Sedan Prometeus stal elden från gudarna och skänkte dess kraft till människan har hon långsamt kunnat förbättra sin tillvaro. Våra förfäder brukade lågorna för att få tillgång till ett antal bekvämligheter, de värmde maten och njöt av tryggheten kring ljuskällor i den mörka natten. Det tog sedan några tusen år för människan att upptäcka hur energin kunde nyttjas för att frambringa tekniska under. Smeder lärde sig att att tillverka pilspetsar, spikar och andra användbara verktyg. Insikterna och möjligheterna tekniken frambringat har sedan dess givit människan gudomliga krafter. Presidenter har fått vapen som kan användas för att spränga kontinenter, företag kan skicka riktad reklam till miljontals människor och vi kan flyga från Stockholm till New York på åtta och en halv timme. Tekniken har alltså skapat den moderna människan, en varelse utrustad med agens och djupa kunskaper. Den har dock också beväpnat oss med en kraft som kan ta kol på världen.
Det är svårt för oss att föreställa oss hur brutalt livet har varit under majoriteten av historien. Människan har huvudsakligen tvingats kämpa för sin överlevnad, samtidigt som hon plågats av den ständiga hungern. Magra mödrar har under svältår dränkt sina undernärda spädbarn, och många fler har dött av sjukdom i vaggan eller på grund av de komplikationer som kan uppstå i samband med barnafödsel. De som överlevde ungdomen behöver dock fortfarande slita på fälten, och om de blev gamla saknade de kunskap och maskinerna för att lindra sina åkommor.
Livet i medeltida Europa skulle kunna skildras så här: Grå människor, klädda i smutsiga kläder, med synförsämringar orsakade av grå starr matades gröt av deras sönderarbetade barn. Prästerna kunde möjligen dämpa den själsliga smärtan, men de kunde inte hantera de fysiska symptomen. Majoriteten av historien kan därmed beskrivas som Thomas Hobbes (1588-1679) beskrev livet i naturtillståndet, det vill säga som: “solitary, poor, nasty, brutish, and short.”
Trots att jag studerar historia och ofta tänker på de svunna samhällena, i vilka konstnärer skapade fantastisk konst och arkitektur, känner jag ingen vilja att resa tillbaka. Jag vill inte bo i ett nedgånget torp, jag vill ha en dusch och jag vill att min läkare ska tvätta sina händer. Det innebär dock inte att all teknisk utveckling har varit fördelaktig. För som Tolkien visade i Sagan om ringen bär moderna maskiner, synnerligen i diktatorers händer, på en enorm potential till förstörelse. Industrier har skadat naturen och arbetarna på fabriksgolvet. De kan därtill producera ondskefulla vapen vilka har använts för att erövra länder och avlyssna oliktänkande. Dessa potential har vidare diskuterats i dystopiska böcker som Kallocain av Karin Boye och Du sköna nya värld av Aldous Huxley. Sådana verk har syftat till att skapa en förståelse för den makt tyranner får då tekniken utvecklas.
Och även om undergången kommer, är jag glad att jag möter den efter ett liv av moderna bekvämligheter och inte som ett pestoffer under medeltiden.
Att stoppa den teknologiska utvecklingen är dock minst lika ondskefullt. En sådan ideologi skulle beröva den fria marknaden från att tillmötesgå mänskliga behov. Vi hade i ett sådant förtryckande samhälle mist vår förmåga att utveckla nya metoder för att förlänga tiden då en människa är hälsosam och lycklig. Vi hade berövat oss på den drift som garanterat att hundramiljontals människor kan leva med mer bekvämligheter än vad en medeltida kung gjorde. Kan vi beröva våra barn på den fortsatta utvecklingen? Nej! Den viljan, den kapitalistiska strävan, har frambringat allt det som är värt att skydda.
Vi kan därmed inte sätta stopp för teknologisk utveckling, trots att dess framfart riskerar att orsaka andra skador. Förhoppningsvis kommer vi dock inte att orsaka vår egen undergång. Även om vi gör det så kanske det reflekterar den ultimata friheten, en kollektiv innovationskraft, en frihet till att efterlikna gudarna. Och även om undergången kommer, är jag glad att jag möter den efter ett liv av moderna bekvämligheter och inte som ett pestoffer under medeltiden. Jag föredrar alltså att stupa med den gudomliga kraft och frihet som Prometeus givit oss, snarare än att falla offer för det okända i en grå och våldsam värld som jag inte ens hade burit på kunskaperna att begripa mig på.
Men nog om Prometeus och åter till detta nummer av Svensk Linje. Detta är mitt första nummer som redaktör och jag är väldigt tacksam för det förtroende jag har tilldelats. Linjen har länge haft en särskild plats i mitt hjärta, då den har givit mig möjligheten att skriva om ett flertal olika ämnen som står mig nära hjärtat. Jag har kunnat publicera texter om allt från min favoritbar i Lund till mina reflektioner angående när det är rättfärdigt för en liberal att ta till vapen. Varje text har varit ett nytt äventyr, en möjlighet att reflektera över den kontemporära samhällsdiskussionen. Linjen har därtill fördjupat mina kunskaper angående historia och filosofi. Jag vill därför tacka Henrik Dalgard, för att han valde att anta mig till redaktionen, för hans fantastiska ledarskap samt för de skarpa texter han skrivit som redaktör.
Hoppas ni njuter av läsningen,
Markus Linder är redaktör för Svensk Linje.