Bland Venedigs historiska byggnader och romantiska kanaler reser sig en centralstation som bryter av mot stadens själ. Här skildrar Olle Edborg inte enbart detta arkitektoniska undantag, utan också den mörka fascistoida konstnärliga rörelse som gav upphov till den märkliga byggnaden.
Under sommaren 2022 var jag tillsammans med en god vän på resa i en av världens mest kända städer, den italienska renässansstaden Venedig. Bland gondoler, vackra byggnader och amerikanska turister fanns något som stack ut lite extra. Det mycket märkvärdiga centralstationskomplexet. Där och då kunde jag nog ana att det verkligen inte byggdes med samma humanistiska omtanke som många andra av stadens byggnader. Centralstationen byggdes nämligen under ledning av fascisten och arkitekten Angiolo Mazzoni, och är ett välvisande uttryck för den futuristiska genren.
Omkring sekelskiftet börjar den konstnärliga stilen Futurism att ta form i Europa. Futurismen var en avantgardistisk rörelse som var förekommande i norra Italien. Grundaren av denna konstnärliga och kulturella rörelse är poeten, författaren och kulturprovokatören Filippo Tommaso Marinetti (1876-1943). Marinetti växte upp i en både italiensk och fransk präglad kontext men valde sedermera att utbilda sig i Paris. 1909 publicerade Marinetti Manifesto del Futurismo (Det Futuristiska manifestet) i den franska tidningen Le Figaro. Det blev startskottet för den kulturella rörelse som vi kallar Futurism.
Naturen i Marinettis världsbild var något människan skulle sträva efter att övervinna och erövra.
Men vilka är idéerna som ligger bakom dessa till synes rätt alternativa och märkliga konstverk? Marinetti var angelägen om att bryta med det humanistiska. Genren och den allmänkulturella strömningen som skildrade konst med hjälp av historia, tradition och kultur. Med arv i såväl Renässansen som Romantiken. Istället lovordade han kvantitativa värden som kraft, energi och styrka. Marinetti såg ner på den romantiska, irrationella och känslobaserade världsbilden och presenterade ett tydligt alternativ till detta. Städer var inte sociala, kulturella och ekonomiska mötesplatser för människor utan maskiner och människan själv sågs som en nästintill teknisk komponent i detta. Naturen i Marinettis världsbild var något människan skulle sträva efter att övervinna och erövra. En av Marinettis mer extrema idéer var att krig fungerade som en renande kraft för att rensa bort svaga inslag i ett samhälle. Detta skulle knyta an väl med hans landsman och sedermera partikamrat Benito Mussolini (1883-1945). Marinetti var själv medlem i fascistpartiet och tillhörde den falang som ville gå allra längst i att bryta med det förflutna. I Manifesto del Futurismo (1909) skriver Marinetti följande:
”Vi påstår att världens härlighet har berikats med en ny
form av skönhet: hastighetens skönhet. En tävlingsbil med
motorhuven prydd med stora rör som liknar ormar med
explosiv andedräkt… en vrålande bil som verkar driven av
maskingevärsskott är vackrare än Nike från Samothrake.”
Marinetti ville inte bara göra upp med det förflutna, han ville göra uppror mot det. Han ville tygla moder jord till att underkasta sig människans artificiella skapelser. Marinettis konströrelse ger uttryck för mycket av den upplysningsfilosofin som Francis Bacon (1561-1626) och Isaac Newton (1643-1727) lade grunden för. Detta ska naturligtvis inte ses som en liknelse mellan upplysningens förkämpar som Newton och Bacon och fascisterna Marinetti och Mussolini. Det finns naturligtvis otroligt mycket som gör dessa idésfärer helt paradoxala mot varandra. Men det råder däremot ingen tveksamhet om att den så kallade “mekaniska världsbilden” tydligt finns med i bilden för den fascistiska samhällsmodellen, i såväl teori som praktik.
Marinettis idéer har kommit att bli tätt förknippade med 1900-talets bild och projektion av diktaturer. I både Metropolis (1927) och 1984 (1949) liknas samhällsbilderna mycket med den som återfinns i Marinettis idévärld och konst. Futurismen är ett uttryck för det kalla, känslolösa moderna samhällsbygget. Det insinueras av en karg alienerad världsbild vars främsta dygd är mätbara materiella mått som styrka, snabbhet och effektivitet. Det passar med andra ord väl in i det fascistiska samhällsbygget.
Även ifall futurismen finns väl inbakat i inte minst Mussolinis Italien så finns den inte som lika centralt segment i Hitlers Tyskland. Hitler var nämligen själv inte en futurist i den bemärkelsen, snarare verkade han intressera sig antika arkitektoniska ideal. I planerna för hansutbyggnad av en ny stor huvudstad, Germania, finns det mer inslag hämtade från Rommariket och klassiska Grekland än någon ny modernistisk och futuristisk stil. Detta tyder om något på en särskiljning i Hitlers och Mussolinis betraktande av det förflutna. Mussolini som den inbitna socialist han en gång var såg framtiden och framsteg vid horisonten och ville med revolutionära medel förföra samhället. Han använde faktorer hämtade från den italienska historien för att ge Ethos till detta men var i slutet av dagen ingen nostalgiker vad det gäller hans lands historia. Om man tittar på Hitler hittar man nästan det motsatta där fanns det snarare en idé som vilade på en mycket bisarr och problematisk historiesyn där han lånade in Nietzsches allegorier, Darwins teorier och Wagners musik för att konstruera ett narrativ om ett kulturellt dominant Tyskland. Båda diktatorerna praktiserade Marinettis idéer och ideal i sina politiska gärningar trots att de skiljde sig åt i synen på hans konst- och kulturgenre.
Hur ska man då förhålla sig till futurismen? I någon mån är det en konstgenre, det är långt ifrån den enda konstgenrer som förknippas med problematiska drag och ideal. Om du fascineras av konstverken och byggnaderna i sig själva ska jag inte stjäla den upplevelsen ifrån dig, vi pratar trots allt om något så subjektivt som konst. Om du däremot inspireras av Marinettis politiska ideal så tycker jag nog att du ska tänka om och kanske läsa en och annan historiebok. I kulturhistoriska sammanhang skulle jag vanligtvis beteckna min smak närmast romantiken, jag fascineras av de vackra och majestätiska naturlandskapen som skildras. Därmed finns det kanske till föga förvåning rätt lite i futurismen som gör mig särskilt imponerad eller hänförd. I min konservativa ideologiska övertygelse kan jag likväl konstatera att de idéer som gömmer sig bakom denna genre är minst sagt osmakliga och djupt ovärdiga för alla som förordar en hållbar samhällsutveckling.
Den modernistiska författaren Ezra Pound är den som vi huvudsakligen förknippar med uttrycket “make it new!” men kanske passar det ännu bättre in i Marinettis genre. Futurismen må vara en historiskt intressant konstgenre men jag är rätt övertygad om att världen inte behöver fler byggnader som liknar centralstationen i Venedig eller ledare som Mussolini. Marinettis idéer och konstgenre får inga lovord från mig, det säger jag både som konservativ och romantiker.
Olle Edborg är medlem i Svensk Linjes redaktion.