Det går ett spöke genom politiken, politikernas vilja att uppfattas som folkliga. Harry Grauers förfäras över denna strävan och önskar att våra folkvalda lade ned sina mobiler och vågade vara politiker.

Föreställ dig att du sitter på en bar med några vänner. Det är god stämning. Några öl in föreslår du av oklar anledning att ni ska försöka lista 1900-talets främsta statsmän. Som tur är har du vänner som delar samma intresse, så de antar utmaningen.
De tomma ölglasen på erat bord ökar i antalet och utan att ni märkt det har diskussionen pågått länge – personerna ni kan lista är så många. Men på tunnelbanan hem slås du av tanken: tänk i stället att det var 2000-talets första 25 år ni behandlade? Vilka statsmän hade ni då listat? Vi har förvisso kandidater som Tony Blair och Angela Merkel, epokgörande politiker med stort personligt inflytande, men de har minst sagt befläckade eftermälen.
Medan 1900-talet var fullt av stora statsmän lyser de självklara kandidaterna under detta århundrade med sin frånvaro. Då var de stora politikerna demokratikämpar – i dag är det endast de som nedmonterar demokratin som framstår som handlingskraftiga. Hur har det blivit så? Som så mycket annat kan vi skylla på digitaliseringen och sociala medier.
Åter rasar det ett krig på vår kontinent, AI utvecklas oöverskådligt fort och Europa halkar efter omvärlden, men de samlade politikerna och medierna verkar ha accepterat en sorts panem et circenses – den romerska poeten Juvenalis uttryck för hur den romerska befolkningen hölls i schack genom mat och gladiatorspel – i privatlivsexposé och pajkastning, samtidigt som visionerna och reformerna uteblir.
För i valrörelsens Sverige år 2026 förefaller fokuset mer ligga på skådespel än sakpolitik; på det personliga planet än kring rikets styre. Partiledarna ska lära youtubern Mauri att köra bil, anamma internettrender eller diskutera sin partners morgonstånd på statstelevisionens bästa sändningstid. Moderaterna gick till val på Gunnar Strömmer och Socialdemokraterna på Magdalena Andersson; statsvetarna vid Göteborgs universitet som ska döpa varje val har att famla i ett tomrum.
Man brukar tala om det av Tage Erlander myntade uttrycket “de stigande förväntningarnas missnöje” – att medborgarnas förväntan på samhällelig utveckling stiger snabbare än förbättringarna hinner ske. I dag kan vi se en liknande utveckling, fast där befolkningens liv och det politikerna försöker framställa ser allt mer olika ut.
Politiker är inte vanliga människor, hur mycket de än försöker. De flesta har levt hela sina liv i en bubbla sedan de fyllde femton och gick med i ett ungdomsförbund – många har inte jobbat en vanlig dag i sina liv.
Statsvetenskaplig forskning, utförd bland annat av Ann-Kristin Kölln vid Göteborgs universitet, visar på en tydlig västeuropeisk trend, där partier över kontinenten på femtio år har gått från att vara medlemsorganisationer till att bli professionella sådana. Fokuset ligger inte längre på att driva samhällelig förändring, utan på att maximera antalet väljare en gång vart fjärde år. Partierna har, föga förvånande, följt med i den samhälleliga trenden där uppmärksamhet och talepunkter har blivit viktigare än resultat. Val ska inte vinnas genom sakfrågor utan för att ens partiledarkandidat är mest statsmannamässig.
Politiker omgärdas i dag av sociala media-team – en del i den professionaliseringen Kölln redogör för – som ska framställa ett visst image av sin partiledare. MUF verkar tro att de vinner valet för att de gör edits på Ulf Kristersson inför en debatt, eller sossarna för att Magdalena Andersson viftar med händerna i enlighet med 6-7-trenden.
Partierna befolkas inte längre av folk, utan av tjänstemän som försöker efterlikna någon sorts folklighet. Men för varje försök att komma närmare sina väljare rör sig politikerna allt längre och längre ifrån verkligheten.
Politiker är inte vanliga människor, hur mycket de än försöker. De flesta har levt hela sina liv i en bubbla sedan de fyllde femton och gick med i ett ungdomsförbund – många har inte jobbat en vanlig dag i sina liv. Detsamma gäller tjänstemännen de omger sig med, och därmed hela organisationerna. De är inte i kontakt med befolkningen. ”Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär.” fick Fredrik Reinfeldt ur sig en gång. Det stämde inte då, och än mindre i dag.
Men vad innebär ens folklighet? Med tanke på hur mycket politikerna försöker efterlikna det (har någon sett Ulf Kristersson äta en korv?) borde de åtminstone veta vad det representerar. Problemet är att någon sorts folklighet inte existerar. “Villa, Volvo, vovve” representerar inte en typisk Svensson, ty den existerar inte. Den svenska väljarkåren består av ungefär 8 miljoner självständiga individer – att klumpa ihop alla till en urvattnad röda-hus-med-vita-knutar-svenskhet är en uppläxande och nedvärderande ton inte värdig våra folkvalda.
Detta folklighetens vurm har kommit som en reaktion på 2000-talets hyperindividualistiska och postmaterialistiska zenit. Redan 2009 talade Göran Hägglund om “verklighetens folk”, och samhällsandan har sedan följt efter. Samma innehållslösa projicering som präglade 00- och 10-talet existerar även i dag, fast från andra hållet. Från Åsa Romsons Almedalstal om män till Magdalena Anderssons poserande på samma scen framför en svensk flagga.
Politikernas försök att framstå som folkliga faller alltså pladask av två skäl: de är urkassa på det, och folkligheten de efterapar existerar inte. De måste i stället erkänna att de tillhör en styrande elit, och agera därefter.
Vi behöver återupprätta ett skimmer kring politiker igen. En mystik! Vi ska inte ha insyn i deras dagliga liv. De ska inte delta i förlöjligande program som Fördomsshowen, där den intellektuella verkshöjden knappt når upp till dagisnivå – inte minst när de vulgäraste frågorna enbart riktas till de kvinnliga partiledarna. När dessa saker kommer ut om våra folkvalda tappar vi tron på dem som folkviljans exekverare. De arbetar inte inom showbiz. Vill de skina får de göra det i förhandlingsrummet eller genom retorisk skicklighet i en debatt.
I slutändan är politik – eller ska i teorin åtminstone vara – en meritokratisk verksamhet. Baserat på sakliga uttalanden och konstruktiva förslag ska den kollektiva väljarkåren välja det de anser vara bäst. Men det kräver saklighet. Ifall politiker i stället ägnar sig åt att berätta om sin senaste löptur med hunden, kan inte medborgarna ta ett underbyggt och informerat beslut. Med kändispolitiken faller demokratin.
Se dock inte denna klagan som en modern Ubi sunt – Augustinus tidlösa saknad av föregående tiders bättre ledare. Gemene man verkar ha tappat tron på våra ledare och ser bakåt; nostalgi dominerar den svenska politiska debatten. I Storbritannien har man haft sju premiärministrar på tio år. Mellan 1979 och 2010 hade man fyra. Samma trend går igen över hela västvärlden, där förtroendet för politiker minskar och tålamodet för politikens processer är som bortblåst, men inte har alla politiker plötsligt blivit mycket sämre. De försöker bara anpassa sig för mycket.
Så, om du som politiker läser detta har jag en uppmaning: lägg ned telefonen och läs en SOU, sparka ungdomsförbundarna du satt på att sköta dina sociala medier, ignorera mediernas idiotiska inviter, orera om din politiska förebild, och – allra främst – berätta vad du faktiskt vill förändra med det här landet. Var dig själv, och var tråkig. Lämna privatlivet hemma. Väljarkåren kommer äntligen att ta dig på allvar då.
Eller, som Anders Björck sa till Carl Lidbom under ett förhör i konstitutionsutskottet i mars 1989: “Du ska veta hut när du är här!”
Harry Grauers är vice ordförande för Geijerska studentföreningen och medlem i Svensk Linjes redaktion


