Jag tror aldrig redaktionen har begravt varandra lika djupt i idéer som när vi satte temat för det här numret. Kärleken får oss tydligen fortfarande att tända till, trots dejtingkapitalismens eroderande av människors känsloliv, eller vad det nu brukar heta på kultursidorna. Där finns ingångar till debatterna om dejtingapparna som har avlöst varandra under de senaste åren, otaliga uppslag på kåserier och studentikosa texter, men också perspektiv på politik och ideologi som sällan lyfts
När jag kom hem från redaktionsmötet slog jag upp vad som kanske är svenskans bästa gestaltning av kärlek: Johan Henric Kellgrens långdikt Den nya skapelsen (1790). Hjalmar Söderberg, Carl Jonas Love Almqvist och Gun-Britt Sundström får ursäkta. Det som är så intressant med Kellgrens poetiska hyllning till Hilma, diktarens kärleksintresse, och hur hon får honom att se det vackra i världen, är att kärleken också blir en komponent i Kellgrens liberala syn på världen och människan.
***
Johan Henric Kellgren var en av 1700-talets största upplysningsmän. I Afhandling om näringstvånget (1784) motsatte han sig exempelvis allt tvång inom näringslivet. Den ekonomiska friheten var för Kellgren inte en avgränsad till dåtidens ekonomiska centrum i städerna, utan i bokens inledning slog han bestämt fast att ekonomisk frihet och tryckfrihet gick hand i hand. Båda var en förutsättning för varandra.
Kellgren inspirerades starkt av liberalismens förgrundsfigur John Locke, och kom även att finna en mer samtida inspirationskälla i Voltaire och dennes ovillkorliga förespråkande för yttrandefrihet. Hans upplysningsideal går framförallt att finna i långdikten Ljusets fiender där han i humoristiska ordalag hyllar ljuset och sanningen och gör ner de gamla samhällets representanter för dogm och mörker.
Den nya skapelsen kan dock sägas vara Kellgrens mest radikala dikt. Det som gör den till svenskans kanske vackraste gestaltning av kärlek är att kärleksobjektet Hilma knappt figurerar i dikten. Istället beskriver diktjaget hur hans blick på världen förändras efter att han sett sin älskade.
Och ljuset kom, och lifvet tändes,
En själ i stela massan flöt;
Allt tog ett anletsdrag som kändes,
En röst som till mitt hjerta bröt
Horace Engdahl beskriver fint i Den romantiska texten (1986) att det Kellgren visar på är hur kärleken ”förvandlar världen till text”. Kärleken kan med andra ord göra en död värld, som inte har någon mening, till poesi. Det som är så radikalt i Kellgrens dikt är dock att kärleken beskrivs som intimt sammanbunden med den enskilda människans blick på världen. Det som gör den värdefull är just att den är subjektiv, unik för varje människa. Eller som Engdahl uttrycker det ”skönheten är inte återskenet från en evig idé, utan reflexer av den föreställning som jaget bär”.
En mer radikal och vacker grund för liberalismen är svår att finna.
Den nya skapelsen gör dock mycket mer än att skildra kärlekens natur. Dess fullständiga titel var när diktverket publicerades för första gången Den nya skapelsen eller Inbildningens Verld. Det Kellgren skriver om är inte bara kärleken utan också inbillningen, fantasin som sådan:
Kring jorden nya himlar sträcktes,
och jorden nya skrudar drog,
och bildningen och snillet väcktes,
och skönheten stod upp och log.
Då fann min själ sig himlaburen,
sig sprungen av en gudastam,
och såg de under i naturen,
som aldrig visheten förnam.
För att ge världen mening räcker det med andra ord inte med vishet och rationalitet. Världen blir meningsfull genom inbillningen, genom fantasin. Som Engdahl noterat är det en skildring som är radikal i sin subjektivitet. Meningen i världen finns inom varje mänskligt huvud. Det är hon som fyller en själlös värld med innehåll. Det värdefulla kommer inte från någon platonsk idévärld eller bestäms inte av gudar, kungar eller stater, utan från den enskilde människan och dennes fantasi. En mer radikal och vacker grund för liberalismen är svår att finna.
***
Det här blir den sista ledaren jag skriver som redaktör för Svensk Linje. Det har varit en ära att tillsammans med redaktionen producera denna anrika tidskrift under de senaste åren. Linjen har för mig enda sedan jag blev medlem i Studentförbundet varit ett ideal för hur idédebatten ska se ut. Radikal och spetsig, men också med studentens finurlighet och glimt i ögat. Varje år brukar jag titta tillbaka på de texter jag skrivit under året. Nästan alltid har det varit de som skrivits på dessa sidor som inte bara varit de roligaste utan också de jag känt var de bästa. Det finns något i väggarna i den här tidskriften som får en att tänka nytt och pröva nya idéer, både innehållsmässigt och stilistiskt.
Framförallt är jag otroligt tacksam över att under tiden i redaktionen fått arbetat med alla er redaktionsmedlemmar. Ingen nämnd, ingen glömd. Det har blivit många sena kvällar med diskussioner över härligt ljummen öl där nya idéer och projekt tagit form. Precis som det ska vara.
Tack för allt,
Henrik Dalgard
