inte betydelsen av att analysera just Mills individualistiska ansats.
När Mill observerade samhället såg han främst enskilda människor, inte olika folkmassor eller strukturer. Hans blick stannade inte förrän den funnit individen i ett aggregat, i jämförelse med någon som försöker bringa ordning i den sociala verkligheten genom att negligera existensen av enskilda enheter. Individualismen säger någonting signifikant.
Ansatsen erbjuder läsaren en ledstång med vars hjälp man enkelt kan orientera sig i Mills samhällsfilosofi. Den sträcker sig som en röd tråd från Mills vetenskapsteori till hans utilitarism (som ju vid en första anblick annars endast rör tillstånd i världen snarare än moral knuten till personer). Individualismen överbygger med andra ord en klyfta mellan Mills olika verksamheter. Och berättelsen om Mill som individualist kan göras större. Den kan omfatta psykologiska frågeställningar och på djupet belysa eventuella avvikelser i Mills filosofi. Vidare kan den konkurrera med andra narrativ om platsen som den mest precisa och utförliga karakteriseringen av Mill. Berättelserna om Mill som progressiv optimist, som liberal, utilitarist eller empiricist är begränsa(n)de på ett sätt som den individualistiska inte är. Den individualistiska berättelsen om Mill är fruktbar eftersom den både transcenderar och fogar samman olika perspektiv och verksamheter.
Den fångar John Stuart Mills världsbild och – kanske bättre än andra – gör den begriplig.
Jesper Ahlin Marceta är doktor i filosofi, skribent och författare.