Skärmar har under de senaste årtiondena använts för att hålla barn lugna och sysselsatta, något som har kommit att kritiseras alltmer. Nu förväntas de även underhålla ensamma husdjur. Theodor Tralau frågar sig om detta verkligen är ett steg i rätt riktning.
Hade du räddat din hund eller någon annans treåring?
Vid det här laget har nog nästan alla hunnit reflektera kring influencern Alexandra Nilssons uttalande i programmet Skavlan & Sverige på SVT. För de flesta av oss är det inte en särskilt svår fråga, men att det ens blir en diskussion visar på något större – vi har humaniserat våra husdjur.
Vi klär upp dem, tar med dem på resor och ersätter den traditionella familjebildningen med husdjur. Är det då någon som är förvånad över att vi också har börjat låta våra husdjur titta på skärmar som underhållning?
I en artikel i BBC (10/4) intervjuas hundägaren Luca Carano, som, för att undvika att hans hund skulle bli uttråkad när han inte var hemma, började spela videoklipp på sin TV. Och ganska snabbt insåg han att det skulle finnas en marknad specifikt riktad till hundar. Han startade då sin egen youtubekanal, Siesta Dog TV, som i dag producerar timslånga videoklipp bestående av animerade hundar som leker, kör bil och åker på äventyr – specifikt gjorda i färger som sällskapsdjuret kan uppfatta. En sorts såpopera, fast för vovvar.
I dag finns hundratals kanaler som massproducerar liknande videor. På Youtube finns till exempel en med en ständigt pågående livesändning: ”Keep Your Dog Calm with Entertainment Videos for Dog”. Där spelas alltså, 24 timmar om dygnet, AI-animerade videor på andra hundar – menade att konsumeras av din egen, uttråkade hund. Liknande produkter finns också för katter och fåglar där det erbjuds timslånga videor på andra katter och fåglar, i syfte att hålla ditt ensamma husdjur sällskap.
En person berättar om sin katt som börjar skrika när den inte får titta på sin Ipad.
På ett sätt känner man ju igen det här. Går man på stan, äter på restaurang eller handlar i en matbutik, kommer man att stöta på vuxna som trycker upp en skärm i ansiktet på sitt barn för att ge dem lite snabb underhållning. En sorts mental version av att ge sitt barn onyttig snabbmat i stället för något hemlagat och näringsrikt. När man sedan försöker ta ifrån barnet skärmen riskerar det att uppstå en stor konflikt och då är det lättast att bara låta ungen fortsätta med skärmen. Det finns en anledning till varför anställda på stora techjättar placerat sina egna döttrar och söner i skolor där varken mobiler eller datorer används i undervisningen. De vet hur beroendeframkallande skärmar är.
Fenomenet är förhållandevis nytt och därför finns ännu ingen forskning kring katter eller hundars förmåga att bli beroende av skärmar. Men när jag besöker diverse internetforum för att försöka ta reda på mer stöter jag snabbt på personer som ber om tips för sina husdjurs skärmkonsumtion. En person berättar om sin katt som börjar skrika när den inte får titta på sin Ipad. En annan skriver om sin katt som inte kan göra något annat än att titta när man sätter på TV:n – och kan få utbrott på sina ägare om man byter kanal. Det är inte en orimlig tanke att om vi, människor alltså, kan bli beroende kan våra husdjur lika gärna bli det också.
På Luca Caranos webbplats står det att de animerade klippen ska vara lugnande och mentalt stimulerande. Och kanske är det sant. Kanske är man lite för dammig och konservativ för att riktigt förstå vilket tekniskt underverk det här faktiskt är. Men vi borde trots allt förhålla oss skeptiska. Digitaliseringen av den svenska skolan, där mycket små barn skulle få en datorskärm att använda i undervisningen, var ju också en framgång och en demokratifråga – fram till att den inte längre var det.
På ett sätt börjar jag förstå Alexandra Nilsson. Jag börjar respektera hennes beslut att rädda sin egen hund framför en treåring. När vi alla sitter där, fastklistrade bakom en skärm, spelar det ingen roll om vi är hund eller människa. Vi lyder alla samma husse.
Theodor Tralau är fristående skribent.