Vad utgör egentligen överklass? I Rutger Brattströms framtidsscenario får vi följa med till en tid när samhällspyramiden ställs på sin ända.
Året är 2035. Utvecklingen har gått i en rasande takt. Det är svårt att hänga med. Det är svårt att förstå. Det är svårt att bilda sig en uppfattning. Men det är dags att göra ett försök. För att lyckas med att förmedla detta händelseförlopp är det nog bäst att försöka sammanfatta allt som skulle hända, riktat till mig själv för tio år sedan, innan allt satte igång.
Kära du, det här är vad ditt framtida jag har levt igenom.
Den sista skolan stängde för tre år sedan. Mjukvaruutveckling, som en gång i tiden var en av Sveriges vanligaste sysselsättningar, har sällat sig till hobbyaktiviteter som museijärnväg och frimärkssamling. Det var länge sedan ordet akademisk inte var en synonym till förlegad. Arbetslösheten i den minskande gruppen som bara har akademiska examen närmar sig 50 procent.
Det skedde gradvis, men plötsligt var det ett faktum, den artificiella intelligensens integration i ekonomin. Redan i din verklighet, för tio år sedan, skrevs en majoritet av världens kod av artificiella kodare under mänsklig övervakning. Kort därefter ersattes de mänskliga kodarna av agentiska artificiella utvecklare. Vem som helst kunde helt plötsligt utveckla en hemsida eller en interaktiv app genom att berätta för sin AI vad den var ute efter. Det var bara en föraning om vad som skulle komma.
En efter en ersattes de gamla intellektsbaserade yrkena. 2027 öppnade Artificiella Engelska skolan, läsåret efter tillhandahöll alla friskolor AI-baserade alternativ. I stället för att ha tolv elever per lärare hade man nu tolv lärare per elev. Lektionerna var fullständigt anpassade efter koncentrationsförmåga och behov. Det gick inte längre att ställa för många frågor eller räkna slut på matteboken. Någon läroplan på årskursnivå behövdes inte längre, eleverna kunde genomföra sin skolgång i egen takt. Till slut kunde skolplikten ersättas med läroplikt och barnen kunde ta examen när som helst, må det vara efter fem år, eller 15.
För de som var vuxna när händelseförloppet satte igång var det en fängslande utveckling. De fick följa med när AI:n långsamt men säkert integrerades i alla delar av deras liv vilket bidrog till en förbättrad tillvaro. Det började med att Netflix och Spotify föreslog nya tv-serier, filmer, låtar och artister baserat på de man redan lyssnade på. Senare kom möjligheten att få rekommendationer baserat på sinnestillstånd, något som modellen avgjorde delvis genom frågeformulär, men också genom att använda sig av användarnas sensordata: sömnkvalité, puls, blodsocker och så vidare. Men tiden då AI bara användes för rekommendationer skulle snart vara över.
Snart gled de stora kulturella plattformarna sömlöst över i att använda AI-genererat innehåll. Kostnaderna för att skapa videomaterial sjönk dramatiskt. Det var ett gyllene år för manusförfattarna som kunde skära bort alla onödiga mellanhänder i form av regissörer och skådespelare. Under åren 2025 – 2030 producerades 100 gånger fler tv-serier och filmer än det fanns sammanlagt innan 2025.
Det började, som så ofta, med välmenad paternalism.
Manusförfattarnas gyllene år var dock snart över, likaså tiden för kulturella uttryck riktade till en publik större än individen. Det började, som så ofta, med välmenad paternalism. Videoplattformarna lanserade ett reglage för att justera grovheten i stötande innehåll. På kundernas begäran kunde sexscener omvandlas till oskyldiga pussar, eller explicita sexscener. Tarantinos våldsamhet kunde, på begäran, kläs i skruden av Bugsy Malones gräddkrig och Pippi Långstrump kunde bli en splatterfilm.
Snart var det inte bara delar av innehållet som var öppet för personlig preferens, hela tv-serier genererades för den individuella tittaren.
För de unga som växte upp, utbildades och försökte hitta sina platser i den snabbt föränderliga världen såg det annorlunda ut. Den nya generationen var den mest välutbildade, intelligenta och öppensinnade någonsin. Samtidigt fanns det ingen efterfrågan på deras färdigheter – de var inte ens i närheten av AI-modellerna.
Till skillnad från de äldre, som försvann djupt in i sina personliga flöden, kom de unga att uppvärdera den mänskliga interaktionen och dess konfliktfyllda oförutsägbarhet. I stället för att eftersträva den ouppnåeliga briljans och perfektion som AI-modellerna levererade kom ungdomskulturen att eftersträva det halvtaskiga och ofärdiga – det oväntade och oefterhärmliga.
Poeterna skrev sina dikter för hand och framförde dem bara enstaka gånger, innan de ceremoniellt fick ta vägen via lågorna till glömskan. Musikaliska framträdanden blev helt improviserade och de mest uppburna banden släppte aldrig några ljudupptagningar. Inget av värde fick bevaras, då riskerade det att hamna i AI-modellernas träningsdata, och därmed bli en del av den allt för lättillgängliga massan av AI-genererad kultur.
Många arbeten har försvunnit under det senaste decenniet. Ingenjörer, journalister, lärare, handläggare, tjänstemän, byråkrater, analytiker, säljare, läkare, jurister, psykologer, mäklare och arkitekter är alla jobbtitlar som så gott som slutat existera. I akademin finns en och annan professor kvar, men främst av byråkratiska skäl. Den ekonomiskt lönsamma intellektuella verksamheten görs nästintill uteslutande av AI.
I den fysiska världen har AI utvecklingen haft ett mindre inflytande. Till skillnad från akademikerna, som skapat nästintill oändliga textmassor och databaser över sina förehavanden, sitter rörmokarnas, vårdbiträdenas och snickarnas högt värderade färdigheter i deras muskelminne. Deras fysiska erfarenheter har fortfarande inte samlats i ett dataset. Robotiken har stannat i kontrollerade miljöer som operationssalar och produktionslinor.
Det är de som jobbar med händerna som skapar samhällets välstånd. Det är de som är oumbärliga och oersättliga, och så ser det ut att förbli. Det politiska partiet Fysikalisterna, som snabbt vuxit i inflytande, har förbjudit datainhämtning medelst rörelsesensorer. Visserligen har de gått med på att ge allmosor till oss som tidigare jobbade med akademisk verksamhet. Men i utbyte har rösträtten villkorats med att man utfört fysiskt arbete minst 200 dagar om året från valet 2034.
Kära dåtida jag, framtiden har verkligen för- och nackdelar. Att bli tankesmed 2023 och författare 2025 var inte det klokaste du har gjort. Men tänk inte så mycket på det, om tio år är augmented reality-porren så bra att du (jag) ändå inte vill göra något annat.
Rutger Brattström är medlem i Svensk Linjes redaktion