I diskussionen om det offentliga rummet glömmer många att marknadens logik kan vara ett hot mot pluralismen snarare än en garant för den. Det finns ett behov av rum där andra normer än marknadens råder, där jämlikhet och principer får prägla en institution och alla är välkomna, där utformningen får styras av argument och dialog istället för köpkraft, skriver Hanna Deák.
Den privata bänken har piggar, under sitter ett myntinkast där man mot betalning kan fälla ner piggarna en stund för att sitta. Nej, Den privata bänken är ingen riktig bänk utan ett installationskonstverk av Fabian Brunsig – en kommentar till ökningen av exkluderande, fientlig, design i det offentliga rummet. Men de lutande bänkarna, och dem med armstöd mitt på, finns överallt.
Det går att säga mycket gott om det offentliga rummet. Den goa vibben i en stadspark på sommaren, bibliotekens bildningsresor eller nationalscenens kulturvärde. Men i tider då det offentliga är ifrågasatt vill jag börja från andra hållet. Jag vill göra upp med idén att det allmänna är ett undantag som behöver rättfärdigas. Utifrån principen att alla inskränkningar av friheten måste motiveras är det egentligen det privata rummets undantagstillstånd som behöver rättfärdigas – och därmed dess konsekvenser hanteras.
Vad motiverar att använda det juridiska systemet för att uppbackat med våldsmakten reglera utrymmen på denna jord och tilldela exklusivt tillträde och förfoganderätt till specifika personer? Mitt svar är att det ökar frihet, trygghet och autonomi – och är helt nödvändigt. Men friheten är en positiv frihet, en frihet till något, till en plats att förfoga över, där man har rätt att vara och leva, som man kan ta hand om, utveckla, och en dag kanske få ge vidare till sitt barn att ta hand om. Det är en frihet skyddad av staten, om än oftast avhängig individuell köpkraft, som är mycket konkret.
En människa är en kroppslig varelse som behöver en fysisk plats för att existera. Att ha friheten att göra något kräver likaså en plats att göra det på.
Att behandla förhållandet mellan frihet och äganderätt på ett abstrakt vis är bedrägligt. Det gör att man inte kan förstå skillnaden mellan att ta någons hem och att stänga ner någons bankkonto i Panama.
Den privata egendomen ökar å ena sidan den positiva friheten för särskilda personer, å andra sidan innebär det en inskränkning av negativ frihet för resterande. Den hindrar mig till exempel att slå mig ner för en picknick på den plats som råkar vara någons privata trädgård. En inskränkning av goda skäl, men inte desto mindre en inskränkning. Detta beskriver Jeremy Waldron väl i sin klassiska artikel ”Homelessness and the Issue of Freedom”. En artikel som svarar på frågan om vad konsekvenserna blir av ett system som reglerar vem som får vara var.
En människa är en kroppslig varelse som behöver en fysisk plats för att existera. Att ha friheten att göra något kräver likaså en plats att göra det på. Om man på samma gång inför ett system där allt mer egendom är privat egendom, och där alla inte har råd med detta, och där dessutom allmän egendom alltmer exkluderar dem utan eget hem, tar man de facto bort vissa människors rätt att vara på en plats och därmed i förlängningen deras rätt att existera.
En parallell kan dras till det system av självständiga stater som i princip varit ett faktum sen Westfaliska freden. Plötsligt bestämmer ens medborgarskap var man får vara på jorden, vilka gränser man får passera och krig man kan lämna. Ja, det avgör rentav ens rätt till rättigheter – som Hannah Arendt formulerade det. Nationstillhörighet blir livsviktigt i detta konstruerade system. Detta motiverar, bland annat, särskilda regler om asyl, i händelse att människor står utan nation att tillhöra. Något som politiska teoretikern Clara Sandelin pekar på i boken En god flyktingpolitik.
Om vi konstruerar ett system med privat egendom behöver implikationerna av det hanteras. För det första måste alla ha tillgång till bostad, till en plats att vara människa på. För det andra måste det finnas möjlighet att utföra mänskliga behov såsom att gå på toaletten, tvätta sig och sova under skydd, för dem som trots allt inte har bostad. För det tredje, om både första och andra punkten brister, åtminstone inte göra livet svårare för de mest ofria genom exkluderande arkitektur och andra sätt som angriper dem på de allmänna platser de fullkomligt är utelämnade till.
Så, nu när det mest brännande har behandlats, kan jag återgå till frågan varför det inte heller för gemene man vore att föredra om hela stan förvandlades till ett jättelikt köpcentrum. Det är ett argument som, till skillnad från mitt förra som byggde på frihet, kretsar kring ett annat liberalt värde: pluralism.
Om detta har jag tidigare skrivit i artikeln ”Det går inte att köpa Folkets park” i Liberal Debatt (13/1-23). Argumentet, som tar sin utgångspunkt i Elizabeth Andersons bok Value in Ethics and Economics, går ut på att olika sfärer såsom familjen eller marknaden, präglas av olika logiker. Logiker som styrs av olika normer för värdesättning. Vi värderar saker såsom vänskap, ett landskap och en fin skjorta på olika sätt, och således går det inte att överföra till en och samma skala eller ett enskilt medium som pengar för att göra byten däremellan. Det vore absurt att påstå att barnet med högst veckopeng är mest älskat, däremot helt naturligt att tänka sig att den som lägger mer pengar på högtalare värderar ljudkvalitet högre.
Det vore absurt att påstå att barnet med högst veckopeng är mest älskat.
Att säga att till exempel en gemensam kulturinstitution ska bytas mot kuponger i medborgarnas händer bygger på en felaktig tro att valen man har som konsument är uttömmande för att uttrycka preferenser och värderingar. Med mitt förnuft och mina åsikter kan jag anse att svenska staten bör skydda Kullaberg som ett naturreservat, eller att vårt gemensamma kulturarv ska finnas fritt tillgängligt för alla på Nationalmuseum. Det behöver inte motsvaras av de avgifter jag skulle kunna betala för att själv besöka det.
Några normer som överlag är gemensamt för marknaden, och ofta är dess fördel, är att den präglas av (1) opersonlighet, (2) egennytta, (3) att vara önske- i stället för behovsinriktad (4), exklusiv i stället för allmän, och (5) exit- snarare än röstcentrerad, vilket betyder att du inte kan utöva demokratiskt inflytande över en varas utformning, utan enbart välja att köpa eller avstå. Även om man tycker dessa normer är bra ser jag inget skäl till att dem måste prägla allt utbyte i samhället. Det finns ju saker vars värde bättre realiseras i en annan social kontext, bortom marknadens – som den offentliga till exempel. Om man tror att pluralism är något bra är det givet att det är bättre om man även låter allmänningar frodas sida vid sida med kommersen. En allmänning där andra normer kan råda, där jämlikhet och principer får prägla en institution och alla är välkomna, där utformningen får styras av argument och dialog istället för köpkraft.
För skulle man tröttna på parken, ja då är det bara att gå över gatan och köpa en glass.
Hanna Deák är ordförande för studentföreningen Verdandi