I maj 2026 lanserade Fria Moderata Studentförbundets internationella kommitté rapporten ”EU, handel, säkerhet och miljö”. Rufus Rydh reflekterar i den här texten över rapportens olika resonemang och slutsatser.
Europa står inför ett vägval. Under lång tid har vi kunnat luta oss mot en världsordning där frihandel, internationella institutioner och amerikanska säkerhetsgarantier varit relativt stabila hörnstenar. Den ordningen har skapat fred, välstånd och frihet för generationer av européer. Men den kan inte längre tas för given. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, en mer oförutsägbar amerikansk politik, Kinas växande ekonomiska makt och ett hårdnande globalt handelsklimat visar att EU måste bli starkare, mer samlat och mer motståndskraftigt.
Det europeiska samarbetet föddes ur insikten att handel kan vara mer än ekonomi. Efter andra världskrigets katastrof byggdes Europas framtid på idén att länder som handlar med varandra, investerar i varandra och är beroende av varandra också får starkare skäl att bevara freden. I rapporten skriver Love Richert om hur Kol- och stålunionen inte bara var ett industripolitiskt projekt. Det var ett fredsprojekt. Genom att knyta samman de industrier som var avgörande för krigföring gjorde man ett nytt europeiskt storkrig både praktiskt och politiskt otänkbart. Det är lätt att glömma hur radikal den idén var. Handel blev ett säkerhetspolitiskt verktyg.
Idag behöver samma tanke förnyas. Frihandel är fortfarande en av Europas största styrkor. Den inre marknaden har gjort EU till ett av världens största ekonomiska områden och gett medlemsländerna tillgång till kapital, kompetens, investeringar och konsumenter långt bortom de egna nationsgränserna. Men handelspolitik kan inte längre enbart handla om lägre tullar och billigare varor. Den måste också handla om säkerhet, beredskap och självständighet. När auktoritära stater använder råvaror, energi, hamnar, teknik och leveranskedjor som politiska påtryckningsmedel blir frågan om handel också en fråga om frihet.
Därför behöver EU bygga motståndskraft utan att överge öppenheten. Det är en svår balans, men den är nödvändig. Oliver Wällstedt skriver om att Europa inte ska stänga sig mot världen. Tvärtom behöver vi fler handelsavtal, fler partnerskap och djupare relationer med demokratier och pålitliga aktörer. Avtal som exempelvis Mercosuravtalet eller frihandelsavtal med Indien kan stärka både Sveriges, men även EU roll i dess helhet. Ju fler ben EU står på, desto svårare blir det för enskilda stormakter att pressa oss.
EU behöver kunna svara på sådan konkurrens utan att fastna i enkel protektionism.
Samtidigt måste unionen våga se sina beroenden i vitögat, någon som Pixie Söderström skriver om i rapporten. Europas gröna omställning kräver enorma mängder kritiska råvaror. Exempelvis litium, kobolt och andra sällsynta jordartsmetaller. De behövs i batterier, elbilar, vindkraftverk, solceller, elnät, försvarsindustri och i digital infrastruktur. Det betyder att råvarupolitik inte längre kan betraktas som en smal miljö- eller industrifråga. Den är central för Europas säkerhet. Om EU vill elektrifiera, digitalisera och försvara sig självt kan vi inte vara ensidigt beroende av leveranskedjor som kontrolleras av strategiska konkurrenter.
Här finns en av de viktigaste poängerna i vår rapport EU, handel, säkerhet och miljö. Strategisk autonomi kräver praktiska reformer. Ellen Thonfors skriver om att tillståndsprocesser måste fungera. Energiförsörjningen måste vara stabil. Den inre marknaden måste fördjupas. Europeisk försvarsindustri måste kunna växa. Kritiska råvaruprojekt måste prövas rättssäkert, men också effektivt. Om det tar decennier att få fram projekt som EU samtidigt klassar som strategiskt avgörande undergräver vi vår egen handlingskraft.
Samma sak gäller industrin. I rapporten skriver undertecknad om hur den europeiska bilsektorn konkurrenskraft snabbt utmanas. Europeiska bilmärken har länge förknippats med kvalitet, säkerhet och pålitlighet. Men kinesiska elbilstillverkare har på kort tid pressat priserna, vuxit kraftigt och tagit plats på den europeiska marknaden. Bakom utvecklingen finns inte bara företagsamhet, utan också omfattande statliga satsningar, särskilt på batterier och elbilsteknik. EU behöver kunna svara på sådan konkurrens utan att fastna i enkel protektionism. Tullar kan ibland vara nödvändiga mot oschyssta subventioner, men långsiktig styrka byggs genom innovation, billig fossilfri el, kompetens, forskning och bättre villkor för europeiska företag.
Ett motståndskraftigt EU behöver också ett starkare försvarspolitiskt ben. Nato är fortsatt avgörande för Europas säkerhet, och den transatlantiska länken måste vårdas. Men det betyder inte att Europa kan fortsätta vara passivt. Tvärtom blir EU en bättre partner till USA om vi kan bära mer av vår egen säkerhet. Ett starkare Europa är inte ett svagare Nato. Det är ett mer balanserat Nato. När USAs politik blir mer transaktionell och mindre förutsägbar måste europeiska länder kunna agera gemensamt, investera mer i försvar, samordna upphandlingar och bygga en försvarsindustri som klarar långsiktiga hot.
Det nordisk-baltiska perspektivet är särskilt viktigt. Sveriges och Finlands Natomedlemskap har förändrat Europas säkerhet. Norden och Baltikum binds nu tätare samman militärt, infrastrukturellt och ekonomiskt. Det skapar nya möjligheter för regionalt samarbete kring försvar, energi, transporter och beredskap. För Sverige innebär det att EU-politik, handelspolitik men även Nato hänger samman.
Även eurofrågan bör ses i detta större sammanhang. Nathali Vivas argumenterar för att Sverige till slut bör gå med i Eurosamarbetet. Ett eventuellt svenskt medlemskap i valutaunionen handlar inte bara om räntor och växelkurser. Det handlar också om inflytande. När avgörande beslut om Europas ekonomiska framtid fattas i eurogruppen och kring ECB riskerar länder utanför att hamna längre bort från maktens centrum. I en tid när ekonomisk politik, säkerhetspolitik och industripolitik växer samman blir institutionellt inflytande viktigare. Sverige måste fråga sig var vi bäst försvarar våra intressen: vid sidan av eller fullt ut inne i de forum där Europas framtid formas.
Därmed måste Europa bli mer handlingskraftigt. Inte mindre öppet eller bli mer protektionistiskt, utan bli mer flexibelt. Ett starkt EU ska kunna handla med världen, men inte låta sig utpressas. Det ska kunna samarbeta med USA, men inte vara hjälplöst när vindarna vänder på andra sidan atlanten. Det ska kunna konkurrera med Kina, men inte kopiera Kinas statskapitalism. Det ska kunna driva klimatomställning, men inte göra sig alldeles för beroende av auktoritära leverantörer för batterier eller andra viktiga komponenter.
Motståndskraft handlar därför inte om isolering. Det handlar om valfrihet. Den som har egen handlingsförmåga kan samarbeta fritt. Den som saknar handlingsförmåga tvingas acceptera andras villkor. För EU del betyder det att den inre marknaden måste stärkas, energisystemen byggas ut, försvarsindustrin samordnas, råvaruförsörjningen säkras och handelsrelationerna breddas. Det betyder också att medlemsstaterna måste våga tänka mer europeiskt när problemen är för stora för att lösas nationellt.
Europas historia visar att integration ofta har vuxit fram ur kris. Efter kriget byggdes fred genom handel. Efter kalla kriget utvidgades friheten österut. Efter finanskriser, pandemier och säkerhetshot har EU gång på gång tvingats ompröva sina verktyg. Nu står vi inför nästa stora prövning. Om Europa ska förbli fritt, konkurrenskraftigt och tryggt krävs ett EU som inte bara reagerar på omvärlden, utan formar den.
Ett starkt och motståndskraftigt EU är därför inte ett byråkratiskt projekt. Det är vår tids stora frihetsprojekt. Det handlar om att kunna försvara våra samhällen, vår ekonomi, vår demokrati och vår öppna marknadsekonomi i en värld full av spänning. Europa har byggt fred genom handel förut. Nu måste vi bygga säkerhet genom styrka, öppenhet genom självständighet och frihet genom gemensam handlingskraft.
Rufus Rydh är internationell sekreterare och vice ordförande för Fria Moderata Studentförbundet.