Tony Blair gick från framtidshopp och politisk förnyare till en premiärminister vars eftermäle har kommit att överskuggas av hans kraftfulla agerande under kriget i Irak, skriver Max Bundell.
Tidigt på morgonen den andra maj 1997, framför Royal Festival Hall i London står en märkbart stolt man med strålkastarljus i ansiktet. Inför ett folkhav i extas yttrar han orden: ”a new dawn has broken, has it not?”.
Orden ekar över hela unionen.
Labour har precis vunnit en jordskredsseger i det brittiska parlamentsvalet och Tony Blair är landets nya premiärminister, den yngsta på närmare 200 år. Med en överlägsen majoritet på 179 säten i underhuset har man satt stopp för åren av Thatcherism och skickat Tories i opposition. För första gången på 18 år äntrar en Labourpolitiker 10 Downing Street.

Blair tog över ett parti som präglats av splittring och vilsenhet under 1980-talet. De interna konflikterna innebar falangstrider, uteslutningar av närmast militanta medlemmar och avhopp. Men de som gick segrande ur striden var en ung skara förnyare med Blair och hans parhäst Gordon Brown i spetsen.
Under eran av Cool Britannia, då optimism och stolthet över den brittiska popkulturen präglade Storbritannien, blev Blair något av en rockstjärna till premiärminister – en politisk popidol i samma tidsanda som Gallagher-bröderna och Spice Girls.
Enligt förnyarnas uppfattning var partiet i behov av en omfattande politisk omdaning. Upplevelsen var att partiet satt fast i en svunnen tid där kollektivism och nationalisering sågs som den enda rätta vägen. Men det var politik som var utformad för en svunnen tid. Samhället hade förändrats och folket efterfrågade nu något annat.
Partiets förnyelse kom till uttryck under parollen New Labour, New Britain som introducerades strax efter att Blair tillträdde som partiledare 1994. Inför valet 1997 presenterades också manifestet New Labour, New Life for Britain – som konkretiserade partiets ideologiska och praktiska omsvängning. Nu skulle det tidigare arbetarpartiet anamma ett marknadsekonomiskt tankesätt genom att låta lika möjligheter, snarare än lika utfall, bli dess nya credo.
I det nya manifestet togs exempelvis den mytomspunna Clause IV bort, en klausul som funnits i partiets stadgar sedan 1918, och som slog fast att partiet skulle arbeta för ett gemensamt ägande av produktionsmedlen – i sann socialistisk anda. Vägen framåt lades nu i stället om till The Third Way, mellanvägen mellan kapitalism och socialism, formulerad av sociologen Anthony Giddens.
Resultatet blev ett arbetarparti för nästa millennium – ett parti för medelklassen.
Det Storbritannien som Blair axlade ansvaret över var på flera sätt välmående. Ekonomin var på återhämtning efter recessionen och arbetslösheten på väg nedåt. Men med sin unga och starka persona, kombinerat med en modern framtoning, smälte Blair och New Labour in perfekt i tidsandan.
Under eran av Cool Britannia, då optimism och stolthet över den brittiska popkulturen präglade Storbritannien, blev Blair något av en rockstjärna till premiärminister – en politisk popidol i samma tidsanda som Gallagher-bröderna och Spice Girls. Han fick till och med äran att dela ut pris till David Bowie på musikgalan Brit Awards 1996, och välkommnades upp på scen med orden: “He is the foot tapping, pop loving, he’s got nice hair, Tony Blair”, av programledaren Chris Evans.
Labours valvinst var minst sagt ett resultat av tidsandan och Blair var den sista pusselbiten i ekvationen; en visionär som kanaliserade sin vision genom folkets redan etablerade optimism och framtidstro.
Frälsaren hade anlänt.
För under den efterföljande tiden fanns det anledning att se Blair som en sådan, framgångarna löste av varandra. Historiska satsningar på välfärdsområden som sjukvård och utbildning gjordes, en nationell minimilön infördes och via The Human Rights Act från 1998 införlivades den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter direkt in i den brittiska lagen.
Blair gjorde också betydande insatser för det politiska landskapet och motsättningarna inom Storbritannien. I april 1998 spelade hans regering en central roll i undertecknandet av Långfredagsavtalet som avslutade den långvariga konflikten mellan nationalister och unionister i Nordirland. Dessutom genomfördes en omfattande decentralisering av den politiska makten till nya regionala parlament i Skottland, Wales och Nordirland.
Men bakom bilden av Blair som frälsare och hjälte fanns en annan sida, en sida som hittills inte fått samma utrymme. I april 1999 trädde den fram i rampljuset. Det var kanske inte en helt ny Blair som framträdde, det var samma färgstarka och övertygande politiker, fast på en helt ny arena. En arena som sträckte sig långt utanför Storbritanniens gränser.
Blair anlände till Chicago och inför The Economic Club of Chicago höll han ett av sina mest betydelsefulla tal, ett tal som skulle få konsekvenser för hans eftermäle. På andra sidan Atlanten pågick Kosovokriget och Nato hade inlett en interventionskampanj mot Slobodan Milošević en månad tidigare. Blair hade blivit en av de drivande aktörerna bakom Nato-kampanjen för att stoppa Miloševićs fördrivning och etniska rensning av kosovoalbaner.
I talet lanserade Blair sin utrikespolitiska doktrin, the Doctrine of the International Community, baserad på liberal interventionism. Hans linje var att den nationella suveräniteten inte får stå i vägen för stater att ingripa vid brott mot mänskliga rättigheter. När en regering riktar vapnen mot sin egen befolkning, då kan den fria världen inte stå vid sidan av och se på, konstaterade han. Denna övertygelse låg också till grund för Blairs starka stöd för ett militärt ingripande i Kosovokriget.
Vid första anblick tycks linjen endast förstärka bilden av Blair som hjälte. En ledare som är villig att agera när omständigheterna kräver det, i stället för att stå vid sidan av och titta på. Men talet avslöjade hans nya vision, en i praktiken god en, men som inte längre handlade om att utveckla sitt parti eller förbättra Storbritannien – utan som världsledare med stort rättspatos.
Insatsen i Kosovo blev kanske sinnebilden av Blairs ambition. En humanitär katastrof undveks och serbiska styrkor tvingades till reträtt. Över en miljon kosovoalbaner kunde återvända till sina hem och Blairs hjältestatus stärktes. Han blev hyllad av människorna han räddat, fick gator och torg uppkallade efter sig och hundratals kosovoalbanska män bär i dag namnet Tonibler.
Men insatsen i Kosovo var inte det enda exemplet där Blairs utrikespolitiska vision fick möjlighet att visa sina förtjänster. Bara två år senare ingrep Storbritannien också i Sierra Leone, där ett brutalt inbördeskrig rasat sedan början på 1990-talet. Dit skickades brittiska trupper för att stödja FN-styrkor och stoppa rebellernas terrorism.
Och precis som i Kosovo blev insatsen i Sierra Leone ett tydligt exempel på vad Blair menade i Chicago-talet. Det var ingen stormaktskonflikt som skulle vinnas till varje pris, eller en koloni som skulle återerövras. Syftet var blott att skydda människor med militär makt, försvara legitima regeringar och förhindra övergrepp. Och även Sierra Leone blev en utrikespolitisk framgång för Blair. Insatsen bidrog till att stabilisera situationen, stärka FN-soldaternas positioner och försvaga rebellerna.
Blairs idé tycktes återigen fungera precis som tänkt.
Men samtidigt fanns det vissa moraliska dilemman att reflektera över. Om det var rätt att ingripa i Kosovo och Sierra Leone, var går då gränsen? När blir det en moralisk skyldighet att använda militärt våld? Och vem är det som avgör när gränsen passerats och man är tvungen att agera?
Men samma egenskaper som gjorde honom till en politisk kraftkarl var också grunden för hans största akilleshäl – utrikespolitiken. Blair trodde på handling, ansvar och möjligheten att använda makt för att förändra.
Dessa frågeställningar skulle ställas på sin spets efter 11 september-attackerna, då Blair blev en av George W. Bushs närmaste allierade i det efterföljande kriget mot terrorismen. Bara veckor efter attackerna invaderades Afghanistan i jakten på Osama Bin Laden som skyddades av talibanerna. Men snart riktades ögonen mot ett annat land och en annan ledare – Irak och Saddam Hussein.
Detta ställde Blair inför ett val: att stå kvar vid USA:s sida, eller ta ett kliv tillbaka. Blair tog beslutet att stå kvar.
Situationen i Irak var dock inte den samma som i Sierra Leone. I det senarenämnda fallet genomfördes en humanitär intervention, medan en invasion skulle krävas i Irak. Bush-administrationen bedrev en intensiv kampanj för att övertyga allmänheten och världssamfundet i att stötta en invasion. I den kampen blev Blair en av de mest inflytelserika aktörerna.
Saddam Hussein målades upp som ett av västvärldens främsta hot och sades sitta på både massförstörelsevapen och ha kopplingar till terrorgruppen al-Qaida. Argumenten och underättelseinformationen var dock i flera fall konstruerade och baserade på overifierade uppgifter. Detta användes för att underbygga ett redan befäst narrativ om att Irak behövde avväpnas på sådant som påstods existera, men vars faktiska existens var föremål för betydande tvivel. Trots detta fanns det tunga aktörer som ville agera på den knapphändiga informationen.
Nu handlade det inte längre om huruvida en stat och dess militärmakt har en moralisk skyldighet att ingripa när människor far illa, den bilden var redan etablerad. I stället handlade det snarare om vem som hade privilegiet att avgöra när ett ingripande var nödvändigt.
Motståndet mot den planerade invasionen var stort, så pass stort att närmare två miljoner människor begav sig ut på Londons gator för att uttrycka sitt missnöje den 15 februari 2003. Dessutom saknade invasionen uttryckligt mandat från FN:s säkerhetsråd. Med detta i åtanke står det klart att de som egentligen hade privilegiet att avgöra när en intervention var nödvändig, var ett fåtal personer, däribland Blair själv inräknad.
Men han gjorde sitt yttersta för att övertyga kritikerna. Dagarna före invasionen talade han i underhuset: “This is not the time to falter. This is the time for this house, not just this government or indeed this prime minister, to give a lead, to show that we will stand up for what we know to be right, to show that we will confront the tyrannies and dictatorships and terrorist who put our way of life at risk, to show at the moment of decision that we have the courage to do the right thing. I beg to move the motion.”
Med de orden rullade brittiska och amerikanska styrkor in i Irak den 20 mars 2003. Det blev därmed också tydligt hur långt Blair var beredd att driva sin doktrin, och att han inte hade några som helst planer på att backa.
När Blair valdes till premiärminister i maj 1997 fick han det brittiska folkets mandat att förändra landet. Dessförinnan hade han förändrat sitt parti, vilket resulterade i tre valvinster på raken – en bedrift som ingen annan Labourledare lyckats med. Blair kom därigenom också att förkroppsliga bilden av en ny era för Storbritannien. I den berättelsen var det lätt att framställa honom som hjälten.
Men samma egenskaper som gjorde honom till en politisk kraftkarl var också grunden för hans största akilleshäl – utrikespolitiken. Blair trodde på handling, ansvar och möjligheten att använda makt för att förändra. Hemma i Storbritannien och internt inom partiet var det en styrka, likaså i Kosovo och Sierra Leone. Men i Irak förvandlades handlingskraften till en svaghet.
Därför är det så svårt att utmåla Blair som vare sig hjälte eller skurk, för det är nödvändigtvis inte två olika personer. Hjälten och skurken Tony Blair var egentligen samma starka politiker, med samma övertygelse, handlingskraft och tro på förändring. Hur dessa två skiljer sig åt ligger snarare i hur egenskaperna användes. Hjälten drevs av en stark tro på en ledares skyldighet att agera, medan skurken missbrukade handlingskraften – med övermod som resultat.
Drabbades han av arrogans och kanske rentav ett slags hjältekomplex? Kanske det. Han ville som sagt inte vara ledaren som stod bredvid och såg på, han ville vara den som agerade. De tidiga interventionerna lärde Blair att militära interventioner kunde leda till positiva resultat. Kanske bidrog dessa erfarenheter till en alldeles för stark tilltro till den egna förmågan.
I detta spänningsfält mellan hjälte och skurk finner vi det mest tragiska med Blairs politiska arv. Egenskaperna som gjorde honom framstående, var samtidigt de som ledde honom på villovägar. Tidigare hade de burit Blair till politiska framgångar, men i Irakfrågan bidrog de till de beslut som kom att prägla hela hans eftermäle, och lämna en bitter eftersmak.
Max Bundell är vice ordförande i Geijerska studentföreningen och är medlem i Svensk Linjes redaktion


