I vår välpolerade villaförort verkar vanligt hyfs ha försvunnit snabbare än dammet på köksbänken. Att inte ens hälsa på den som gör jobbet borde vara mer pinsamt än själva behovet av städhjälp.
“Just det, en sak till!” sade ägaren till det lokala städföretaget vi nyss hade anlitat för veckostädning av vår villa. “De flesta vill inte vara hemma när de har städhjälp, men om ni är det, vill ni snälla hälsa på de som kommer och utför jobbet? De flesta gör inte det och min personal tycker att det känns konstigt.”
Tro sjutton att det känns konstigt att städa hemma hos någon som inte ens hälsar när man kommer dit. Först blev jag lite stött – ingen behöver väl inte säga till mig att hälsa på den som kommer till mitt hus för att utföra ett arbete, det är väl givet? Men så insåg jag att ägaren till företaget bara utgick från hur folk här i byn brukar agera. Tydligen hälsar de inte.
Vi bor i en välmående villaförort till Lund. Går man in på world wide web och klickar sig in på hitta.se får man veta att människorna i området är “medelålders flerbarnsfamiljer med goda inkomster”. Vanliga intressen här är, enligt hemsidan, utförsåkning, golf, fotboll, sportevenemang, vin (och vinprovning!) och segling. Fy fan. Men vi är alltså en av de där familjerna.
Att städa sitt hem tycks inte vara ett intresse för flerbarnsfamiljer med goda inkomster i villaförorter. I alla fall inte om man ska utgå från antalet bilar från det lokala städföretaget som står på alla uppfarter under veckodagarna. Städa tycker tydligen vi inte alls om. Inte heller att prata med de som arbetar hemma hos oss, om man ska tro städföretaget rätt.
Det har sagts till mig att man kan skilja överklassen från övre medelklass genom att fråga om de är hemma när städhjälpen kommer eller inte. Överklassen bryr sig inte, den övre medelklassen är alldeles för skamsen och nervös för att vara där när någon annan plockar upp deras skit. Jag tillhör absolut de som helst flyr fältet när städhjälpen kommer. Problemet är att jag ofta jobbar hemma. Att träffa städerskorna är alltså oundvikligt, även om jag sköljs av skam när jag ser dem gnugga våra diskbänkar medan jag sitter med excelfiler och slidedecks på datorn.
Nystädat har blivit synonymt med doften av såpa blandat med cigarettrök.
Självklart hälsar jag när de kommer. På senare tid har jag börjat längta efter dem. De kommer ofta från någon öststat och pratar knagglig svenska eller engelska. Innan de kommer in röker de cigaretter i bilen på vår uppfart. Nystädat har blivit synonymt med doften av såpa blandat med cigarettrök.
Min favorit av dem pratar inte svenska. Hon har stora fyllda läppar, mycket botox och jag tror att hon vid något tillfälle gjort en misslyckad näsoperation. Första gången hon kom till oss frågade jag, som alltid när någon utför ett arbete hos oss, om hon ville ha kaffe. Hon blev helt ställd. Efter det har vi varit goda vänner. Jag tror märkligt nog att ingen tidigare frågat henne det. Kommer en hantverkare in i huset hinner knappt Svensson fråga innan kaffet är serverat. Varför agerar man annorlunda när någon kommer för att städa huset?
Kanske är det den där medelklass-skammen som ställer till det. En hantverkares jobb kan man ju inte utföra. En städerskas arbete går att göra själv, men man väljer att inte göra det. Kanske för att man inte hinner, orkar eller vill. För egen del gäller samtliga av de tre punkterna. Det är något att skämmas över, det har vi med oss sen barnsben. Men när den där skammen kickar in får vi också andra impulser. Som att inte hälsa på städerskan, för helst vill man kura ihop sig i ett hörn och be om ursäkt för varendaste dammkorn. Men när man inte hälsar tappar man också medmänsklighet. Det är inget annat än vanligt hyfs att säga hej och erbjuda en kopp kaffe till den som kommer hem till än för att städa, allt annat är ouppfostrat tölpbeteende. Hur skamsen man än är.
Inom den unga borgerligheten koketterar många med att kunna precis de rätta reglerna. Får man ha bruna skor efter klockan 18? Vem får sjunga vilken vers i “O, gamla klang och jubeltid”? Får man äta under talen på en sittning? Det har sin charm och är absolut trevligt att kunna. Men inget av det där spelar någon roll om man sedan växer upp och blir en Svensson i Hjärup som inte ens hälsar på städhjälpen.
Sofia Ek Hallonqvist är vice ordförande emerita i Fria Moderata Studentförbundet och tidigare vice ordförande i Ateneum
.