När radikala Uppsalastudenter ville sabotera en kröningsfest var det en protest mot en politisk ordning de ansåg vara föråldrad. För Hans Järta blev händelsen början på en intellektuell resa som skulle föra honom från revolutionär sympatisör till en av arkitekterna bakom den konstitutionella ordning som länge kom att bära den svenska staten, skriver Pontus Westerholm.
Våren 1800 stod Uppsala inför en högtidlig uppgift. Gustav IV Adolfs kröning skulle firas i lärdomsstaden. Universitetets ledning beslöt att markera tillfället med tal, procession och musik i Gustavianum. Ceremonin var tänkt att uttrycka trohet mot kronan och stadens samhörighet med riket. Samtidigt levde i Uppsala en yngre generation som präglats av idéstriderna runt den franska revolutionen. I denna miljö framstod kröningsfesten inte bara som en ceremoni, utan som en symbol för en politisk ordning som allt fler började ifrågasätta.
I ett stenhus i Uppsala, som senare skulle komma att bli Uplands nationshus, samlades regelbundet en krets radikalt sinnade studenter. Där möttes unga akademiker, docenter och studenter i vad som kallades Juntan. Bland de mest framträdande fanns filosofen Benjamin Höijer, den polemiske docenten Gustaf Abraham Silverstolpe samt den unge adelsmannen Hans Hierta. Samtalen vid deras bord rörde filosofi, litteratur och samtidens politik. Den franska revolutionens idéer om frihet och medborgerliga rättigheter diskuterades med samma intensitet som Kant och den nya idealismen. De såg sig som bärare av ett friare tänkesätt än det som dominerade i resten av Sverige vid tiden.
I denna miljö växte planen fram att utnyttja kröningshögtiden för en ironisk markering. Flera medlemmar av Juntan spelade även i Akademiska kapellet. Förslaget var att framföra ett stycke vars musikaliska tema anspelade på den förbjudna Marseljäsen, revolutionens hymn. För de invigda skulle valet vara tydligt, för den oinvigda publiken kunde det passera som högtidlig musik. Sabotaget var tänkt som en protest mitt under det kungliga firandet.
Planen läckte dock ut och rektorn informerades. När musikerna samlades i Gustavianum fann de att noterna bytts ut mot en symfoni av Haydn. Silverstolpe och flera av de inblandade lämnade demonstrativt lokalen. Kvar blev en ofullständig orkester, vars framförande väckte mer förvirring än högtidlighet.
Myndigheterna reagerade kraftfullt på händelsen. De involverade studenterna ställdes inför rätta i universitetets disciplinnämnd, vilket snabbt urartade i en uppmärksammad rättsprocess. Den så kallade musikprocessen blev i praktiken en prövning av gränsen för akademisk frihet och politisk opposition. Silverstolpe och flera andra dömdes till stränga straff, och Juntans verksamhet bröts upp. Många av de inblandade fick sina akademiska karriärer plötsligt avbrutna och blev inte bara portade från universitetet, utan förvisades från staden Uppsala.
Hans Hierta var inte med vid själva aktionen och undvek därmed straff, men han närvarade vid rättsprocessen och försökte försvara sina meningsfränder. Han skulle under samma vår genomföra en egen protest mot ordningen genom att vid riksdagen i Norrköping avsäga sig sitt adelskap, efternamnet byttes samtidigt från släktnamnet Hierta till Järta.
Under de efterföljande åren förändrades det politiska landskapet snabbt. Gustav IV Adolfs regering förlorade gradvis sitt stöd, och rikets militära nederlag och administrativa misslyckanden blottlade svagheterna i ett system där makten var starkt koncentrerad men ansvarsfördelningen oklar. Den svenska kungen höll på att driva Sverige till gränsen av kollaps.
När krisen blev akut i och med kriget mot Ryssland och förlusten av Finland 1808–1809 stod det klart att det gustavianska systemet inte längre förmådde bära staten. Missnöjet inom militären och ämbetsmannakåren växte, och en krets av officerare och ämbetsmän förberedde det ingripande som i mars 1809 ledde till Gustav IV Adolfs avsättning.
Järta tillhörde den civila krets som såg omvälvningen som nödvändig för rikets räddning. När den gamla regimen väl störtats drogs Järta in i det praktiska reformarbetet. Han knöts till konstitutionsutskottet och kom som dess sekreterare att spela en betydande roll i utformningen av 1809 års regeringsform. Ett viktigt uttryck för Järtas politiska tänkande under omvälvningens år är det så kallade memorialet, den promemoria som lästes upp i riksdagen och som sammanfattade de konstitutionella principer som låg till grund för konstitutionsutskottets arbete med regeringsformen.
Arbetet med den nya författningen präglades av ideal som skilde sig både från det gustavianska enväldet och från den franska revolutionens radikalism. 1809 års män sökte inte frihet genom att avskaffa makten, utan genom att binda den vid lag. Staten skulle ordnas så att ingen enskild aktör, varken kung eller riksdag, kunde styra ensam. Kungen behöll den verkställande makten, men besluten knöts till statsråd som bar juridiskt ansvar. Riksdagen fick kontroll över beskattningen och därmed över statens handlingsutrymme. Friheten skulle upprättas genom balansen mellan institutionerna, inte ur någon enskild makts övervikt.
Efter 1809 och arbetet med författningen framträder en tydlig förändring i Hans Järtas hållning. Den tidigare oppositionelle kritikern blev nu försvarare av stabilitet och kontinuitet. Detta innebar dock inte att han övergav sina tidigare ideal. Snarare ansåg han att de hade förverkligats i den nya konstitutionella ramen och därför måste skyddas. Där han tidigare kämpat mot maktens godtycke riktades nu hans uppmärksamhet mot faran i politisk instabilitet och oöverlagda reformer. Minnena av den franska revolutionens våldsamma utveckling och av Sveriges egna politiska kriser stärkte hans övertygelse om att frihet krävde institutioner lika mycket som idéer.
Järtas försvar av den nya ordningen vilade därför på en särskild statsuppfattning. Staten var enligt honom inte ett abstrakt kontrakt mellan individer. Den var heller inte personifierad av någon absolut monark. Staten var snarare ett historiskt framvuxet sammanhang av lagar, ämbeten och samhällsskikt. Reformarbetets uppgift var inte att bryta denna kontinuitet utan att korrigera dess obalanser. Författningen visade sig också vara tillräckligt flexibel för att anpassas genom praxis och reformer snarare än genom total omdaning. Fortsatta förändringar skedde inom ramen för 1809 års ordning ända fram till den slutligen ersattes av 1974 års regeringsform.
Revolutionen som den upplevts i Europa hade visat hur lätt frihetens språk kunde övergå i maktens upplösning. Den svenska utvecklingen behövde därför följa en annan väg. Regeringsformen byggde på övertygelsen att makt alltid behövs, men att den måste vara begränsad, fördelad och kontrollerad. Kungen skulle regera, men hans beslut skulle kontrolleras genom statsrådens försorg. Riksdagen skulle representera rikets stånd, men inte kunna dominera utan hänsyn till helheten. Ämbetsmännen skulle tjäna staten, inte en person. I denna balans såg Järta själva garantin för friheten.
Pontus Westerholm är konsult och teknisk skribent inom försvarsindustrin. Han är ordförande emeritus för föreningen Heimdal.