Framtiden var ljus för André Becksell. Som nydisputerad jurist vid Uppsala universitet inom det nya fältet arbetsrätt – smaka på det ordet: socialdemokrati, funkistvåa, industrisemester – fanns bara en väg framåt.
Vi möter honom i början av Gunnar Ardelius spionroman En dag av törst, några enheter in på sin egen disputationsfest. Några blir ett flertal och plötsligt finner han sig i en skandal inför en fullsatt slottssal. Fel personer avhyvlas, gemenheten hos kollegorna på institutionen påtalas, något som absolut aldrig får ske i akademiska sammanhang. I stället för raka vägen till en byrå skickas Becksell hem från Juridikum med sina ägodelar i en kartong.
Utanför institutionens väggar pågår sjuttiotalet för fullt. En ny värld är på väg att födas. Socialdemokraterna, som styrt oavbrutet sedan 1936, flyttar fram sina positioner: med målet demokratisk socialism i sikte har lojala medlemmar tagit beslag på centrala maktpositioner även utanför partiet. Alla är dock inte lika berusade av det socialdemokratiska maktinnehavet. I skuggorna på platser som Lidingö smids planer för en annan framtid. Samtidigt tror sig de mer radikala typerna på den nystartade tidningen Folket i Bild/Kulturfront ha funnit bevis för att Palme och Geijer faktiskt är Nixons lakejer.
En dag av törst är kanske två romaner i en. Ardelius har tagit berättelsen om sjuttiotalet och IB-affären och flätat ihop den med en mer personlig berättelse om alkoholism. Becksell rekryteras snabbt av den hemliga spionverksamheten och upptäcker snart att de är ganska lika. Både partiet och spriten kräver samma typ av totala underkastelse. Dessvärre är de inte kompatibla. Becksell går från förnedring till förnedring lika enkelt som han går från flaska till flaska. Vid ett särskilt pinsamt tillfälle råkar han vandalisera en lägenhet när han ska bryta sig in hos en palestinier, däckar och tvingas gömma sig bakom en soffa när den terrormisstänkte kommer hem från jobbet.
Dessa partier är också romanens höjdpunkter. Med både humor och trovärdighet skildrar Ardelius alkoholens berusande effekter, och framför allt hur jävla pinsamt det är att gång på gång begå samma misstag mot ens eget och alla andras bättre vetande. Kanske också lite för väl. Ibland går författaren väl mycket igång på sitt eget bildspråk och skriver meningar som: ”Påsarna under ögonen buktade, skiftade i bulteljgrönt, blått och bourgogne, en trikolor av ansamlad bedrövelse.” Det är, för att citera litteraturkritikern Jonas Thente, så uselt att det nästan blir bra. (Eller kanske tycker läsare av den här tidskriften att det bara är underbart studentikost? I så fall kommer ett citat till: ”Han såg på torskrommen med avsmak, en gråbeige puck av övergiven fruktsamhet.”)
Mitt i romanen finns också en kärlekshistoria. Becksell har tydligen ett förflutet med överklassbruden Magdalena Thott som numera är ihop med Oxford-stipendiaten Kaj Hagelstam, båda djupt innästlade i Uppsalas revolutionära vänster. Här blir det också uppenbart vad Ardelius vill göra: han vill vara Klas Östergren genom att skildra pinsamheterna i sitt lands historia genom vanliga personer som i naivitet eller hybris går till strids med skuggans makter, historiens vingslag.
Det funkar sådär. Förutom den studentikosa prosan är kärlekstriangeln inte tillräckligt genomarbetad, utan börjar som en oklarhet och slutar i det sentimentala. Materialet är kanske inte heller tillräckligt känsligt. I stället för det kollektivt bortträngda – sossar som borgare tycker väl i dag att IB, som ändå spärrade in Jan Guillou, var en bra sak – närmar sig handlingen kitsch när staten Israel plötsligt ska blandas in på ett hörn. Gäsp, anar vi här en samtidspolitisk relevans?
Men det är okej. En dag av törst är trots allt en så pass bra skildring av alkoholens ljuva berg-och-dalbana och, framför allt, hur vidrigt allt kan kännas dagen därpå.
Love Frisell



