I takt med att vi blivit rikare har djuren kommit att få en allt starkare ställning i både västvärlden och Östasien. Men medan vi i väst ofta talar om djurens rättigheter och lidande, har man i Östasien snarare betonat ansvar, harmoni och människans handlande, skriver Marcus Björk.
Det sägs att en persons syn på djur kan säga något om vilken typ av människa hon är. I vår del av världen har dock synen på djur ur ett moraliskt perspektiv kommit att gradvis förändras över tid. Från tidigare föga ifrågasatta roller som arbets-, jakt- eller slaktdjur, har djur i vår tid till och med kommit att dela sovplats med sina människor. Det förekommer till och med att djurrättsaktivister hotar bönder som håller slaktdjur till livet. Att en människa skulle vara beredd att bringa en annan människa om livet bara för att denna föder upp grisar till slakt skulle nog framstått som fullständigt absurt för någon för bara drygt 100 år sedan.
I stora delar av Östasien har utvecklingen gått i samma riktning, men färgats av andra historiska, sociala och religiösa omständigheter.
Frågor om djurs välfärd har i både vår del av världen och i Östasien kommit att få ökat fokus i takt med att vi blivit rikare. Det råder knappast några större meningsskiljaktigheter om att det är önskvärt att djur har god välfärd, oavsett om de föds upp för slakt eller tjänar som sällskapsdjur. Däremot går det att skönja en intressant skillnad i hur man argumenterar för saken.
I västvärlden har den nuvarande synen på djur formats av kristna idéer om människans särställning och ansvar, upplysningens diskussioner om moral och rättigheter, liberalismens fokus på individen och modern djurrättsfilosofis betoning av djurs lidande och därmed möjliga rättigheter. Djuren har sällan betraktats som människans jämlikar, men de var en del av en skapelse som inte fick behandlas hur som helst. Med industrialiseringen blev relationen dock mer tvetydig. Å ena sidan växte storskalig köttproduktion och företeelser som djurförsök fram. Å andra sidan började borgerliga hem i allt högre utsträckning betrakta sällskapsdjur som en del av familjelivet. Hunden förblev inte enbart ett nyttodjur, exempelvis som vakthund och kattens primära uppgift betraktas inte längre som råttjakt. Diskrepansen som växte fram mellan nytto- och sällskapsdjur följdes också av ett tydlig moraliserande av djurfrågan.
I den konfucianistiska idétraditionen har människans moraliska ansvar i första hand formulerats genom relationer.
På ytan har utvecklingen i Östasien i modern tid liknat den västerländska, men den historiska bakgrunden är delvis en annan. I den konfucianistiska idétraditionen har människans moraliska ansvar i första hand formulerats genom relationer: mellan barn och föräldrar, härskare och undersåte, make och maka. Djur har därför sällan betraktats som bärare av rättigheter i liberal bemärkelse, men de har inte heller alltid setts som blotta ting. Snarare har deras plats bestämts av vilken relation de haft till människan, hushållet, naturen eller den kosmiska ordningen.
Därtill har buddhismen, särskilt i Kina, Korea och Japan, bidragit med en annan typ av moralfilosofisk syn på djur. Föreställningar om karma och återfödelse har periodvis gjort dödandet av djur religiöst problematiskt. I vissa miljöer har detta tagit sig uttryck i vegetarisk kost, särskilt bland munkar. Det handlade då inte nödvändigtvis om djurets rätt till liv, utan om människans andliga renhet. Att avstå kött har därför varit mindre av en politisk eller moralfilosofisk markering, och oftare en följd av religiös övertygelse och praktik.
I detta ligger också en viktig skillnad. I en västerländsk rättighetstradition blir frågan ofta om djuret har egenskaper som gör det berättigat till skydd: medvetande, lidandeförmåga eller ett intresse av att fortsätta leva. I flera östasiatiska sammanhang har frågan snarare handlat om hur människan bör handla för att upprätthålla harmoni, undvika grymhet och inte störa en större ordning. Djurets värde behöver därmed inte formuleras som en individuell rättighet för att ändå begränsa människans agerande.
I Sverige och västvärlden betraktas däremot veganism oftare som ett moraliskt ställningstagande mot köttindustrins upplevda exploatering av djur. Ett vanligt sätt att motivera det är att hävda att slakt står i motsatsförhållande till ett djurs rätt till liv. Med andra ord är det i grunden en rättighetsbaserad syn på djur, och där de tillmäts vissa rättigheter i egenskap av att vara åtminstone subjekt. Historiskt har köttavhållsamhet i delar av Östasien oftare motiverats religiöst eller andligt, snarare än rättighetsfilosofiskt med djuret som subjekt.
Det betyder inte att djurfrågan skulle vara mindre laddad i Östasien. I väst har frågan i hög grad kommit att handla om djuret som moraliskt subjekt. I öst har frågan snarare rört människans och djurens plats i en större gemensam ordning.
Detta syns exempelvis i Japan, där buddhistiska och shintoistiska föreställningar länge har bidragit till en syn på naturen som något mer än en resurs, samtidigt som det moderna Japan rymmer en mycket kommersialiserad husdjurskultur. Kattkaféer, hundvagnar och maskotdjur existerar sida vid sida med en fortsatt pragmatisk syn på fisk, boskap och försöksdjur. Djuret kan alltså i ett sammanhang upphöjas till familjemedlem och i ett annat betraktas som en naturlig del av människans konsumtion. Detta utan att det nödvändigtvis uppfattas som en moralisk motsägelse, eftersom allt anses ha sin plats i världen.
Den djursyn som i dag förhärskar i västvärlden blir också lätt absolutistisk. Antingen förstås djuret som ett subjekt vars liv inte får kränkas, eller så behandlas det i praktiken som en vara bland andra. Mellanpositioner finns förstås, men de är ofta svårare att försvara och rättfärdiga. Den östasiatiska traditionen rymmer däremot mer bredd. Djur kan vara skyddsvärda utan att vara rättighetsbärare och heliga utan att vara okränkbara.
Frågan om djur handlar kanske inte så mycket om hur mycket medkänsla ett samhälle har, utan om vilka moralfilosofiska grepp som samhället använder för att ordna medkänslan. Kanske är det också därför vår tids djurdebatt så ofta blir infekterad. I grunden handlar det kanske inte främst om grisar, hundar eller fiskar, utan om vilken moralisk ordning vi anser att människan bör leva efter.
Marcus Björk är medlem i Svensk Linjes redaktion.