Sedan Sovjetunionens fall har vi levt i en period av fred, frihet och utveckling. Arvid Bertilsson sörjer att den eran nu tycks ha tagit slut och önskar att den snart kommer åter.
Har du hört? Den liberala världsordningen är död! Över hela världen ekar sorgesången och glädjeropen. Inte ens slutet av historien varade för evigt, och nu ligger ett nytt kapitel för världen. Vi kan nog säga detta med säkerhet, trots att mycket ännu står oklart: den liberala världsordningen är död, och på hennes döda kropp utspelar sig nu två stora konflikter, i Iran och i Ukraina.
Att med klarhet förklara stora skiften i världsordningen medan de händer är svårt, för att inte säga omöjligt. En omvälvande politisk samtid kan samtidigt kännas som att kastas runt i en rasande storm. Politiska skeenden som länge pågått i det tysta, under långsamma tektoniska förflyttningar, tar till slut en form som inte ens de mest inbitna förespråkarna för status quo kan förneka.
USA:s reträtt från sitt uppdrag som global säkerhetsgarant är en sådan sak; ett skeende som pågått under en längre tid, och som genom Donald Trump nu har iklätts ett ansikte och en tydlig politisk proklamering. Den fram till nu rådande världsordningen har kallats många namn. Det finns olika svar på vad som utgjorde ordningens fundament; gemensamma regler och gemensamma föreställningar i staters mellanhavanden, koloniala och imperialistiska utsugningar av fattiga länder, eller en fiktion som dolde en teater av stormakter som spelar om makt och resurser.
Det är sannerligen inte alla som sörjer den liberala världsordningen.
Det sistnämnda, den så kallade realistiska skolan, har fått ett uppsving på sistone. Det är en lockande akademisk teori för alla de som fascineras och bygger sina förklaringsmodeller på den starkes makt över den svaga. Det är inte konstigt, för realismen ger – frivilligt eller ej – stormakter och auktoritära ledare ett sken av att deras strävan efter maktfullkomlighet är en naturlag. Detta sken skiner idag över stormakternas riken, och deras så kallade ”intressesfärer”, till den fria människans förtret.
Det är sannerligen inte alla som sörjer den liberala världsordningen. Nu när den har dött frigörs olika sorters känslor: sorg och ilska hos dem som fann det gamla värt att bevara, men också kanske en viss iver hos revolutionärerna och populisterna som drömmer om en ny värld. Vissa i den demokratiska världen blir istället mer sammanbitet framåtblickande.
Den kanadensiske socialdemokraten och premiärministern Mark Carney steg upp till podiet i Davos under World Economic Forum tidigare i år. Han använde tillfället till att angripa västvärldens föreställning av den regelbaserade världsordningen. Den var enligt honom en fiktion, där internationell rätt i praktiken tillämpades olika beroende på vem som hade makten.
Genom att hänvisa till Václav Havel och hans essä om hur Sovjetunionens totalitära system upprätthölls av människor som följde ritualer de innerst inne visste var falska, menade Carney att stater på motsvarande sätt låtsades att den regelbaserade ordningen fanns på riktigt, trots att de visste att den var ”delvis falsk”.
Efter att ha dragit denna liknelse landade Carney i slutsatsen att det bakom illusionen om ett regelbaserat system dolde sig en realpolitisk verklighet: en verklighet som alla nu måste förhålla sig till. Carney uppmanade sedan de så kallade mellanmakterna – stater med tillräcklig tyngd för att räknas, men utan förmågan att ensamt forma världens gång – till handling: att bygga gemensam styrka genom nya institutioner, handel och politiskt samarbete.
Carney har rätt i att uppmana världens mellanmakter att agera i ljuset av vad som nu händer. Att bygga nya samarbeten på premissen att styrka i sista hand avgör allt kan tyckas vara ett märkligt sätt att försöka skapa stabila institutioner. Han är dock knappast ensam bland västerländska ledare om denna märkliga blandning mellan realism och institutionalism. EU-kommissionen har på senare tid med närmast manisk iver talat om strategisk autonomi och geopolitik. Även i Sverige har synen på säkerhet och utrikespolitik skiftat.
Många tänkare snuddar nu vid cynismen och lockas av realismens förklaringsmodeller, vars kalla och reduktionistiska analys förväxlas med sanning. Knappt har den liberala världsordningens kropp kallnat före de anklagar henne för att vara ett förtryckets redskap, andra förkastar henne och de värderingar som hon gestaltade som fiktion.
Det är rätt att se att saker har förändrats, och det är också rätt att anpassa sig efter den nya verkligheten. Men låt oss för allt i världen inte glömma att världens ordning både är och kan vara ett föremål för vårt samvete. Tron på en värld där människor och stater åtnjuter rättigheter, frihet och självbestämmande är en nödvändig förutsättning för att en sådan värld ska kunna förverkligas. Glömmer vi detta faller vi tillbaka i ett långt mörker, förlorar viktiga frihetliga övertygelser och lämnar världen i händerna på dem som enbart förstår maktens språk.
För realisterna har inte rätt. Ja, den internationella ordningen formas av hårda realiteter: geografi, demografi och militär styrka. Men den formas också av människor, med alla de kulturella, ideologiska och psykologiska egenheter som detta innebär. Den formas av historia, och enskilda människors uppoffring, samvete och relationer. Till detta kommer normer och institutioner som både begränsar och möjliggör politiskt handlande. Det är i samspelet mellan dessa element som internationella relationer tar form, inte i ett ensidigt realpolitiskt spel.
Politiska system, liksom alla beteendebetingade mänskliga system, existerar i den mån människor väljer att följa dem. Inget system är eller kommer någonsin att vara perfekt, den regelbaserade ordningen är inget undantag: den kräver en hegemon som upprätthåller reglerna, och rymmer ofrånkomligen inslag av förtryckande makt. Fusk och korruption förekommer – ja, det är svårt att förneka. Men den sidan av verkligheten är inte komplett utan att också lista alla de bragder och frihetliga vinningar som har skett de senaste decennierna, eller de personer som osjälviskt arbetat för att frammana dem. Ska vi nu glömma en tid där stormaktskrig mellan industrinationer uteblev under flera generationer? Under de senaste tre decennierna kunde handel växa över kontinenter, fattigdom krympte i en takt som tidigare varit otänkbar, och allt fler människor kom att erfara nya politiska friheter.
Det gångna har inte varit perfekt, men att mäta politiska system mot en tänkt perfektion är en meningslös övning; den enda relevanta frågan är hur de står sig i jämförelse med sina verkliga alternativ. Mätt mot dessa har den liberala världsordningen, trots sina brister, levt väl. Det är därför jag med sorg konstaterar hennes död, och innerligt hoppas att vi i framtiden inte glömmer vad som gjorde henne speciell. Jag hoppas att vi finner nya sätt att finna mänsklig och mellanstatlig samvaro i en ordning som bygger på frihet, regler och långsiktig stabilitet. Må friheten överleva tills hon kommer åter.
Arvid Bertilsson är ordförande emeritus för Geijerska studentföreningen och för Centre-Right European Association of Students.
