Relationen mellan människor och djur är transaktionell, byggd på att vi värdesätter det de kan ge oss. Rutger Brattström frågar sig vad som händer när detta kontrakt förändras och om hundens kärlek verkligen är äkta.
”Det finnes numera intet kristligt samhälle, der slafvar kunna lagligen införas; och de enda kristna folk, som ännu mot lag och traktater idka den, äro Spaniorer till de spanskt-vestindiska öarna Cuba och Porto-Rico, och Portugiser till de portugisiskt-afrikanska öarna och till Brasilien.”
År 1845 skrev Erik Gustaf Geijer Om Slafveriet, en av hans många insatser som var avgörande för att Sverige till slut skulle avskaffa slaveriet på kolonin Saint-Barthélemy år 1847. I essän beskrev han den historiska process som ledde fram till att allt fler folk och länder insett att slaveri är moraliskt förkastligt.
För ”Kunde orätt genom häfd försvaras, sa hade slafveriet den äldsta for sig; ty det är urgammalt.” Geijer gör den skarpsynta iakttagelsen att en företeelse inte är moralisk bara för att man hållit på med den länge. Om det finns något som mänskligheten hållit på med längre än att förslava varandra så är det att förslava djur.
Bara för att något är gammalt är det inte heller fel. Många av mänsklighetens relationer till djurvärlden är åtminstone till viss del marknadsbaserade och ger båda sidor mervärde. Kon ger människorna mjölk och till slut kött, men får i sin tur stora mängder mat och tak över huvudet, något som kon inte hade kunnat bygga själv. Man kan se på saken på andra sätt, men det går i alla fall att betrakta som en etiskt försvarbar transaktion.
Det finns dock en relation till djurvärlden som inte kan ses som ett marknadsmässigt utbyte: den mellan hundar och människor.
Till skillnad från boskapen, som domesticerades i samband med jordbrukets framväxt, är hunden människans äldsta sällskap. Relationen byggdes redan under istiden, tiotusentals år innan vi blev bofasta, när nyfikna vargar gradvis närmade sig jägar- och samlarfolkens lägereldar. Till en början bestod alliansen i ett pragmatiskt partnerskap för gemensam överlevnad i en oförlåtande värld. I ena vågskålen låg hundens skarpa sinnen, dess blick i mörkret och snabbhet i jakten, i den andra låg människans förmåga att planera och tänka, ge hunden mat från sina förråd och värme från sina eldar.
Transaktionen gjorde båda sidor till vinnare. Relationen var till bådas gagn.
Över tid hände något. Relationen förändrades. När de mänskliga samhällena utvecklades förlorade hundens egenskaper sitt värde. I dag är det få hundar förunnat att förtjäna sitt dagliga bröd genom ömsesidigt utbyte. Några exempel finns ännu kvar: polishundar, blindhundar, knarkhundar och jakthundar. Men det stora flertalet hundar har inget materiellt att ge i utbyte mot husrum och mat. De kan enbart bidra med gullighet.
Hunden är ett djur som berövats sin historiska mening, men som
hittat en ny i att ständigt dela med sig av sitt stora hjärta.
Dagens hundar har i all väsentlig bemärkelse bara en sak att erbjuda sina människor: villkorslös kärlek.
Hundens kärlek manifesteras i en hängivenhet som knappast låter sig fångas i några ekonomiska termer. Outtröttligt står den vid dörren och väntar på sin husse, fylld av en närmast hjärtskärande saknad så fort människan lämnar huset. När dörren slutligen öppnas byts sorgen omedelbart ut mot en oförställd glädje. I närvaron av sin herre viftar hunden ständigt på svansen. Hunden är ett djur som berövats sin historiska mening, men som hittat en ny i att ständigt dela med sig av sitt stora hjärta.
Det finns ett ord för transaktionen kärleksakt mot pengar: prostitution.
Prostitution behöver inte vara moraliskt förkastligt. Om det är två fria individer som kommer överens om ett utbyte finns det inte mycket att anmärka på. Tyvärr är det oftast inte så enkelt. Oaktat det ses också den sexuella handling man köper som en del av något större, kärleken. Det verkligt depraverade i prostitutionen ligger i att köparen kan invagga sig själv i tron att vederbörande är älskad, när så inte är fallet. Däri ligger det verkligt tragiska och smutsiga.
Än värre än att köpa sig möjligheten att föreställa sig att vara älskad är att faktiskt köpa själva kärleken. Än värre än prostitution är att skaffa en hund.
Kärleken är till sin natur inte en transaktion. Det är ett band mellan två människor som inte går att sätta värde på. Den är oförklarlig och oemotståndlig. Den kan inte köpas, och ska inte kunna köpas. Det finns få saker som medför så mycket äckel som en 18-åring som gifter sig med en rik gammal snuskgubbe. Med samma äckel bör vi se på hundägare.
Hunden är genetiskt programmerad att älska dig. Det gör den eftersom dess tidigare handelsvaror har tappat sitt värde. I ett desperat försök att överleva vände sig hundsläktet kollektivt mot smutsen.
Din hund vill ha tak över huvudet och rikligt med mat. Den kärlek du får i utbyte är inte äkta kärlek. Det är dags att lämna självbedrägeriet och ta ett etiskt försvarbart beslut: avsluta den falska relationen och ta ansvar för att hitta någon som gillar dig för dig, utan att du behöver betala.
Rutger Brattström är medlem i Svensk Linjes redaktion.