Stefan Zweig såg det gränslösa Europa före första världskriget som en förlorad idyll. Hans berättelse har ofta utgjort bränsle i en förljugen debatt, skriver Jacob Rosén.
En världsordning i gungning och en universalism som sjunger sin svanesång. Det sägs ibland att Europa befinner sig i ungefär samma situation som i början av det förra seklet. Liknelsen görs inte sällan med hänvisning till Stefan Zweig. Få andra verk om Europas tidiga 1900-tal har citerats så flitigt som hans Världen av igår från 1942.
En av dem som påmint om klassikern är Henrik Dalgard. I en ledartext i fjol (SvD 1/1) beskrev han 2024 som ”året då västvärlden, medvetet eller omedvetet, tappade tron på universalismen”. Tydligaste exemplet påstods vara det amerikanska presidentvalet och Donald Trumps återkomst i Vita huset.
Nu, drygt ett och ett halvt år senare, kan Dalgard knappast beskyllas för att ha haft fel. Åtminstone inte i fallet USA. Men han var också av uppfattningen att samma vindar blåste på vår sida av Atlanten. Som exempel lyfte han kriget i Ukraina, och ett Europa som ”sluter sig inåt”, bland annat genom en allt mer ensidig syn på migration.
Det kan tyckas svårt att säga emot. I alla fall om man anammar universalismen såsom den formulerades av Zweig. Den långtgående fria rörligheten i världen före 1914 var enligt författaren idyllisk. Med stolthet etiketterade han sig själv som kosmopolit och pacifist. Och i hemstaden Wien upplevde Zweig en syntes av kontinentens mångskiftande kultur.
När första världskriget väl bröt ut möttes det, till Zweigs bestörtning, av entusiasm hos många européer. I städer som Berlin, London och Paris tågade tusentals medborgare på gatorna för att visa sin kärlek till fosterlandet. Bland unga sågs kriget som en väg bort från vardagslivets tristess, en chans till äventyr.
Det paradigmskifte som första världskriget innebar kan tyckas ha paralleller i vår tid. Ändå haltar liknelsen. Dagens säkerhetspolitiska läge är förstås allvarligt, och den ryska invasionen av Ukraina en tragedi, men någon chauvinistisk krigsfeber är det knappast frågan om från europeiskt håll. Stödet för Ukraina visar snarare på en långtgående enighet.
Visserligen finns det exempel som utmanar den bilden, men bara under det senaste året har vi sett flera europeiska styrkebesked. Inte minst regeringsskiftet i Ungern. Därtill EU:s uppbackning av Danmark under Grönlandskrisen och de ingångna frihandelsavtalen med Mercosur-länderna och Australien.
Samtidigt återstår frågetecken gällande flera av de nationalkonservativa partier som fortsätter skörda framgångar i sina respektive länder. Men även här är den generella utvecklingen tydlig: euroskeptiker väljer Europa och väst framför Ryssland. Att förknippas med Trump blir också allt mindre populärt.
Parallellt har såväl militär upprustning som stram migrationspolitik blivit regeringspolitik i flera europeiska länder. Det är förståeligt att en del frihetligt sinnade oroas när pendeln svänger långt åt andra hållet. Det är också påkallat att påminna om hur öppenhet gentemot omvärlden bidragit till Europas rikedom.
Trots detta tenderade författaren – som egentligen var ointresserad av politik – att beskriva världspolitiken som ett vägval mellan total universalism eller aggressiv nationalism.
Men om det är något Världen av igår kan lära oss så är det att universalism och naivitet ofta går hand i hand. Det låter kanske som en sliten analys, men till och med Zweig tillstod att hans hållning var väl idealistisk.
Trots detta tenderade författaren – som egentligen var ointresserad av politik – att beskriva världspolitiken som ett vägval mellan total universalism eller aggressiv nationalism. Samma falska dikotomi har länge bidragit till en förljugen debatt i många europeiska länder. Att vår kontinent nu börjar se fler och mer nyanserade handlingsalternativ är högst välkommet. Om den nya politiken uppfattas som ensidig säger det nog mer om var vi befann oss förut.
Man får såklart drömma om en värld utan gränser och vapen. Den som refererar till Zweig bör dock först påminna sig om att det inte alltid är så svartvitt. Och den som noggrant läser den fantastiska boken kommer märka att även Zweig kunde vara en komplex och mångtydig författare. Till exempel varvades hans reformvänliga anda med en vördnad för det som tidigare generationer byggt upp.
Författarens politiska credo var däremot glasklart: att ena kontinenten och säkra freden. Vilken väg man än väljer förblir detta Europas imperativ.
Jacob Rosén är ordförande emeritus för föreningen Heimdal.