Den sexuella revolutionen var mer än bara nakna kroppar på bioduken. Den var tätt förknippad med framväxten av folkhemmet och sociala reformer. Frågan är om vi har sonat tillräckligt, skriver Clara Thor.
Baddräkten brukade redan vara på när jag kom till Community Parks pool. Jag tillbringade juli hos mormor och morfar på USA:s östkust, gick på day camp, och efter camp gick vi och badade. En dag runt decennieskiftet 2010 var jag särskilt oförberedd och behövde därför byta om i omklädningsrummet – som visade sig vara inte ett, utan flera omklädningsrum. Det fanns duschdraperier framför bås, men i de båsen fanns inga duschar. Världen kändes obegriplig.
Dessvärre saknas tillförlitlig statistik om mängden duschlösa duschdraperade bås i USA kontra Sverige, men jag drog en slutsats där och då som jag nog fortfarande står för. I Sveriges kommunala simhallar satt man naken i bastun, man köade till en svag hårfön bakom en fullvuxen kvinna med brösten och könshåret i vädret. I USA gick man in i båset och drog för efter sig. Det var någonstans där jag för första gången insåg att det faktiskt låg något i de progressiva stereotyperna om Sverige.
Den svenska synden. Det är ett så makalöst bra bandnamn att det är smått otroligt att vi låtit begreppet gå till något annat. Nu finns det förvisso ett band som tog det namnet, men framför allt har den svenska synden fått agera samlingsnamn för de sexuella revolutionerna som pågick både i konsten och samhället under 1900-talets senare hälft.
Det var framför allt under 1950- och 60-talen som Sverige av omvärlden började betraktas som en erotisk fristad. Det internationella ryktet spreds genom filmer som “Hon dansade en sommar” (1951), och de olika färgerna av “Jag är nyfiken” (Gul, 1967 och Blå, 1968), där nakenscener skapade både rabalder och nyfikenhet. Bilden av Sverige som ett sexliberalt paradis cementerades under årtiondena som följde. Erotiken blev vår exportvara.
Men den svenska synden var mer än bara nakna kroppar på vita duken. Den var också ideologi. Frigörelsen från sexualmoralens bojor hängde samman med välfärdsstatens framväxt. Sexualitet blev en del av folkhemmet – något som genom politiska medel kunde avdramatiseras, regleras och, i viss mån, uppfostras.
Sex blev politik. Den ökade tillgången till preventivmedel, avkriminaliseringen av homosexualitet (1944), införandet av sexualundervisning i skolan (1955) och rätten till fri abort (1975) var inte bara sociala reformer, utan också ett uttryck för en samhällsmodell där kroppen var lika mycket en medborgarrättslig fråga som en privat angelägenhet.
För att parafrasera Kamala Harris: den svenska synden föll inte ur ett kokosträd. Den växte fram, gradvis, ur folkhemsbygget. Det var en kombination av progressiv lagstiftning, rationalitet och social ingenjörskonst. I det avseendet var den svenska synden inte en revolt, utan en reform.
I dag finns det anledning att undra om vi sonat för den svenska synden. Visserligen visas fortfarande naket i film och tv, men ofta paketerat i smal arthouse-estetik eller nostalgiskt tillbakablickande. Det som en gång var subversivt har blivit institution. I samtida svensk film är nakenheten sällan politisk eller i den bemärkelsen provokativ, snarare poetisk, nästan pliktskyldig. I tv har gränsöverskridandet bytt tema – nakenheten finns nästan bara till för att chocka vuxna eller för att underhålla och undervisa barn.
Kanske handlar det om mer än bara kultur. Det intima har genom world wide web blivit offentligt, samtidigt som kroppslig nakenhet paradoxalt nog blivit känsligare. Unga kan se en naken kropp på skärm exakt när som helst, men gör det allt senare in real life och har färre sexpartners. Dagens ungdom!
Kanske är det internet, i kombination med ett bredare kulturellt skifte mot introspektion, trygghet och självomsorg, som förändrat hur vi uttrycker vår sexualitet. Prydheten och incelskapet sveper i en konservativ våg över hela världen, och Sverige kommer inte undan. I takt med att det tidigare tabubelagda blivit norm har normen rört sig mot återhållsamhet, kanske för att det är det enda hållet som finns kvar att röra sig åt.
Visst kan man fortfarande se en bröstvårta i statstelevisionen, men det är ingenting jämfört med 70-talet. Jag kan ibland känna att vi inte riktigt begått någon svensk synd sedan Barnkanalens snipp- och snopplåt. (För den som haft missnöjet att glömma går den: “Popi-dopp-pop snippedi-snopp / Här kommer snoppen i full galopp”. Bland annat.)
I det här landet kan man ändå komma på någon i bastun med handduk – så pryda skulle väl finnarna aldrig vara.
I stället blir vi omsprungna av våra grannar. Danmark har tagit ledartröjan i Norden när det gäller sexuellt laddad kultur med glimt i ögat. Den barninriktade tv-serien John Dillermand, om en man med en extremt lång penis som orsakar både problem och äventyr, skapade rubriker världen över – men mottogs med en axelryckning i Danmark.
Den fiktiva John Dillermands verkligt existerande landsman Thomas Blachman har dessutom gjort sig känd för programmet Blachman från 2013, där han och andra män diskuterade kvinnokroppen inför en tyst, naken kvinna i studion.
Det har precis varit premiär för den förvisso omdebatterade men alltjämt norska Spermageddon – en animerad musikal om spermier och sexualitet. Och i Finland har man producerat både sexpositiva realityserier och undervisningsmaterial som får svensk sexualundervisning att framstå som pryd.
Här kan man argumentera för att vi, likt våra grannländer, minsann gjort egna säsonger av Naked Attraction. Den svenska tolkningen av programmet, där deltagarna ska hitta en dejt iklädda enbart födelsedagsdräkten, var sist av de nordiska ländernas att ha premiär. Och medan Naked Attraction må ha nakenheten i fokus har den inte det av politiska eller estetiska skäl, utan snarare för någon slags chockvärde. Om Naked Attraction begår en synd är det inte den svenska, utan snarare girighet eller avund. Kanske lättja.
Har vi sonat för den svenska synden nu? Kanske. Kanske var det aldrig meningen att synden skulle förvaltas – kanske skulle den vara just det: en överdrift, en exportmyt, en blinkning från ett annat tidevarv. Något som skulle bli till historia. Men när till och med finska utbildningsfilmer känns fräckare än våra egna, är det svårt att inte undra om vi gått från att vara frigjorda till att vara för försiktiga. Till Eurovision skickar finnarna själva den ekivoka Erika Vikman och hennes “Ich komme” (den låter och ser ut precis som man tänker sig, om man bortser från att hon förbjudits visa lika mycket rumpa i Basel som hon gjorde i Helsingfors). De få pryda finländarna som återstår skickas också till Basel, men för Sveriges räkning. I det här landet kan man ändå komma på någon i bastun med handduk – så pryda skulle väl finnarna aldrig vara.
Clara Thor är kulturjournalist.