Under det tidiga 1900-talet pågick en konflikt mellan två litterära titaner. Den ene var djupt beundrad under sitt liv, en upptäcktsresande gentleman; den andre var en kompromisslös samhällskritiker. Båda författarna bar dock på förkastliga politiska ideal. Kritikern har till stor del kommit undan, medan upptäcktsresanden inte längre kan nämnas utan att man först lyfter varje problematisk aspekt av hans person. I sanningens namn bör båda klandras, för i bådas ideal finner man föreställningar som senare skulle återkomma i 1900-talets mörkaste rörelse och som ännu ekar i vår samtid.

Konflikten i fråga, Strindbergsfejden 1910–1912, började då August Strindberg gick till attack mot den svenska kulturella eliten. Ett av hans främsta mål var Sven Hedin, en upptäcktsresande som gjort sig känd för sina expeditioner i Centralasien.
Strindbergs kritik vilade till stor del på att Hedin representerade något föråldrat och förtryckande: en nationalistisk och konservativ högerordning som ville bevara kungen och elitiens makt samt stärka försvaret.
Kritiken skulle visa sig vara välbefogad från Strindbergs perspektiv då Hedin 1914 tog ställning för ett kungligt ingripande mot den liberala regeringen, något som dock var konstitutionellt tillåtet inom då rådande svensk lag.
Den upptäcktsresandes egentliga synd frambringades dock långt senare och ligger i hans stöd för Tredje riket under mellankrigsåren. Han kan inte betraktas som en renodlad nazist och hade själv judisk släkt, men han lät sig smickras av den uppskattning som Hitler visade honom och bar på en stark sympati för Tyskland som hade sina rötter i första världskriget.
Hedins hållning bör inte ursäktas. Ondskan som emanerade från Berlin hade redan skördat många offer då Hedin visade sina första tecken på att växla sin retorik. Och det var med rätta som Strindberg brukade sin vassa penna för att kritisera de aspekter som gjorde Hedin klandervärd. För han var bärare av nationalistiska föreställningar som glorifierade kampen, den handlingskraftiga ledaren och den preussiska militarismen – samma idévärld som hade banat väg för kriget.
Det är dock betydligt mer sällan som Strindberg ställs inför historiens rätta. Hans död 1912, såg till att han inte genomlevde världskrigen, eran då kollaboratörernas onda ideal blottades. Det hade varit fel av mig att säga att han hade ställt sig på Tredje rikets sida. Men på samma sätt som Hedin bar Strindberg på flera ohållbara ideal, vilka senare skulle komma till uttryck i den fascistiska ideologin och andra samhällsomstörtande idéströmningar.
På det viset bar Strindberg på hatet som präglade hans radikalism, medan Hedins ondska snarare bottnade i en naiv och ytterst olämplig tilltro till den rådande makten.
Inte minst hade Strindberg under 1880-talet gått till angrepp mot Sveriges judar. Han anklagade dem för att vara en “kapitaladel” och att de saknade sann lojalitet till Sverige. Detta angrepp ansågs vara radikalt även under hans samtid. Genom sin idealisering av Friedrich Nietzsche saknade han inte heller kopplingar till den framväxande tyska radikalismen. Detta kan i sig framstå som oskyldigt, då många respekterade tänkare ser upp till den styrkedyrkande filosofen, men i kombination med Stridbergs antisemitism visar det hur kulturradikalismen kunde samexistera med idéer som senare kom att spela betydande roller inom fascismen. Detta är extra anmärkningsvärt då han också var nära bekant med Arthur Moeller van den Bruck, som 1923 populariserade begreppet Tredje riket, vilket sedermera skulle inspirera Hitlerregimen. När detta skede hade Strindberg redan dött men båda tog, i Nietzsches anda, strid gentemot borgerligheten.

Till skillnad från Strindberg var Hedin känd för att kunna tala med alla: bönder, borgare, adelsmän och inte minst de många folk han mötte under sina expeditioner. Han respekterade dem och anses i efterhand ha behandlat dem med större respekt än många av hans samtida. På det viset bar Strindberg på hatet som präglade hans radikalism, medan Hedins ondska snarare bottnade i en naiv och ytterst olämplig tilltro till den rådande makten.
Det var alltså inte bara den ultranationalistiska och gamelkonservativa miljön som låg till grund för fascismens storhetstid. Fascismen kombinerade de reaktionära idealen med viljan att omdana samhället, något som också kan ses i hur nazismen utvecklades. De radikala studenterna uppmanades att erövra universiteten. De gamla professorerna utmålades som representanter för kosmopolitiska och borgerliga ideal och behövde därför utrensas.
Även om Strindberg på ålderns höst tog avstånd från vissa av sina tidigare uttalanden representerade hans ideologi länge en syntes av kulturradikalismen, klassförakt och en vilja att jaga syndabockar. Han gav inte heller upp sin kamp mot politiska motståndare, vilket genomsyrade Strindbergsfejden.
Detta är något att ha i åtanke i en tid då radikalismen och den reaktionära miljön återigen skördar rutten frukt i Europa. Delar av den identitära rörelsen på högerkanten börjar närma sig Ryssland, samtidigt som antisemitism blivit allt mer framträdande inom vänstern.
Reaktionens och radikalismens vindar beblandar sig ofta, men man kan inte bekämpa den ena genom att bekänna sig till den andra. Det är i de borgerliga och demokratiska idealen som orkanen kan bekämpas. För ondskan gör sig lika lätt hemmastadd hos den som sätter sitt hopp till revolutionen som hos den som sätter det till diktatorn.
Detta nummer är fyllt till brädden med spännande berättelser om hjältebragder och illdåd. Janerik Larsson skriver om företagaren och mediapionjären Jan Stenbeck, Robin Sällström skriver om den tidigare linjeredaktören Carl Bildt och Olivia Perry ämnar besvara vem som är skurk i Falklandskonflikten.
Jag vill i detta nummer också hälsa Johanna Trapp välkommen som ordförande för Fria moderata studentförbundet, studentikost och traditionellt för linjen minst ett halvår efter hon har tillträtt. Trapp har sedan jag lärde känna henne på Gimo för fem år sedan lagt ner blod, svett och tårar för förbundet – så läs gärna också hennes första Ordförande har ordet!
God läsning,
Markus Linder


