Jag var tjugo år och gick första veckan på den litteraturvetenskapliga kandidatkursen vid Lunds universitet. På Öresundståget hemåt bekantade jag mig med en kurskamrat som råkade dela min nordvästskånska proveniens. Jag hade identifierat honom som smygkristdemokrat. Själv var jag garderobshöger – det var januari 2020 och socialt självmord att vara öppet borgerlig på ett vänsterdominerat, humanistiskt program.
Likväl hade jag kunnat igenkänna åtminstone en smygkristdemokrat på varenda kurs jag ditintills läst. Jag berättade att få samtidsförfattare engagerat mig, utom Lena Andersson och Michel Houellebecq, och därmed kunde KD:aren tipsa mig om Therese Bohman.
Jag googlade fram att hon skrivit för Aftonbladet och Expressen, (dåligt, tänkte jag då), men även Axess och Kvartal (bra). På Helsingborgs stadsbibliotek lånade jag Den andra kvinnan (2014) samt Aftonland (2016). Jag läste båda romaner samma dag, ”ett slags bulimisk läsning”, med Bohmans ord i Den drunknade (2010); en ungdoms hastiga avverkande av böcker i brist på andra mål och bedrifter.
Den andra kvinnan följer en bildnings- och skönhetstörstande tjej i övre tjugoårsåldern som vill bryta upp från sitt arbetarklassliv i Norrköping. Temat är välförankrat i svensk litteraturhistoria; Harry Martinson hör till karaktärens uttalade författarförebilder bland Dostojevskij, Thomas Mann och Baudelaire. Huvudkaraktären när ett litteraturideal om en kompromisslös, amoralisk äkthet. Främst för att kunna omarbeta erfarenheterna till romanstoff börjar hon fantisera om att bli älskarinna till en gift man; en som efterlever Klas Östergrens BBB-ideal ur Gentlemän: Berest, Beläst, Belevad.
Efter ett kvävande politiskt korrekt 2010-tal var detta befriande för mig att läsa. Så även Bohmans raljerande över de litteraturteorier som jag med avsky pluggade in, vare sig det hette posthumanism, ekokritik eller dekonstruktion. Studenterna som anammar det sågas av Bohman. Där är en tjej ”så uppfylld av sina teorier och strukturer att hela tillvaron bara är ett enda navigerande kring dem”, liksom hennes kille, ”som på ett passivt aggressivt och milt översittaraktigt sätt är medveten om orättvisor och maktstrukturer och kan föreläsa för henne om dem samtidigt som han är ödmjuk inför sina egna privilegier som vit heterosexuell medelklassman”.
I slutet av romanen antas huvudkaraktären till en litteraturvetenskaplig sommarkurs i Stockholm: ”Landskap som minne, berättelse och konstruktion”. Hon inser att det är ”en skitkurs” och ordet ”konstruktion” provocerar: ”Jag hatar att allt alltid är en konstruktion”. Men hon ska våga komma med invändningar och försvara sin litteratursyn.
I Aftonland är berättarjaget en konsthistorieprofessor vid Stockholms universitet, Karolina Andersson, specialist på kvinnoavbildningar från förra sekelskiftet. Karolina lever i fin-de-siècle-stämningar och upplever ”att allt håller på att gå åt helvete”, i synnerhet för den västerländska civilisationen. Här röns starkt inflytande från Houellebecqs romaner.
Då kulturklimatets beröringsskräck gentemot SD var alltöverskuggande trodde jag inte att en sådan karaktär var möjlig i svensk litteratur, inte hos en tillsynes rumsren, kritikerrosad författare som Bohman.
Bland Karolinas älskare finns en sympatiskt skildrad man som avslöjar att han röstat på SD. Tidigare har han varit trogen S, men sjuk- och äldrevård, skolan och alla andra samhällshaverier hade föranlett missnöjes- eller hämndrösten. Då kulturklimatets beröringsskräck gentemot SD var alltöverskuggande trodde jag inte att en sådan karaktär var möjlig i svensk litteratur, inte hos en tillsynes rumsren, kritikerrosad författare som Bohman.
Till skillnad från liberala Lena Andersson, som också kritiserar vänstern och dogmatiska teorier, vädrar Bohman kulturkonservatism. Karolina vägrar följa med i den relativistiska tidsandan där alla kulturuttryck tillskrivs lika värde; virkade grytlappar är inte lika högtstående som konsthistoriens bästa måleri. En önskan om mer klassicistisk arkitektur är inte heller nödvändigtvis fascism, utan ”man borde vara glad och tacksam över alla kolonner man får”. Då Karolina lär sina grundkursstudenter att inte omedelbart avkräva samtida politisk medvetenhet ur över hundraåriga konstverk, utan i stället försöka förstå dem på egna grunder, fann jag det otroligt mycket mer sympatiskt gentemot mina föreläsningserfarenheter.
Trots att jag upprymd sträckläst Den andra kvinnan och Aftonland noterade jag dock vissa romantekniska brister och klichéer inom författarskapet; det ständiga insupandet av mansdofter, vinberusningar följda av elipser, twists för twistens skull.
År 2022 utgavs Bohmans fjärde roman, Andromeda. På stockholmsförlaget Rydéns – tänk Bonniers – leder en äldre BBB-man en sista, dödsdömd kamp att utge ”litteratur som tilltalade den bildade, läsande allmänhet som knappt existerade längre”. Förkärleken för klassiker, historia, den stora litteraturen, vantrivseln i en sönderkommersialiserad och politiserad samtid – det som tjusat mig hos Bohman år 2020 föreföll nu tjatigt. Fortfarande höll jag med om nästan allt Bohman skrev, men jag var inte fullt lika ung och bortkommen längre. 2010-talets snäva kulturklimat hade lättat sitt tryck. Jag hade lämnat min politiska garderob, hittat allt fler likasinnade vänner i Lund, och behövde inte läsa ännu en sorgesång om ”litteraturen som gick alltmer förlorad”. Liksom Bohmankaraktärerna ville jag ta del av äkta, bra romaner som står på egna ben.
Ändå återvände jag till Bohman hösten 2025, nu som utexaminerad student och Lund bakom mig. Jag läste två romaner: Sanningsberget (2024) – som Henrik Dalgard lyft i SvD för dess klassiskt borgerliga konstsyn – samt Kammakargatan (2025). Varför blev jag nu åter förtjust över författarskapet? Hade det romantekniska bygget bättrats, eller hade jag bara saknat Bohmans Hjalmar Söderbergska stil, som alltid hållit hög nivå? Förklaringen vilar tydligast i hur Kammakargatan hänger sig åt lycklig nostalgi, medan Andromeda beklagar sig i samtiden. Här skildrar Bohman erfarenheten av att ha hittat rätt i universitetsvärlden, för hennes del i 1990-talets Stockholm. Det självsäkra handslaget, en välmående bokhandel, fester i en sekelskiftesvåning, poesi och grammofonknaster, det första konstinköpet, glühwein och champagne – ännu var det möjligt att inrätta en kulturborgerlig bildningsoas. Och ännu blir man upprymd av att läsa Bohmans romaner.
Jag rekommenderar henne särskilt till studenter; både nyblivna och tillbakablickande.
Agardh Hjärne