Sverige behöver, i likhet med många andra länder, förhålla sig till kulturell och religiös mångfald. I teorin är det enkelt – det enda som krävs för att människor med vitt skilda livsåskådningar ska kunna leva sida vid sida är en dos tolerans. I praktiken visar det sig dock ständigt vara svårare än så, skriver Sofia Höglund.
Sedan i juli förra året råder förbud mot att bära abaya – en form av löst sittande klänning som ofta bärs av muslimer – i alla Frankrikes offentliga skolor. Några veckor efter att förbudet infördes var det dags för franska elever att återvända efter sommarlovet. 67 av dessa elever trotsade förbudet. De vägrade byta om från sina abayor och skickades således hem från skolan. Det är inte första gången något liknande sker i Frankrike. Faktum är att debatten om hur det offentliga rummet får användas, och vilka uttryck för religiositet som ryms inom la laïcité – idén om den sekulära staten – är jämngammal med Gabriel Attal, den i juli alldeles nyutnämnde utbildningsminister som hade i uppdrag att försvara regeringens syn på abayan.
Attal, vars tid som utbildningsminister blev kort och som vid årsskiftet befordrades till premiärminister, föddes bara ett knappt halvår innan den moderna franska debatten om religionens plats i den offentliga sfären inleddes. Vid skolstarten 1989 blev tre högstadieelever – Leila, Fatima och Samira – hemskickade efter att de vägrat ta av sig sina hijaber. Rektorn ansåg att bära slöja var oförenligt med principen om skolan som en sekulär institution. Tvisten blev en fråga för Frankrikes högsta förvaltningsdomstol. Denna invände mot rektorns bedömning, och landade istället i att flickornas val att bära hijab i skolan var förenligt med principen om en sekulär offentlig skola. Utlåtandet innebar dock inte att diskussionen var över. Snarare fungerade elevernas trots som startskottet för en decennielång debatt om vilken plats religion ska tillåtas ta i Frankrikes offentliga rum.
Davidsstjärnor stoppas under halslinningen och kippor döljs under mössor.
Tvisten med de tre eleverna kom också att innebära starten på en politisk utveckling mot allt större restriktioner av hur religion får uttryckas i offentligheten. 2004 infördes ett uttryckligt förbud mot att bära religiösa symboler (så som hijab, kippa eller kors) i offentliga grund- och gymnasieskolor. Ett par år senare, 2010, blev Frankrike första land i Europa att helt förbjuda burka och niqab på offentliga platser. Sedan ett antal år tillbaka gäller full neutralitet och förbud mot religiösa symboler, inte bara på offentliga arbetsplatser utan även på privata företag med offentliga uppdrag. Var och varannan sommar kommer rapporter om hur lokala borgmästare försöker införa förbud mot burkini, en form av heltäckande baddräkt, på offentliga stränder.
Vissa skulle kanske vilja avfärda den franska synen på religion i offentligheten som extrem. Samtidigt bör vi ha i åtanke att även om vi juridiskt tillåter mer i Sverige, är det offentliga rummet i praktiken knappast öppet för alla grupper.
Det gäller inte minst svenska judar. Efter Hamas attack den 7 oktober förra året har det kommit att bli behäftat med allt större risker att öppet visa sin judiska identitet. Davidsstjärnor stoppas under halslinningen och kippor döljs under mössor. Inte på grund av att vi har lagstiftning liknande Frankrikes som stipulerar att olika offentliga rum ska vara fria från religiösa symboler, utan för att det finns människor som inte accepterar att Sverige är ett land där olika kulturer och religioner måste få plats. Mer resurser till säkerhetspersonal kring synagogor går förhållandevis lätt att lösa, men det gör inte middagshandlingen, fikarasterna på jobbet eller promenaden med barnen från förskolan tryggare för svenska judar. När den insikten landat kan den franska vägen plötsligt kännas lockande, eller åtminstone övervägas.
Att minska religionens roll i samhället, genom att rent fysiskt begränsa vilka uttryck den får ta i skolor, på arbetsplatser, i kollektivtrafiken, på gator och i butiker, kan framstå som ett praktiskt sätt att bli av med potentiella konfliktytor. Så verkar dock inte vara fallet. Trots att religionen till det yttre spelar en mycket liten roll i den offentliga sfären tampas även Frankrike med en utbredd antisemitism. I likhet med i Sverige har allt fler judar börjat överväga att emigrera till Israel. Antalet antisemitiska incidenter har sedan den 7 oktober varit tre gånger så många som det totala antalet rapporterade fall under hela 2022.
Därutöver riskerar idén om total neutralitet att dra grupper från varandra, snarare än det motsatta. Den franska modellen bygger på en idé om att det går att förena tron på religiös pluralism med stora restriktioner kring hur pluralismen får ta sig uttryck. I teorin är det riktigt – det går alldeles utmärkt att vara för religionsfrihet och se ett värde i att människor med olika värderingar och synsätt möts, och samtidigt lyfta att religiösa uttryck inte har en plats överallt. De praktiska konsekvenserna riskerar dock att bli sådana som gör mångfalden svårare att hantera i praktiken. När offentliga skolor görs otillgängliga för den som vill bära en kippa, ett kors eller hijab kommer incitamenten att söka sig till konfessionella skolor och friskolor som tillåter detsamma stärkas. Konsekvensen riskerar att bli färre möten och mindre naturlig kontakt mellan människor av olika trosuppfattningar och bakgrunder.
Sofia Höglund studerar industriell ekonomi vid Linköpings Universitet och är biträdande rektor för Timbros utbildning Basakademin.