Sedan 2016 har politiken aldrig blivit sig lik. Allt började med att en gorilla sköts i Ohio skiver Max Bundell.
2016 var på många sätt ett händelserikt år. Donald Trump närmade sig Vita huset, gemene man hade utvecklat en stark fetisch för Pokémons och britterna inledde en lång period av politiskt kaos i form av en Brexitomröstning. Tillvaron hjälptes inte heller av att man lyckades bli utslagna ur fotbolls-EM av Lasse Lagerbäcks Island.
Men mitt bland alla dessa stora händelser inträffade också en betydligt märkligare incident på Cincinnati Zoo i Ohio i maj månad. En händelse vars eftermäle på många sätt definierar vår tidsepok.
Isaiah Dickerson, en treårig zoobesökare, lyckades falla ned i en gorillainhägnad. För att rädda pojken tog djurparken beslutet att skjuta ihjäl den 17-åriga gorillan Harambe. Ett skott som skulle komma att eka över hela världen.
För i vår galna tidsålder, den digitala, stannade såklart inte händelsen där. Det blev inte bara en bisarr nyhet som blåste förbi i flödet. Under de efterföljande månaderna förvandlades Harambe till ett globalt popkulturellt fenomen.
Gorillan skulle visa sig leva kvar som ett irrationellt meme som på många sätt exemplifierar de internetkrafter som i dag påverkar hela vår tillvaro. Fenomenet var inte direkt politiskt, men det uppstod ur samma internetkultur som under 2016 i allt högre grad började omforma den politiska offentligheten. För genom denna historia kan vi förstå hur politiken under senare delen av 2010-talet rörde sig mot ett helt nytt landskap med helt nya dimensioner.
Harambes historia, från en vanlig gorilla på en djurpark, till ett meme, har analyserats av flera forskare. Den amerikanska medieforskaren och skribenten Brandon Storlie menar i en forskningsartikel från 2021 att Harambe-historien är ett exempel på vad den franske författaren Guy Debord kallade détournement. Begreppet syftar på en omdirigering eller kapning av kulturella artefakter till förmån för subversiva syften. För till en början dominerades incidentens eftermäle av sorg och genuin upprördhet. Kampanjer som #Justice For Harambe och namninsamlingar startades av diverse djurrättsaktivister för att hedra gorillan och kritisera djurparken för dess agerande.
Detta var allmänhetens initiala reaktion, en rationell sådan. Men snart skulle Harambe kapas av internetkulturen.
Storlie menar att vändpunkten kom en knapp vecka efter Harambes död, i samband med boxningsikonen Muhammad Alis bortgång. På internet började foton att delas där Harambe placerades bredvid Muhammad Ali och andra legender som exempelvis Prince och David Bowie, som alla hade avlidit hittills under 2016. Genom att på detta bisarra sätt inkludera en gorilla bland dessa kändisar skiftade tonen i kampanjen från sorg och allvar, till humor och satir.
Begreppet polyvocality (flerrösthet) är också viktigt för att förstå sig på hela Harambe-historien enligt Storlie. Inom sociologin refererar begreppet till hur olika sociala rörelser som exempelvis internetkulturer, bygger sin styrka genom att ge utrymme till en mångfald av perspektiv och alternativa sanningar. Storlie menar att tidigare sociala rörelser som exempelvis Occupy Wall Street, hade använt liknande tillvägagångssätt för att belysa ojämlikhet och antikapitalistisk kritik under hösten 2011. Harambe skulle visa sig användas på ett liknande sätt, fast utan något direkt syfte.
Men med avsaknaden av ett reellt syfte, öppnas faktiskt dörren till alla syften. Just därför kunde Harambe användas av nästan vem som helst, för nästan vad som helst.
Storlie menar också att denna flerröstighet gick i två spår. Den skapade å ena sidan en enorm räckvidd, men det innebar å andra sidan att djurrättsaktivisterna tappade kontrollen över det ursprungliga narrativet. För de som hoppade på tåget, deltog i samtalet, skapade och spred memesen, handlade det inte längre om bara en gorilla, det handlade om att signalera en tillhörighet till något, en växande virtuell rörelse. Genom att dela ett meme eller tweeta ”dicks out for Harambe”, kunde man nu visa en kulturell identitet. En tillhörighet med en växande skara av interna referenser i en fanatisk rörelse.
Med denna logik skapades en djup klyfta mellan internetskvadronen och traditionella maktinstitutioner som inte hängde med i utvecklingen. I stället fick de händerna bakbundna inför den nya och oförutsägbara internetkulturen, då varenda försök att tygla fenomenet bidrog till att spä på satiren ännu mer.
I grund och botten var Harambe som sagt inte ett politiskt meme. Men ändå är fenomenet ett exempel på hur digital viralitet och memes börjat konkurrera ut traditionell politisk kommunikation. Och brytpunkten för denna utveckling skedde samma år, i samband med presidentvalet i USA. Det var då politiken började dansa efter internetkulturens pipa.
Vad som tidigare hade betraktats som harmlösa internetskämt transformerades till politiska verktyg med en enorm kraft och räckvidd, verktyg som snart skulle visa sig inte gick att ignorera. Memes förmåga att direkt kommentera, omtolka och vinkla händelser samma sekund som de sker, är extremt eftersträvansvärt för politiska aktörer.
I den amerikanska valrörelsen blev exempelvis figuren Pepe the Frog utsatt för détournement och kapades till förmån för politisk opinionsbildning enligt memeandan, dock inte i någon vidare positiv bemärkelse. På internetforumet 4chan började den amerikanska alt-right-rörelsen att använda grodan för att dra provokativa politiska skämt, som ofta spelade över i ultranationalism och rasistiska bildmontage. Fenomenet gick så långt att olika organisationer som jobbar mot rasism började registrera vissa versioner av Pepe-memen som rena hatsymboler.
Men å andra sidan fanns det positiva sidor med denna nya spelplan. Till skillnad från tidigare valrörelser, där kampanjarbete och politiska aktörers slagkraft hängde mycket på donationer och andra pengamässiga faktorer, skapade memelogiken en rättvis spelplan. Vilka som helst kunde delta i kampanjandet och vem som fick mest uppmärksamhet handlade inte längre bara om pengar, det handlade om vem som kunde skapa det bästa och mest slagkraftiga memet.
När Harambe sköts ihjäl i maj 2016 var det nog få som förutspådde att gorillans eftermäle skulle bli mer betydelsefull än själva händelsen.
Dessa symptom fortsätter än i dag, memelogiken har till och med institutionaliserats, och det på högsta politiska ort. Vita huset har exempelvis på sina officiella sociala mediekonton publicerat AI-genererade bilder på Donald Trump tillsammans med pingviner och en amerikansk flagga på Grönland, detta i samband med presidentens ambition att vilja köpa ön. Bara det faktum att bilderna innehöll pingviner på Grönland borde kanske i sig klassas som ett meme. Samtidigt har man också tidigare i år publicerat glorifierande videomontage på attackerna i Iran där bakgrundsljudet pryds av en omgjord version av Los del Rios låt Macarena.
Sverige kommer inte heller undan, här lyser också närvaron av viraliteten starkt. I våras publicerades en rapport av Internetstiftelsen som visar att varannan förstagångsväljare tar del av politiskt innehåll på plattformar som Tiktok. Politikinflueraren Amilia Stapelfeldt menar också att Tiktok kommer spela en stark roll för årets svenska valrörelse. Traditionella medier såsom Aftonbladets ledarsida har också gett sig in på samma plattform och startat ett influencernätverk med motiveringen att det är ”en viktig arena inför valet”.
På Tiktok kan man i dag få ta del av Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostars något sassy inlägg där hon bland annat skrivit att hon har mer storkukslugn än alla män i regeringen. Ett bra exempel på hur sociala medier faktiskt kan användas för att nå ut djärv kommunikation. Kristdemokraterna har också skapat ett memeliknande konto på Instagram med namnet “teambusch2026”, där partiet försöker dra nytta av sin karismatiske partiledare. Men svenska partier och politiker har också använt kommunikationen på helt fel sätt. Detta har vi inte minst sett när Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna avslöjades med att sprida politiska budskap via anonyma konton.
Vad meme- och Tiktokpolitiken dock visar är effektiviteten av digital opinionsbildning och rättvisan den för med sig. Men som ovanförda exempel har visat medför det också risker. Risker som exempelvis kan innebära att komplexa politiska frågor reduceras till enkla slagord, radikalisering och att underhållningsvärde prioriteras högre än fakta.
Att den politiska kommunikationen blivit allt mer anpassad till viral internetlogik borde därmed anses naturligt. Faktumet att memes kan spridas okontrollerat och bli ett globalt fenomen, gör att politiska aktörer inte längre kan ignorera internets förmåga att forma opinion, uppmärksamhet och eftersträvansvärda politiska narrativ.
När Harambe sköts ihjäl i maj 2016 var det nog få som förutspådde att gorillans eftermäle skulle bli mer betydelsefull än själva händelsen. Fenomenet var ett tidigt tecken på en ny sorts offentlighet. En offentlighet där humor, deltagande och viralitet blivit lika viktiga politiska resurser som pengar, organisation och traditionella medier.
Om denna utveckling är bra eller dålig är upp till debatt, men för denna utveckling har vi i alla fall memes som Harambe att skylla på (eller tacka).
Max Bundell är vice ordförande i Geijerska studentföreningen