Epitetet folkpartist lever kvar, trots att Folkpartiet inte har funnits på många år. Folkpartist kan betyda både “person med vördnad för bildning” och “inte så kul på fest”. Det de flesta kan komma överens om är dock att folkpartister gillar skolan. Karin Pettersson söker finna den folkpartistiska själen.
”Gå hem och läs er historia” sa dåvarande Folkpartiledaren Gunnar Helén barskt på ungdomsförbundets internutbildning Universitet FPU i Tranås 1970. Trots den uppmaningen, och ett stolt hundraårigt arv, behöver historieskrivningen om Folkpartiet inte vara särskilt långrandig.
1902 inser den så kallade vänstersinnade andelen av befolkningen att en plats för dem bör beredas vid maktens bord och organiserar sig i den Frisinnade landsföreningen. 1909 binder de åt sig SAUF – Sveriges allmänna ungdomsförbund – en frisinnad församling med egna rötter i den uppsaliensiska studentförening Verdandi som Karl Staaf med flera grundade 1882 för att bilda ett ungdomsförbund som alltsedan dess varit som en par klackskor. Det gör en längre, det rätar ryggen, men det nyper också till titt som tätt.
Interna stridigheter präglar de kommande decennierna (tack och lov är så inte längre är fallet), partiet delas till slut i två 1923 på grund av alkoholfrågan, där de törstiga bildade Sveriges liberala parti, för att sedan sluta samman igen, nu som Folkpartiet, bildat i augusti 1934. Namnet levde länge, men blev Folkpartiet Liberalerna 1990, och sedan Liberalerna 2015. Ungdomsförbundet, som också läkte ihop, blev Folkpartiets Ungdomsförbund i december 1934, för att sedan bli Liberala Ungdomsförbundet den 10 juni 1991.
Trots att partiet inte kallats Folkpartiet på många år har benämningen folkpartist överlevt, och ser ut att fortsätta göra det. I en tiktokifierad värld av ”manic pixie dream girls” och ”eclectic grandpas” där etiketterna blir både fler och smalare, är det allt viktigare att reda ut vad vi faktiskt menar med orden vi använder. Som uttrycket varnar: du kan kalla en brödrost för en badanka hur mycket du vill, men bör akta dig för att ta med den ner i badkaret.
Vad menas då med ”folkpartist”?
Den enkla definitionen, ”delvis historiskt medlem av (eller sympatisör till) Folkpartiet Liberalerna” kan inte helt och hållet stämma, eftersom begreppet överlevt partiets namnbyte. Inte heller används folkpartist som om det hade en strikt ideologisk innebörd. I likhet med begreppet borgerlig rymmer folkpartist både politiska och ideologiska implikationer såväl som kulturella.
Han är borgerligt klädd.
Hon pluggar som en folkpartist.
Sympatisörerna pratar om en vördnad för bildning och akademin som sådan, kritikerna om förbudsiver och en stark underton av ”inte kul på fest”.
Folkpartist är för vissa en ömhetsbetygelse, för andra ett skällsord, och givet detta går innebörden i begreppet till viss del isär - sympatisörerna pratar om en vördnad för bildning och akademin som sådan, kritikerna om förbudsiver och en stark underton av ”inte kul på fest”.
Det de flesta kan komma överens om – och när det gäller det här lilla partiet är det aldrig särskilt givet – är att folkpartister gillar skolan, både politiskt och privat. Öknamnet lektorspartiet användes flitigt under 90-talet eftersom Folkpartiet Liberalerna höll ett markant högre genomsnitt än andra partier när det gällde både den och andra akademiska titlar bland sina troende, och bland de lärde var det snarare ett beröm.
Konceptet klassresa blandas också in, för att Jan ”Majoren” Björklund pratade så flitigt om det under alla sina år som partiledare, för att det hör samman så mycket med just skola och utbildning, och för att det på samma sätt som ”Folkpartist” samlar en viss politisk och kulturell identitet.
En folkpartist rynkar inte på näsan åt dem som växt upp utan ett starkt medfött kapital, men vill att de, i sitt anletes svett och med en offentligt finansierad skola, ska ta sig upp ur arbetarklassen. Här särskiljer sig folkpartister både från arbetarrörelsen, som inte ser någon skam i att arbetare föder arbetare, och från den höger som lägger vikt vid härkomst och efternamn. Den Socialdemokratiska valaffischen från 1948 med orden ”Begåvad men fattig – ge honom lika chans” är folkpartistisk fram tills de sista två orden ”välj Arbetarepartiet”.
Med detta kommer en del av ordets kulturella betingelse in. Värderandet av akademiska titlar, att både läsa mycket och läsa vidare, är inte nödvändigtvis politiskt, eller liberalt. Kampen för allas lika värde kan synas i det politiska genom ett starkt stöd för biståndsfrågan eller mot sjukdomsstämpeln för homosexualitet, men det syns också i en majblomma på kavajslaget eller en prenumeration på Situation Stockholm.
Möjligheten till utbildning, och tron på allas lika rätt till den, förklarar även det starka liberalfeministiska arv som finns i partiet och personerna. Liberalernas sidoorganisation Liberala Kvinnor må idag fokusera mer på slöj- och porrförbud än det Virginia Woolf skrev om i A room of One’s Own – men för de feminister som kämpade för rösträtten, aborträtten, mot barnaga och för homosexuella äktenskap och adoptioner fanns det ett givet parti, en given etikett. Under 1920-talets strid i alkoholfrågan var ett av de frisinnades, den halva av partiet som förespråkade alkholförbudet, kärnargument just den misär mäns alkoholproblem innebar för den fru och barn som levde med honom.
När Per Anders Fogelström i sin Stad-serie skriver om Lotten, tvätterskan som lämnar ifrån sig sin son till ett mer välbärgat men barnlöst par så att han ska få en bättre utbildning, resonerar hon folkpartistiskt
Folkpartistiska ikoner genom tiderna är inte bara de som slet i det partipolitiska som Selma Lagerlöf, Bertil Ohlin eller Barbro Westerholm. Ordets nuvarande innebörd rymmer fler. När Per Anders Fogelström i sin Stad-serie skriver om Lotten, tvätterskan som lämnar ifrån sig sin son till ett mer välbärgat men barnlöst par så att han ska få en bättre utbildning, resonerar hon folkpartistiskt. När Malin i Astrid Lindgrens Saltkråkan tar hand om sina bröder och sin far, läser vidare och bland sina många kavaljerer väljer den som låter henne prata fritt och ta plats, så resonerar även hon folkpartistiskt. Louise Edlind Friberg, som spelade Malin på vita duken, var för övrigt även hon Folkpartist, som inropad ersättare till Riksdagen mandatperioden 2002-2006.
Att vara folkpartist betydde något. Exempelvis för min mormor, den unga kvinnan som tog körkort i Karlstad trots att kvinnor inte, egentligen, skulle ta sig den friheten. Det betydde något för min pappa, för pojken som tog sig till Lunds universitet och hela vägen till en ambassadörstjänst, trots att ingenting i hans familjehistoria sade att det var sådana som läste vidare. Han skulle ju bli bonde, men han blev folkpartist.
Att döpa ett parti efter en så mättad ideologi som liberalismen förpliktigar, men det gör också benämningen folkpartist.
På grund av allt detta är Folkpartiet Liberalerna egentligen ett av de märkligaste partinamnen i svensk historia. Folkpartism och Liberalism är onekligen systrar, men inte tvillingar. Att döpa ett parti efter en så mättad ideologi som liberalismen förpliktigar, men det gör också benämningen folkpartist.
Det betyder något än idag. Jag är stolt folkpartist, och liberal, och engagerad i Liberalerna. Det finns ingen motsättning, men det ena eller andra innebär inte det tredje.
Karin Pettersson är förbundssekreterare för Liberala ungdomsförbundet.