År 2022 stupade den svenske soldaten Edvard Selander i Ukraina. Här publicerar vi ett utdrag ur redaktionsmedlemmen Rutger Brattströms bok Aldrig mer på något sätt: Från Uppsala till fronten (2025), som handlar om Edvards insats.
Edvard Selander stupade den 18 juli 2022 i närheten av Lysytjansk i Ukraina. Nu har det gått mer än två år sedan den dagen. Medierna har riktat sin uppmärksamhet mot en liten regional konflikt i Mellanöstern i stället för det historiskt avgörande kriget mellan Ryssland och Ukraina. På slagfältet i Ukraina avgörs mycket mer än om Krim, Donbass och Luhansk ska styras från Kiev eller från Moskva.
Europa har varit nästintill förskonat från krig under 1900-talets andra hälft, en unik period i kontinentens historia. Den europeiska säkerhetsordningen bygger på respekten för suveräna staters territoriella integritet och att gränser inte ska ritas om genom militär aggression eller tvång. Ryssland och Putin accepterar inte alls denna ordning utan vill se en återgång till en stormaktspolitik där den starkes vilja är lag.
Projekt som Europeiska unionen och NATO handlar i första hand om att värna om den europeiska säkerhetsordningen och avstyra de krig som härjat vår kontinent i tusentals år. Det olagliga kriget som Ryssland inledde mot Ukraina 2014 är det första stora testet.
Ger vi Ukraina en överväldigande vapenstyrka att slå tillbaka med,
då är säkerhetsordningen starkare än någonsin.
Förhandlar vi med Ryssland och ger dem mark genom erövring är säkerhetsordningen begraven. Ger vi Ukraina en överväldigande vapenstyrka att slå tillbaka med, då är säkerhetsordningen starkare än någonsin. Det estniska försvarsdepartementet har skrivit en utförlig rapport om vad det skulle kosta att ge Ukraina tillräckligt med krigsmateriel för att på sikt kunna vinna kriget, en kostnad på 0,25 procent av NATO:s BNP.
Ja, det är mycket pengar, omkring femton miljarder om året för Sverige. Å andra sidan är det bara en liten andel av vårt totala internationella bistånd. Om vi – och resten av Europas länder – hade styrt om hela vårt biståndsarbete till att militärt stödja Ukraina hade den skadliga effekten av den amerikanska tvekan kunnat minimeras.
Den här konflikten handlar inte enbart om ryssar och ukrainare. Den handlar om hela Europa. Den handlar om dig och mig – och Edvard Selander.
När jag skriver detta har både USA och EU svårt att få igenom nya stödpaket. Det är viktigare än någonsin att påminna sig om att europeisk fred är ett relativt nytt fenomen, som nu är hotat i grunden. Paradoxalt nog är det Ukraina – ett av Europas mest korrupta länder – som står upp för absoluta värden som suveränitet, nationell bestämmanderätt, fred och frihet. Medan de gamla demokratierna vacklar.
Våra politiker säger sig ”stå bakom Ukraina”, men det är inte ett passande talesätt. I praktiken gömmer de hukande sig undan ansvar och verkligheten.
Några enstaka människor i väst inser den fulla vikten av att Ukraina segrar. De kan vara helt vanliga människor som gillar att spela datorspel, dricka alkohol, äta gott och festa hårt. De kan vara helt vanliga individer som är någons bästa vän och centrum i sina vänskapskretsar.
Edvard försökte aldrig övertyga någon annan att riskera sitt eget liv eller skänka pengar till krigsinsatsen. Det tänker jag göra. Sanningen är att om man vill kan man göra skillnad, oavsett vem man är, oavsett om det är med vapen i hand, med pengar eller genom att inte sluta påminna om vilken som troligen är den viktigaste politiska frågan under vår livstid.
***
Jag har tänkt mycket på vad som får en människa att säga upp sig från Försvarsmakten, lämna staden som man bott i hela sitt liv för att resa hundratals mil bort och riskera allt för att försvara människor man inte känner, vars kultur är främmande och vars språk man inte förstår.
Kan det vara för det stora äventyret? För att sätta allt på spel för spänningens skull? Det hade varit en rimlig teori om vi hade pratat om mig men Edvard var inte en spänningssökare och som han en gång skrev om vår barndom: ”Det var alltid Rutger som klättrade högst upp i träden, medan jag stod på marken och undrade vad som fick honom att göra sådär.”
Var det då för äran? Detta urgamla koncept som få i dag verkligen förstår sig på.
Ja, kanske.
Jag är övertygad om att äran var viktig för Edvard. Ära var centralt i de barnboksversioner av Iliaden och Odyssén som vi läste på dagis. När vi lekte att vi var Karl XII eller Napoleon fortsatte vi att strida mot hela världen långt efter att hoppet egentligen var ute – för att upprätthålla vår ära. I hans föräldrahem var porträttet på farfar översten, en gång i tiden hans majestäts överadjutant, ständigt närvarande. Ära var ett välbekant koncept för Edvard.
Men vad gör stridandet på Ukrainas sida ärofullt? Äran underbyggs av att Ukraina har den moraliska rätten på sin sida. Just nu pågår vår tids finska vinterkrig – ett krig där den ryska angriparen återigen försöker hävda den starkes rätt.
Värderelativism kan vara en farlig brygd.
Putin argumenterar liksom atenarna i det peloponnesiska kriget, innan de utrotar den neutrala staden Melos: ”De starka gör vad de kan och de svaga lider vad de måste lida.” Bara ett decennium senare var Aten självt en ockuperad stad när spartanerna till slut lät dem smaka på sin egen medicin. Värderelativism kan vara en farlig brygd.
Ibland kan vi skratta åt konservativa och moraliska realister och fråga dem varifrån de härleder rätt och fel. Som ingenjör har jag ofta självsäkert hävdat att vi bara kan vara säkra på det som går att räkna fram fysikaliskt – och det finns mig veterligen ingen mätbar moralpartikel – men för Edvard fanns det en verklig moralisk lag i nivå med Newtons rörelselagar.
Ett bevis för den lagens verklighet är den förpliktelse att handla som han kände – och agerade på.
Den moraliska lagen är på Ukrainas sida. Edvard hade också utbildningen och färdigheterna för att faktiskt kunna göra skillnad på plats. Sammantaget gjorde det att han ansåg att det var rätt och riktigt att åka ner, och David mot Goliataspekten gjorde kampen lika ärofylld som Karl XII:s eller Napoleons.
Sammantaget gjorde det att han ansåg att det var rätt och riktigt att åka ner, och David mot Goliataspekten gjorde kampen lika ärofylld som Karl XII:s eller Napoleons.
Den moraliska lagen handlade dock inte bara om vilken sida som har rätt i ett krig. Den kunde också handla om banala saker som hur man har roligt. Edvard var den som alltid dök upp när det vankades fest. Han sjöng högljuddast och klagade mest när det gick för långt mellan sångerna. Hans orubbliga känsla för rätt och fel återspeglades i hans sätt att dricka. Det fanns ett rätt sätt, det vill säga mycket och snabbt, och ett fel sätt, det vill säga lite och långsamt.
I fickan på den uniform Edvard bar när han stupade den 18 juli hittade hans stridskamrater ett tummat exemplar av Marcus Aurelius Självbetraktelser. Den filosofiska kvaliteten i den gamle kejsaren Aurelius tankar är diskutabel, men han har ändå en poäng när han skriver: ”Lägg genast ner denna diskussion om vad en bra människa ska vara, och var en i stället.”
Vi kanske alla innerst inne vet vad som är rätt och fel och borde handla utifrån det, som Edvard gjorde.
Rutger Brattström är medlem i Svensk Linjes redaktion



