En erfarenhet som jag föreställer mig att många unga som engagerar sig politiskt delar, är känslan av att utmana etablissemanget. Att gå emot strömmen. När jag själv på allvar började intressera mig för politik, under tidigt 2010-tal, var det helt klart inne att vara anti-etablissemang. Möjligen var det bara uttryck för en ungdomlig önskan att vara konträr och skilja sig från sina föräldrar, men hållningen hade också sina skäl.
I Förenta staterna, där svenska trender som så ofta börjar, hade invasionen av Irak kraftigt underminerat förtroendet för regeringen. George W. Bushs påståenden om att Saddam Hussein besatt massförstörelsevapen och samarbetade med al-Qaida, visade sig sakna grund.
När Barack Obama sedan gick till val på förändring, ledde det bara till större besvikelse när han inte motsvarade löftet. Inte minst oviljan hos hans administration att inleda åtal mot många av de ansvariga för finanskrisen 2007, samt den fortsatta grundlagsvidriga massavlyssningen av amerikanska medborgare tärde på väljarnas förtroende. Historiska erfarenheter som Vietnamkriget och Watergate-skandalen tjänade som god grogrund för växande misstänksamhet mot makthavarna.
Anti-etablissemang som politisk hållning erbjuder en enkel förklaringsmodell för politiska skeenden. Ansvariga politiker, tjänstemän, företagsledare, journalister och så vidare, lyssnar inte på dina åsikter, de ljuger för dig för att kunna genomföra en egen agenda. I de fall när detta faktiskt stämmer, är det så klart en relativt bra modell. Det är också värdefullt med en hälsosam skepsis mot makthavare så att de inte tillåts komma undan med lögner och fulspel.
Etablissemangskritik är dessutom personligt attraktivt då den tillskriver kritikerna särskild insikt om sakernas tillstånd. Till skillnad från folk i allmänhet kan de ju genomskåda spelet. För en ung människa som precis är på väg ut i vuxenlivet, är det en tilltalande tanke.
Därför kan det också vara väldigt upplyftande att vara mot etablissemanget. Själv upplevde jag det som tydligast vid presidentvalet år 2016. Efter att i veckor ha intalats av rapporteringen att Hillary Clintons seger var oundviklig, kom det faktiska resultatet som en välkommen överraskning – trots att jag inte hade stöttat Donald Trump dessförinnan.
Det var som att hans oväntade valvinst visade att det finns fri vilja i världen, att förändring var möjlig. I det läget verkade det inte heller så dumt med någon som rörde om grytan i Vita huset. Bättre att vända upp och ned på ett korrupt system än att låta det fortsätta i stagnation.
Åtta år senare står vi inför ännu ett presidentval där Donald Trump än en gång ställer upp mot det demokratiska etablissemanget, vad han kallar den djupa staten. Mina känslor inför den möjligheten har – milt uttryckt – förändrats. Det system han försökte vända upp och ned visade sig vara själva valsystemet. Grunden för det demokratiska ansvarsutkrävandet.
Den storskaliga invasionen av Ukraina visade värdet av fungerande internationella system med en regelbaserad världsordning.
Omvärlden påminde också om att det amerikanska systemet, såväl dess styrelseskick och rättsstat som dess fria ekonomi och lika möjligheter, är betydligt bättre än alternativen. Även om USA har sina problem, bleknar dessa i jämförelse med Vladimir Putins Ryssland. Den storskaliga invasionen av Ukraina visade värdet av fungerande internationella system med en regelbaserad världsordning. Det är vad som håller förtryckare i schack.
Samtidigt har den slentrianmässiga misstänksamheten som underbygger anti-etablissemangshållningen visat sig från sin sämsta sida. En salig blandning av misstro mot allt som etablerade medier skriver, konspirationsteorier om CIA:s inblandning i Euromajdan och isolationistisk anti-amerikanism har skapat många nyttiga idioter åt Putin. De nya alternativa medierna ägnar sig åt minst lika mycket ”alternativa fakta” som de anklagar det gamla medieetablissemanget för.
Förklaringsmodellen som etablissemangskritikerna erbjöd visar sig inte hålla i längden. Precis som det är dumt att förutsätta att allt som rapporteras på nyheterna är sant, lika dumt är det att förutsätta att det måste vara falskt. I själva verket tycks anti-etablissemangsmedia kommit längre ifrån sanningen än de traditionella någonsin gjorde.
För att kunna väga upp måste etablissemanget återuppbygga sitt förtroende. Det är lättare sagt än gjort. Då krävs att beslutsfattare inte ger skäl åt misstron utan håller sanningen som sin ledstjärna. I det arbetet har vi alla en fortsatt uppgift att granska, kritisera och utkräva makten ansvar – i synnerhet på vår egen sida. Internkritik biter som bekant djupast. Då kanske pro-etablissemang kan bli inne igen.
Daniel Åkerman är ordförande för Fria Moderata Studentförbundet.
