Suck! Du är en sån folkpartist. En fras som nog de flesta fått höra någon gång. Oftast får man den slängd i ansiktet efter en utläggning om det hemska med att barn sitter och skjuter uppåttjack på bussen och tunnelbanan, eller ja, det som i folkmun kallas för sociala medier, ni vet. Eller kanske efter en passionerad utläggning om behovet av att privatisera välfärden men att behålla folkbiblioteken.
Det intressanta med begreppet folkpartism, bortom dess komiska klang, är att det är ett begrepp som först och främst åsyftar den något mystiska partipolitiska logiken i det parti som numera kallas Liberalerna – seminarierna, hänvisningarna till den sanna liberalismen och det stolta påpekandet om att man faktiskt var först med reform X.
Det intressanta med begreppet folkpartism, bortom dess komiska klang, är att det är ett begrepp som först och främst åsyftar den något mystiska partipolitiska logiken i det parti som numera kallas Liberalerna – seminarierna, hänvisningarna till den sanna liberalismen och det stolta påpekandet om att man faktiskt var först med reform X. Men där finns också en ideologisk klangbotten. Folk!partiet är trots allt det parti i Sveriges riksdag som man närmast skulle kunna beskriva som ett idéparti, med dess långa historiska kopplingar till socialliberalismen.
Socialliberalism, och framför allt folkpartism, brukar också vara näst intill synonymt med en politisk mittenposition, ibland med en näst intill antiprincipiell hållning. ”Jaaa den enskildes naturliga rättigheter är viktigt, men vi måste ju inse att vi lever i ett samhälle”. Liberalism inför verkligheten, om man nu så vill, för att parafrasera Nils Karleby.
Det är en bild av socialliberalismen som jag länge har haft svårt att förstå. Om man går bortom de sakpolitiska förslagen till de grundläggande principiella utgångspunkterna finns där ofta en stark radikalitet.
Den utgångspunkt som merparten av socialliberaler ofta håller varmt om hjärtat är förespråkandet för lika möjligheter. I den bredare allmänna debatten används den frekvent av liberaler av de flesta olika skolor ofta för att kontrastera det liberala samhällets natur mot den planerande socialistens fokus på lika utfall. Principen om lika möjligheter kan vidare sägas grundas på ett slags meritokratiskt likhetsideal. Så länge människor utgår från samma position så kommer resultatet av deras handlingar, de materiella, kulturella och sociala mönster som uppstår när människor interagerar fritt varandra, vara rättvisa. Då är det ju skicklighet, flit och den enskildes val, och kanske lite tur, som bestämmer var denne hamnar i livet.
Det är en fin grundtanke som kan tyckas gifta sig väl med det fria liberala samhället. Men den som följer principens trådar och drar dem till sin spets kommer att hamna i en rad svåra avvägningar som kan resultera i en näst intill lika styrande och planerande inställning till samhället som socialistens.
Låt oss anta att hela nästa generation av svenska barn växer upp i folkpartistiska uppfostringscentraler. De skiljs direkt vid födseln från föräldrarna, de skadliga föräldrarna. De kan ju på alla möjliga sätt, genom rikedom, politiska åsikter och kulturella preferenser, göra så att deras barn inte får lika möjligheter, påverka deras startposition till det bättre eller sämre.
Under tiden i uppfostringscentralerna växer barnen upp. Raka i ryggen sitter de på rad i träbänkar, lyssnar på läraren bakom katedern, den ohotade auktoriteten för att förmedla den enda sanna kunskapen. De läser den svenska kulturkanonen, lär sig räkna matte och programmera. Här finns ingen tillstymmelse till något som kan liknas vid ”fria kurser.” Men med tiden kommer även de första dragen av individualitet. En av eleverna på anstalten börjar gilla indiepop från söder, som på något mirakulöst sätt har letat sig in bakom väggarna. En annan drömmer sig tillbaka till The Cure och Joy Division. En tredje förälskar sig i modernistiska romaner och en fjärde får upp ögonen för kryptovalutors radikala kraft.
När deras barn föds till värden är uppfostringsanstaltens ideal om lika möjligheter som bortblåsta. På grund av enskilda människors fria val uppstod stora ojämlikheter som drabbade de stackars barnens startposition i livet.
När de väl, vid den lämpliga åldern på 18 år, släpps ut från anstalten väljer de således olika studie- och yrkesvägar. Till slut när medlemmarna av den folkpartistiska generationen är gamla nog att skaffa egna barn, har någon lyckats väl ekonomiskt, en annan har fått ett stort kulturellt kapital och en stackare har misslyckats totalt. När deras barn föds till värden är uppfostringsanstaltens ideal om lika möjligheter som bortblåsta. På grund av enskilda människors fria val uppstod stora ojämlikheter som drabbade de stackars barnens startposition i livet.
Idealet om lika möjligheter kan bara uppfyllas om det folkpartistiska experimentet görs om på även nästa generation.
Men nog med satiriska tankeexperiment. I det här numret vill vi i redaktionen genom en rad textnedslag ta ett bredare grepp om folkpartismen och socialliberalismen. Jesper Ahlin Marceta undersöker den socialliberala husguden John Stuart Mill och resonerar om dennes mångsidighet som tänkare. Karin Petersson skriver ett passionerat folkpartistiskt försvarstal, och Sofia Hallonqvist skriver en passionerad roast av den folkpartistiska rörelsen. Och Caspian Rehbinder skriver målande om den ökande Carl Tham som höll på att föra bort Folkpartiet från liberalismen.
Hoppas du, kära läsare, har tagit dig igenom de sista tentorna, skrivit klart de sista raderna på uppsatsen och klarat den sista deadlinen. Nu närmar sig sommaren och då finns det ingen bättre plats att vara än på ett kafé med en tidskrift i handen, och ett kallt glas öl.
Skål och trevlig läsning
Henrik Dalgard är redaktör för Svensk Linje.
