Rysk imperialism är en konstant genom Ukrainas historia. Men under en kort period på 1920-talet bröts kontinuiteten tillfälligt, skriver Rutger Brattström.
1876 förbjöds det ukrainska språket i alla officiella sammanhang. Det var inget nytt under solen. I det ryska imperiet betraktades ukrainska som en lantlig dialekt som talades av de underliga lillryssarna i rikets sydvästra hörn. Det var inget som lämpade sig för administrationen, än mindre för teater och litteratur. Den nedlåtande ryska positionen har dock alltid varit sårbar – den har aldrig kunnat hantera det faktum att det finns ukrainsk kultur.
Taras Sjevtjenko föddes som livegen träl 1814, och hans livsöde kom att visa hur lätt det var att sticka hål i den uppblåsta ballong som utgjorde ryskt självförtroende. Som ung köptes han fri av en konstnär som identifierade den unge Taras stora talang för måleri. Det är dock inte målningarna som Sjevtjenko är känd för i dag, utan för de dikter som han började publicera kort efter att han fick sin frihet.
Debutboken, diktsamlingen Kobzar, gavs ut 1840 och fick sitt namn efter de traditionella blinda barder som spelade på kobza-lutor och sjöng visor av diverse slag på den ukrainska landsbygden. Dikterna i Kobzar handlar om distinkta ukrainska teman som zaporogkossakernas ärorika historia, flickan Kateryna som blir förförd, befruktad och förskjuten av en rysk soldat samt romantiska ballader som lånar friskt från gammal folktro. Den första utgåvan sålde slut omedelbart och verket kom att både vara centralt för den nationella ukrainska identiteten och för att standardisera det ukrainska skriftspråket.
Sjevtjenkos liv kom att ta en tragisk vändning efter att han i den satiriska dikten Son (Drömmen, 1844) målande beskrev det ryska förtrycket av ukrainare. Medveten om att formuleringarna aldrig skulle tolereras av imperiets censur spreds dikten i lönndom genom handskrivna kopior, bland annat till medlemmarna i ett hemligt nationalistiskt ukrainskt brödraskap.
Tsarens hemliga polis kom dock över ett exemplar i början av 1847. Nikolaj I läste dikten personligen och sägs ha skrattat gott åt Sjevtjenkos beskrivningar av honom själv. Hans humör skiftade dock när han läst de hånfulla formuleringarna om hans hustrus utseende. Sjevtjenko dömdes till det överlägset hårdaste straffet av alla i brödraskapet, exil som tvångskommenderad fotsoldat i en avlägsen straffbataljon i Uralbergen. Tsaren adderade ett grymt specialanpassat straff för Sjevtjenko som förbjöds att någonsin mer skriva eller måla.
Han lyckades dock att fortsätta skriva, mot tsarens vilja. Tiden i den militära exilen blev paradoxalt nog en av hans mest produktiva perioder som poet, även om poesin skapades med livet som insats. Trots att Sjevtjenko var under ständig bevakning lyckades han då och då komma över papperslappar. Dessa vek han till pyttesmå häften i vilka han nedtecknade sina dikter med mikroskopisk handstil. Vid inspektioner gömde han skrifterna i sina soldatstövlar, vilket gav dem samlingsnamnet Stövelskaftsböckerna. Dikterna som skrevs under exilen är i många fall nostalgiska skildringar av Sjevtjenkos uppväxt på den ukrainska landsbygden.
Sjevtjenko fick bara återse sitt älskade Ukraina under några veckor 1859 efter sin tolv år långa exil, innan han återigen blev arresterad och skickad till imperiets huvudstad under strikt övervakning. Taras Sjevtjenko dog den tionde mars 1861 i St Petersburg, han blev bara 47 år. 15 år senare förbjöds ukrainska helt i officiella sammanhang.
Men på 1920-talet hände plötsligt något. Tsarregimen hade fallit och inbördeskriget var över. Kommunisterna hade cementerat sin makt, så även över Ukraina. Lenin såg under denna period stora faror med den ryska dominansen av Sovjetunionen. Han befarade nationalistiska uppror, något som redan hade skett under tsardömets sammanbrott. För att minska slitningarna inleddes en politik under namnet korenizatsija (inhemsk anpassning), en proaktiv avkolonisering och ett skapande av nationella kommunistiska rörelser.
Nu skedde plötsligt en aktiv ukrainisering. Det startades skolor och universitet på ukrainska, och det nationella språket blev del av den statliga administrationen. Kommunistpartiet uppmuntrade kulturutövare att publicera litteratur, spela teater och visa film på ukrainska.
Framgången behövde man inte vänta på. Den ukrainska filmen var under 1920-talet den ledande i hela Sovjetunionen. Ukrainska filmer var mer populära i den ryska sovjetrepubliken än tvärtom.
En egen litteraturscen etablerades snabbt och kom snart, genom medvetna val, att skilja sig helt från den ryska. Skribenten Mykola Khvyljovyh myntade mottot ”Bort från Moskva”, ett politiskt uttalande som slog fast att den ukrainska traditionen var en egen, likvärdig med andra europeiska. Det blev än tydligare genom litteraturforskaren Mykola Zerovs arbete med att etablera universitetskurser i ukrainsk litteratur som visade på ett omfattande kulturarv, som systematiskt hade förtryckts av tsarregimen. Zerov kompletterade Khvyljovyhs motto med sin egen paroll ”Till källorna”.
Ett av de mest spännande verk som skrevs under perioden är Valerian Pidmohylnyjs roman Staden (1928) som utspelar sig mitt under ukrainiseringen. Huvudfiguren, Stepan Radchenko, är likt författaren Pidmohylnyj en ung man som flyttat in till metropolen Kyiv från en avlägsen lantlig by. Stepan är en hängiven kommunist och planerar inledningsvis att studera till ingenjör för att sedan resa hem och modernisera sin by, men stadslivet leder honom in på andra vägar.
Han lyckas ta sig igenom en byråkratisk mardröm genom att stå i långa köer och skriva prov efter prov dagarna i ända för att till slut antas vid en skola som i berättelsen enbart går under namnet Institutet och erhålla ett mindre stipendium. Han konfronteras med sovjetiska handläggare och får lära sig den hårda vägen att ”ordning är behagligt enbart när du frivilligt tillämpar den på dig själv, men helt och hållet obehagligt när någon annan tillämpar den på dig”. Senare i boken blir Stepans försök att hitta ”ett riktigt rum”, alltså en acceptabel bostad i det hyresreglerade Kyiv, en följetong över flera kapitel som lika gärna kunna utspela sig i Stockholm 2026. Men staden ger honom inte bara huvudvärk. Han möts också av en kokande kulturmiljö. Snart är han indragen och förvandlas successivt till en författare – en ukrainsk författare.
Allt möjliggörs av ukrainiseringen. Till följd av den kan Stepan, som en av de första någonsin, tjäna pengar på att skriva noveller, främst om sina äventyr under inbördeskriget. Han extraknäcker med att lära ut ukrainska till fabriksarbetare och sedermera blir han redaktör för en ansedd kulturtidskrift. I stället för att återvända till byn förkastar han sitt ursprung på den ukrainska stäppen och förvandlas till en kultiverad stadsbo. Staden beskriver en kulturmiljö som aldrig tidigare tillåtits finnas i Ukraina, och som snart skulle raderas.
Fyra ord av destillerad ondska: ”Allt går enligt plan”
Tyvärr hann det korta fönstret av korenizatsija slå igen innan Pidmohylnyjs nästa roman var färdigställd. I takt med att Stalin cementerade sin makt under 1920-talets slut kom den ukrainska kulturen att återigen förskjutas från scenen. Snart följde Holodomor, svältkatastrofen som Stalinregimen lät skapa i Ukraina samtidigt som Sovjetunionen exporterade miljontals ton med spannmål. 1932–33 dog uppemot fem miljoner ukrainare, urskillningslöst mördade genom hunger.
Mykola Khvyljovyh var en av de som reste ut på landsbygden för att själv granska kommunistpartiets anklagelser om att bönderna gömde spannmål. Han möttes av ett fullskaligt folkmord och telegraferade i panik till den ukrainska sovjetrepublikens huvudstad Kharkiv: ”Byarna dör. Omedelbar hjälp behövs.” Svaret han fick innehöll fyra ord av destillerad ondska: ”Allt går enligt plan”.
Den svält som främst drabbade landsbygdsbefolkningen parades med ett strategiskt utraderande av den ukrainska kultureliten och en nyimperialistisk russifiering. En efter en arresterades diktare, författare och filmskapare. Kort efter att ha gjort sina observationer på landsbygden förstod Khvyljovyh vilket öde som väntade honom och avfyrade en kula genom sin tinning. Pidmohylnyj arresterades 1934. Tre år senare var han död, avrättad i det karelska skogspartiet Sandarmokh tillsammans med Mykola Zerov och många andra kulturpersonligheter som i efterhand kommit att kallas för den avrättade renässansen.
Deras brott var inte att de ägnat sig åt subversiva aktiviteter eller kritiserat den marxistiska ideologin. Många av de ledande ukrainska kulturpersonligheterna var uttalade kommunister. Deras brott var att de skapade kultur på ukrainska, samma som Taras Sjevtjenko. Kontinuiteten var därmed återställd.
Förnekandet av en ukrainsk nationell identitet är nämligen en konstant genom den ryska historien. För dem är den levande ukrainska kulturen en provokation. På 1920-talet ville inte den ryska författaren Maksim Gorkij låta översätta sina böcker till ukrainska. Han ansåg att det vore att förminska det ryska språket att översätta till en ”dialekt”.
Genom den enkla metoden att gå ”Till källorna” visade Zerov att det inte finns något att klyva. Den enhetlighet som Putin talar om har aldrig funnits.
Gorkijs tankar ekar i dag i Putins uttalanden. I texten Om ryssarnas och ukrainarnas historiska enhet (2021) skriver Vladimir Putin att Ukraina och Rysslands ”andliga, mänskliga och civilisatoriska band har formats under århundraden och har sitt ursprung i samma källor, de har härdats av gemensamma prövningar, framgångar och segrar. Vårt släktskap har överförts från generation till generation. Den finns i hjärtan och i minnet hos människor som lever i dagens Ryssland och Ukraina, i de blodsband som förenar miljontals av våra familjer. Tillsammans har vi alltid varit och kommer att vara många gånger starkare och mer framgångsrika. För vi är ett folk.”
Khvyljovyhs rörelse ”Bort från Moskva” hotar Gorkijs och Putins världsbild i grunden. De ser en rysk identitet som riskerar att klyvas itu. Än värre är projekt som Zerovs. Genom den enkla metoden att gå ”Till källorna” visade han att det inte finns något att klyva. Den enhetlighet som Putin talar om har aldrig funnits.
På 1930-talet var straffet för ukrainare som utvecklade, utövade eller undersökte sin egen kultur tydligt: döden. Den ryska regimen försöker åstadkomma samma sak i dag. Sedan Sovjetunionens fall har Ukraina upplevt en andra renässans. Den här gången har den inte avrättats, även om Putin gör allt han kan. Måtte han inte lyckas.
Rutger Brattström är medlem i Svensk Linjes redaktion