Innan Carl Tham var Folkpartiet liberalt. Efter Carl Tham blev det liberalt igen. Men under en mörk period i Folkpartiets historia tappade de greppet om marknadsekonomin, individuella rättigheter och begränsad statsmakt, skriver Caspian Rehbinder.
Folkpartiets utveckling under 1960-talet ger en illustration. I partiets valmanifest 1960 är det ett tydligt liberalt parti som framträder – med en stark socialliberalism men utan tvivel på marknadsekonomins fundament. Pamfletten, med titeln ”Möjligheternas årtionde”, är både optimistisk och frihetlig:
Övergången till friare internationell handel kräver även här hemma liberal politik som stimulerar arbets- och sparvilja, lust att pröva nya och djärva idéer. Penningvärdet måste värnas, sparsamhet med allmänna medel iakttas, planhushållningstänkandet städas ut. … Omsen måste bort – tryckande skatter skapar inga nya värden! … Det måste löna sig att arbeta.
Den marknadsliberala hållningen är naturligtvis kantad av frisinnesmoralismen (”stödja de kristna och ideella folkrörelserna”, ”främja redbarhet och nykter livsföring”, ”bekämpa moralupplösning”) men det går inte att tvivla på den grundmurade tron på handel, marknader och fri företagsamhet. I valet 1964 kan man ana en tonviktsglidning, från fri företagsamhet till starkare socialpolitik. Men fortfarande lyder slagorden ”förhindra socialisering” och ”fri företagsamhet ger bästa resultat”.
Mellan valen antogs också 1962 års partiprogram, även det mycket marknadsliberalt. Här efterlyser Folkpartiet fri handel utan tullar och handelshinder, fri företagsamhet och marknadsprisbildning, individuell frihet, skydd för individuella rättigheter i grundlag, mer internationalisering och internationellt demokratiarbete. Här konstaterar partiet att socialismen är ”farlig för friheten och skadlig för produktionen”, och att kapitalism är den bästa motorn för både frihet och välstånd:
Det samhälle som skapar de bästa förutsättningarna för enskilt ägande åt alla får i längden den högsta kapitalbildningen och de snabbaste framstegen. Enskilt ägande bidrar även till ökat personligt oberoende. Produktionen skall rätta sig efter medborgarnas värderingar som de framträder på marknaden i ett samhälle med valfrihet. Människorna skall inte i sin konsumtion behöva anpassa sig efter en av staten dirigerad produktion.
Sedan avgår Bertil Ohlin, Carl Tham kommer in och allt går utför.
Men Tham är mer än bara en symbol för någonting som ändå hade hänt – han är starkt pådrivande för partiets mer socialistiskt färgade vändning.
Naturligtvis hänger utvecklingen inte bara på enskilda personer. Hela den svenska politiken gör en vänstergir och Folkpartiet fångar delvis upp vindens riktning. Men Tham är mer än bara en symbol för någonting som ändå hade hänt – han är starkt pådrivande för partiets mer socialistiskt färgade vändning.
År 1967, samma år som Ohlin avgår som partiledare, skriver Tham tillsammans med Daniel Tarschys boken Den nygamla vänstern, en skarp kritik av den växande nymarxismen (i praktiken 68-vänstern, även om boken publiceras året innan det symboliska 1968). Men även om boken gör upp med vänsterradikaliseringen av vänstern är Tham och Tarschys tydliga: ”Eftersom hela boken är kritisk är det lätt att få uppfattningen att vi ställer oss totalt avvisande till alla vänstersocialistiska idéer. Så är naturligtvis inte fallet.”
Naturligtvis.
Det märks när Tham får en tyngre roll i Folkpartiet. 1969 utses han till partisekreterare, och håller bland annat i idéprogramsarbetet som mynnar ut i 1972 års idéprogram Socialliberal kurs. Här har optimismen mot marknadens möjligheter tonats ned kraftigt, och problemen lyfts in i fokus. Å ena sidan främjar marknadsekonomin uppfinningsrikedom och framåtsträvan, men ”Det marknadsekonomiska systemet har mekanismer som, om de fritt får verka, kan medföra privat maktkoncentration, hård exploatering av miljön och ekonomiska klyftor”. Programmet slår fast att tillväxten inte är ett självändamål, utan ”ett medel att uppnå olika välfärdsmål”.
Samma toner går igenom i det idéprogram som Carl Tham utformar och som Folkpartiet slår fast 1972. Det ekonomiska system som förordas är ”en socialliberal ramhushållning”. Marknadsekonomin främjar förvisso ”uppfinningsrikedom, fria initiativ och framåtsträvan”, men det är ändå inte så viktigt. Programmet slår nämligen fast: ”Tillväxten är inget självändamål utan ett medel att uppnå olika välfärdsmål.”
Skatterna och den offentliga sektorn fortsätter öka; reformer för att bryta de 44 åren av socialdemokratiskt utformade är sparsmakade.
När Folkpartiet sedan ingår i de borgerliga regeringarna 1976–1982 bidrar Tham till att väldigt lite händer. Skatterna och den offentliga sektorn fortsätter öka; reformer för att bryta de 44 åren av socialdemokratiskt utformade är sparsmakade. Några år in i regeringsperioden, på nyårsafton 1979, skriver Tham i Dagens Nyheter att 1980-talet måste bli ett decennium av starkare statlig styrning ”i enlighet med mer övergripande sociala mål”. Liberalismens roll är att se till att statsmakterna kan ”åstadkomma en socialt styrd förändring i ekonomin”. Och hoppfullt konstaterar han att löntagarfondsdebatten inte är avförd.
Löntagarfonder är ett jävla skit,
men nu har vi baxat dem ända hit.
Sen ska de fyllas med varenda pamp,
som stött oss så starkt i våran kamp.
Nu behöver vi inte gå flera ronder,
förrän hela Sverige är fullt av fonder.
Så skriver finansminister Kjell-Olof Feldt i riksdagen den 21 december 1983 i riksdagens kammare, i anteckningar som aldrig var tänkta att spridas. Men pressfotografen Paolo Rodriguez från Stockholms-Tidningen fångar de första raderna på bild och resten är historia.
Hur lyckas Socialdemokraterna ”baxa dem ända hit”? Rudolf Meidners utredning – på uppdrag av LO-kongressen 1971, som bifallit en motion av Allan Larsson från Metall – läggs fram 1975. Men redan tidigare har Folkpartiet föreslagit en modell med individuella vinstandelar i företagen, och 1974 skriver Carl Tham en motion för partiet som går ännu längre: en del av företagens vinster ska överföras till övergripande fonder. Poängen, enligt Tham själv, var delvis att visa att Folkpartiet var bättre socialdemokrater än Socialdemokraterna själva. ”Varför skall de framstå som särskilt fina när det gäller löntagarnas inflytande i näringslivet när vi stått för en hel del av idéerna” frågar han i en promemoria (historien finns skildrad i Henrik Toremarks ”Carl Tham – ett porträtt”, Timbro, 1994).
När den nya liberalismen börjar sippra in i Sverige når den också Folkpartiet. Marknadsekonomin återupplivas och Sverige – liksom resten av världen – rör sig åter mot friare marknader, friare handel och friare marknader. Folkpartiets återvändande till marknadsekonomin får Carl Tham att bryta med sitt gamla parti och komma ut som öppen socialdemokrat, något jag skrivit i längd om i texten ”När Folkpartiet upptäckte nyliberalismen”, Smedjan, 18 november 2021).
Tham beskriver den ideologiska utvecklingen i sin bok Nyliberalismens triumf och fiasko (Atlas, 2013): ”Nyliberalismens företrädare hade självfallet inte försvunnit under välfärdspolitikens tid … I Sverige fick vi Timbro. Länge ansågs deras talesmän vara en sorts bisarra ideologer att jämföra med insändartroll.”
Mycket tack vare näringslivets motstånd – och kanske delvis dessa ”bisarra ideologer” – vattnades ändå löntagarfonderna ut. 4 oktober 1983, dagen för riksdagens öppnande, demonstrerade 75 000 personer i Stockholm mot löntagarfonder, och det ”jävla skit” som Feldt inför avskaffas sedermera av regeringen Bildt. Fondernas upparbetade medel omvandlas (bland annat) till forskningsstiftelser.
I en essä om Thams utbildningspolitik skriver Fredrik Haage att ”så snart den nya regeringen tillträtt 1994 började den undersöka möjligheterna att återföra löntagar-fondsmedlen under politisk kontroll.
De forskningsstiftelser som Bildtregeringen införde utformades för att ha armlängds avstånd till politiken – nya riksdagsmajoriteter eller regeringsskiften skulle inte påverka stiftelsernas forskningsfinansiering. Det här hade Socialdemokraterna alltid protesterat mot, och när Ingvar Carlsson vinner valet 1994 kommer Tham tillbaka in i politiken som utbildningsminister. I en essä om Thams utbildningspolitik skriver Fredrik Haage att ”så snart den nya regeringen tillträtt 1994 började den undersöka möjligheterna att återföra löntagar-fondsmedlen under politisk kontroll. Den nye utbildningsministern deklarerade att detta var en av hans mest angelägna uppgifter.”
***
Carl Tham illustrerar vad som händer när folkpartismen glömmer sina liberala rötter. Hans avtryck på Sverige blev lyckligtvis inte så stort som han hade velat – vinden vände och den nyliberalism som han motverkade med all kraft lyckades göra Sverige friare, rikare och bättre. Men kvar står han som en påminnelse om att det finns, med Friedrich Hayeks ord, socialister i alla partier
Caspian Rehbinder är ordförande i Stures alumner och ansvarig för arbetsmarknadspolitik på IKEM.