I den gängse historieskrivningen möttes krigsutbrottet 1914 av glädje och fröjd. Såväl statsmännen i maktens korridorer som de vanliga medborgare som jublande såg Europas unga män marschera i väg till fronten ska ha sett kriget som ett förlösande äventyr. Romantikens och nationalismens kulturella dominans under det långa 1800-talet anses ha lett till en syn på krig som i grunden gott. Först i skyttegravarnas misär bröts förtrollningen.
Denna bild är bara delvis sann. Många av de ledande beslutfattarna både i Ententen och bland Centralmakterna var väl medvetna om det fruktansvärda pris som ett europeiskt storkrig skulle utkräva. Likaså var reaktionen bland allmänheten knappast en samstämmig förtjusning. Tvärtom betraktades inkallelseorderna i många familjer som rena dödsbud, vilket de i miljontals fall också visade sig vara. Ändå har bilden satt sig av att det är lätt att propagera för krig.
Politiker, gärna gamla gubbar, sitter på bekvämt avstånd från slagfälten och skickar bekymmerslöst unga män in i döden. Flera av efterkrigstidens väpnade konflikter har förts in i denna berättelse, förvisso inte utan skäl. Tre amerikanska presidentadministrationer vilseledde väljarna om landets deltagande i Vietnam, samtidigt som krigets verklighet var fruktansvärd för de enskilda soldaterna.
På liknande sätt motiverades invasionen av Irak 2003 med falska uppgifter om att landet utvecklade massförstörelsevapen. Det senare har därefter även kommit att färga av sig på uppfattningen om den samtida insatsen i Afghanistan trots att denna var FN-sanktionerad. Många amerikaner uppfattar det som att politikerna i Washington lät deras söner dö i fjärran länder enbart för att främja sina egna politiska ambitioner.
Denna kulturella förståelse för hur och varför krig bryter ut står nu i centrum för diskussionen kring fredsförhandlingar mellan Ukraina och Ryssland. Förenta staternas president Donald Trump fokuserar påfallande ofta på antalet döda och det lidande som dessa förluster för med sig. Det är ett fruktansvärt krig. Människor dör. Det måste få ett slut, säger han. Hans andra återkommande tema är att kriget aldrig skulle ha brutit ut om han själv hade varit president i stället för den gaggige, gamle Joe Biden. Han konstaterar vidare att det är ett krig som aldrig borde ha startats.
Det sistnämnda har han så klart rätt i. Dock sätter han betydligt hårdare tryck på president Zelenskyj jämfört med president Putin. Sammantaget verkar Trump lägga skulden på ukrainarna och Bidenadministrationen för att inte ha gett efter för alla ryska krav. Då hade ju fler liv räddats.
En liknande tankegång undersöktes tidigare i höst av Lena Andersson i Svenska Dagbladet – emellertid med mer intellektuell hederlighet. Hon frågade om slagorden om att stötta Ukraina så länge som det behövs verkligen stämmer. Är västvärldens stöd verkligen obegränsat? Och om så är fallet, är det verkligen rätt? Hur många ukrainska (och ryska) liv bör kriget få kosta? Även om hon sin vana trogen var fåordig med konkreta ståndpunkter, var det många läsare som tolkade Anderssons svar på den sista fråga vara: färre än som dött hittills.
Naturligtvis är det hemskt att människor dör.
Naturligtvis är det hemskt att människor dör. Varje utsläckt liv är en tragedi. Men det finns också saker som det är värt att offra livet för – inte minst att skydda andras liv. Rädslan för att motstånd kan leda till förlust av människoliv riskerar då att orsaka ännu mer skada.
Under andra världskrigets inledande månader var den franska politiska och militära ledningen lamslagen av erfarenheterna från det stora kriget tjugo år tidigare. Trots att den tyska krigsmakten var uppbunden i invasionen av Polen och hade lämnat västra och centrala Tyskland i stort sett oförsvarat, vägrade man skicka någon större trupp över gränsen. Många historiker menar att Hitlertyskland hade kunnat besegras där och då. I stället fick tyskarna tid att runda franska ställningar och invadera landet genom Ardennerna. Även denna gång valde det franska ledarskapet att inte riskera fortsatt konflikt och kapitulerade.
Bara för att det formella krigstillståndet avslutades innebar dock inte heller att alla fransmän kunde leva i fred. Såväl under Vichyregimen som i ockupationszonen skickades tiotusentals människor, främst judar och romer till koncentrationsläger. Pressen censurerades och fackförbund förbjöds. På liknande sätt har befolkningarna i de ockuperade delarna av Donetsk och Luhansk i hög grad tvångsinskrivits i den ryska armén och mött döden på slagfältet. I de områden som den ukrainska armén har befriat sedan februari 2022 – inte minst i Kyivförorten Butja – har den ryska brutaliteten blottlagts. Vore det verkligen fred för dem som skulle utlämnas åt rysk ockupation?
Många fransmän vägrade att acceptera fredsfördraget 1940. I stället fortsatte de striden i de fria franska styrkorna och i motståndsrörelsen. De valde att riskera döden framför en falsk fred. Av samma anledning kommer ukrainarna att fortsätta kämpa oavsett hur mycket den amerikanska presidenten tycker att de borde sluta. Ytterst är det sina egna liv de offrar i insikten om att fred inte alltid är det högsta goda.
Daniel Åkerman är ordförande för Fria Moderata studentförbundet.
