Trots att folkpartisterna betraktar individen som samhällets minsta beståndsdel delar skärmarna dem i tu. Den idealistiska liberalpartisten typ 1 tror att föräldrarna fattar kloka beslut åt sina barn, medan typ 2 tycker de är dumma, skriver Sofia Hallonqvist.
Ett spöke går runt i den svenska politiska debatten. En lång pekpinne sträcker sig in i klassrummen. Vem där? Ljusblå, lite uppknäppt skjorta parat med ett par lika ljusblåa ögon i ett fårat mansansikte ler tillbaka. Gluggen är påtaglig. Jan Björklunds ande har gett liv till en ny debatt. Även om han lever vidare i Rom, verkar hans anda ha tagit över partiledningen i Liberalerna ännu en gång. Partiet har bestämt sig för att fokusera på barnen. Igen. Det är dags för att lägga fokus på skolan. Nu ska inte bara flumskolan bort, nu har även Ipad-skolan satt sin sista potatis!
Tidigt när sittande regering tillträdde började man prata om fler böcker i skolan, färre datorer och Ipads. För oss 90-talistföräldrar kom det lättande beskedet att man ämnade att stryka kravet på skärmtid i förskolan. Liberalerna fick äntligen lite medvind i debatten. Visst är det tokigt att det är och har varit ett krav att treåringar måste kolla på Babblarna på förskolan! Efter att man har hamnat i regeringsställning har förslagen rörande begränsningar av ungas skärmvanor haglat från partiet. Mest rubriker kom kanske i mars i år, när man föreslog att stora sociala medieplattformar ska få barnlås efter klockan 23. “Hur liberalt är det, egentligen?!” gastade kritikerna. Nyligen krävde man, i sann Liberal anda, en tvångsförsäljning av TikTok.
Liberalerna har blött väljare i varje val sedan rekordåret 2002. Eller, rekord och rekord. Valresultatet på dryga 13 procent är rekord för Liberalerna i ett riksdagsval i modern tid. Partiet och dess ledning är väl medvetna om att man vart fjärde år får lägre och lägre stöd. Senaste valet landade man otäckt nära riksdagsspärren. Jag kan garantera att ingen pressis hade väldoftande armhålor efter den valvakan. Det är därför inte så konstigt att Liberalerna letar efter en fråga att bilda opinion inom.
I små partier försöker man ofta hitta de så kallade “80-20-frågorna”. Tanken är att man hittar en fråga som 20 procent av befolkningen starkt håller med om, och 80 procent är emot. Tanken är då att om man lyckas mobilisera ens hälften av de där 20 procenten till att gå och rösta på det lilla partiet som tar i frågan så har man säkrat ett riktigt bra valresultat. För Liberalerna är i dag tio procent som valresultat en våt dröm. Kanske har man börjat titta på “90-10”-frågor för att säkerställa riksdagsplatsen?
För transparensens skull vill jag nämna mitt förflutna i det lilla skolpartiet. Som 15-åring utan så mycket socialt liv, eller för den delen kompetens, valde jag att ta steget in i partipolitiken. Uppfostrad av en fackligt engagerad socialdemokrat kändes det förbjudet, en riktig tonårsrevolt! Min pappa pratade inte med mig på en vecka när han fick veta, men skjutsade mig ändå snällt två och en halv timme till min första partikonferens när veckan var slut. Efter ungefär fem års engagemang gick jag ur Liberalerna. Och sedan dess har mitt politiska engagemang varit ganska spretigt.
Sedan finns det Folkpartist typ 2 som tycker att människor överlag är ganska dumma och fattar dåliga beslut. Eftersom typ 2 fattar bra och genomtänkta beslut, önskar denne inte att beblanda sig med pöbeln i det gemensamma.
Tidigt fick jag lära mig att det finns två typer av folkpartister. Den ena sorten, Folkpartist typ 1, älskar frihet och tror att om individer bara får möjligheten, kommer de att fatta beslut som är bra för dem själva och för samhället. Om så inte blir fallet är det inget att lägga sig i. Det var deras val. Sedan finns det Folkpartist typ 2 som tycker att människor överlag är ganska dumma och fattar dåliga beslut. Eftersom typ 2 fattar bra och genomtänkta beslut, önskar denne inte att beblanda sig med pöbeln i det gemensamma. I korta drag tycker typ 2 att folk får sköta sina egna liv i så hög utsträckning som möjligt för att slippa behöva anpassa sig efter andra och deras beslut. Var och en för sig.
Folkpartismen är alltså som baken – kluven.
I grund och botten har nog alla högersinnade personer lite av både Folkpartist typ 1 och typ 2 i sig. “Att vara liberal är att vara kluven” sade den numera avlidne folkpartisten och landshövdingen Gunnar Helén. Folkpartismen är alltså som baken – kluven.
Med bakgrund av detta är det inte så konstigt att Liberalerna ibland kommer med inte så liberala förslag. Det finns en inbyggd kluvenhet i både folkpartism och liberalism. För ibland, men helst så sällan som möjligt, behöver det fattas beslut över individers huvuden, för att se till att de faktiskt får förutsättningar att fatta de där egna besluten väl. Åtminstone om man skulle fråga Folkpartist typ 1.
Vad gäller barn har liberaler genom alla tider haft svårt att förhålla sig till dem. De har rättigheter, fast inte samma som vi andra. De är individer, men är inkapabla att fatta egna rationella beslut om sin egen framtid. Då hamnar ansvaret på deras föräldrar, som förhoppningsvis är sansade, rimliga människor.
Liberalerna har en stark tro på föräldrarna, men också en stark misstro. De är kluvna. Å ena sidan kan föräldrar fatta ett välinformerat beslut om barnens val av skola. Å andra sidan är de inkapabla att reglera ungarnas surfande. Här spelar typ 1 och 2 mot varandra. Samhället har ett ansvar att se till att skärmfrågan inte hjälper till att cementera klassklyftor, alltså bör det regleras för alla, tycker folkpartist typ 1. Barn från familjer där ordet padda syftar på elektroniken, ska inte få sämre förutsättningar i livet än barn från familjer där padda innebär djuret. Samtidigt ska inte folkpartist typ 2 behöva ha sina skärmfria barn i samma skola som sådana där uppskruvade Greta Gris-snorungar!
Liberalernas förslag om skärmlås för barn och unga efter klockan 23 kan låta radikalt. För vem vet bäst egentligen: barnens föräldrar eller partiet för gamla elevrådsordföranden? Skämt å sido. Sociala medier är beroendeframkallande. Är det därför så auktoritärt att föreslå regleringar? Barn får inte röka, dricka alkohol eller köra bil. Det lämnar inte samhället upp till föräldrarna att hantera. Hur kluvna Liberalerna än må vara så är det inget annat än en centerpartistisk fultolkning att deras förslag skulle vara auktoritärt.
Sofia Hallonqvist är viceordförande emerita i Fria Moderata Studentförbundet.