En vanlig föreställning om det offentliga rummet är att det är något som vi bör styra över gemensamt. Men det direktdemokratiska förhållningssättet medför en rad risker. Framförallt är det ett hot mot den kommers som utgör pluralismens grund, skriver Simon Johansson.
Först förbjöd de porrbutikerna, men jag brydde mig inte eftersom jag inte gick dit.
Sedan förbjöd de elsparkcyklarna, och jag såg passivt på eftersom jag inte använde dem.
Sedan krävde de att nattklubbarna skulle stänga 01 om de låg i närheten av bostäder, men det gjorde mig inget eftersom jag kände mig för gammal för sådana nöjen.
Därefter förbjöds bilarna, och det gjorde mig glad eftersom jag är cyklist.
Sedan ville de flytta bort de högljudda fotbollsarenorna och stökiga fansen, och jag orkade inte engagera mig eftersom jag inte gått på fotboll på flera år.
Sedan förbjöd de reklam, och jag lät det hända eftersom jag uppfattar det som störande.
Därefter gick mitt anspråkslösa kebabhak i konkurs, eftersom de inte kunde informera kunderna om sina utmärkta priser.
Slutligen förbjöd de hundar från att rastas på trottoarerna, och då fanns ingen kvar som kunde hjälpa mig i kampen för att kunna bo kvar i den numera utarmade stadskärnan.
Trivsamma offentliga rum bygger på pluralism. De bygger på att barer får ligga bredvid gudstjänstlokaler, att frisören är granne med ett osande charkuteri och, för all del, att en swingersklubb får ha en framträdande plats i offentligheten. De bygger helt enkelt på att vi samsas om det begränsade utrymmet.
Det hade naturligtvis varit bekvämt om min Ica-butik, mitt kebabhak och min stammispub låg på rad utanför dörren, men utöver att vara en praktisk omöjlighet om jag inte är rik nog att få det att hända vore det också mindre trivsamt. Men hur många spontana möten hade då uppstått i min vardag? Hur många intryck att inspireras av hade jag fått? Ett visst mått av obekvämlighet är nödvändigt för att det offentliga rummet ska vara stimulerande.
Därför är det mycket vanskligt att direktdemokratiskt bestämma vad och vem som ska få plats i offentliga rum. Jag kan tycka att porrbutiker är mycket stötande och gladeligen rösta för att de ska förbjudas så att jag slipper se dem. En koalition av andra kan i sin tur tycka att min stammispub är för störande, och kräva att den ska stänga innan veckomatcherna av Champion’s League ens är slutspelade. Så kan det fortgå tills det offentliga rummet är en konform och generisk – tråkig – plats att vistas på.
Hur många som deltar i Paris folkomröstningar förresten? Drygt fem procent.
En stad som tillämpar direktdemokrati om hur det offentliga rummet ska få nyttjas är Paris. Nyligen beslutades medelst folkomröstning att parkeringsavgifterna för större bilar ska tredubblas, till drygt 200 kronor i timmen. Det exkluderar somliga från att över huvud taget ta del av stadens utbud och utgöra en del av dess mångfald.
Än värre var det förra året, när invånarna i samma stad röstade för att förbjuda uthyrning av elsparkcyklar. Jag använder dem ju inte, jag tycker mest att de är fula och i vägen, kanske somliga resonerade. Skönt att slippa se och störa sig på. Men att ta sig rätten att bestämma hur andra ska färdas är ett uttryck för majoritetens tyranni, och begränsar offentlighetens mångfald av människor och uttryckssätt.
Förbud är dessutom pessimistens strategi. I stället för att ställa sig frågan hur det nya kan få plats i offentligheten tar man för givet att det aldrig kan ske. Men privata företag kan ta ansvar för sina innovationer om marknadsutvecklingen tillåts ha sin gång. Om folkets uppfattning om de förhatliga oreglerade elsparkcyklarna är tillräckligt stark och tillräckligt utbredd skulle det snart inte finnas någon marknad kvar för företagen.
På sin höjd kan det finnas plats för hot om förbud, om det inte finns tillräckliga incitament på marknadsmässig grund för företagen att anpassa sina innovationer eller om det upplevs gå för långsamt. Det förbudshotet kan dock folkets valda representanter stå för i samtal och förhandlingar med uthyrningsföretagen, utan att släppa frågan för avgörande till den för tillfället gällande majoritetens nycker.
Förbud är också den lata politikerns strategi. Mellan förbud och laissez-faire finns alternativa regler och begränsningar. Att utarbeta parkeringszoner, hastighetsbegränsningar och krav på företagen att städa undan cyklar som skräpar är dock mödosamt. Det vet vi inte minst från hur elsparkcykelfrågan har hanterats i Stockholm. Efter en stökig och krokig väg fram till dagens bestämmelser är sista ordet troligen ännu inte sagt, och det är lätt att hävda att en rimlig balans mellan motstående intressen fortfarande inte är nådd. Det frestar på politiker, förvaltning och för all del även uthyrningsföretagen. Att låta folket välja mellan oreglerat kaos och totalförbud är betydligt enklare.
Frågan om vem och vad som ska få plats i offentligheten och inte – och vem som ska ha rätten att sätta sig till doms över detta – har direkt bäring på individualismens skepsis mot tolkningen om demokrati som majoritetens oinskränkta vilja. ”Den mest ödesdigra och farliga av alla nutida missförstånd om demokrati [är] övertygelsen att vi måste acceptera majoritetens åsikt som sann och bindande för framtida utveckling”, för att tala med Hayek. ”Den sanna demokratiska principen att ingen ska ha makten över folket, anses betyda att ingen ska kunna begränsa eller undkomma dess makt. Den sanna demokratiska principen att folket inte ska tvingas göra vad det inte vill uppfattas som att det aldrig ska avkrävas att tolerera vad det inte tycker om. Den sanna demokratiska principen, att varje människas vilja ska vara så fri som möjligt, uppfattas betyda att det samlade folkets fria vilja inte ska begränsas av något”, för att lyssna på Lord Acton.
Hur många som deltar i Paris folkomröstningar förresten? Drygt fem procent. De som inte känner sig särskilt berörda låter bli att rösta. De som bryr sig mest blir de som bestämmer. Det är alltså egentligen inte fråga om majoritetens tyranni, utan om den mycket lilla men mycket högljudda minoritetens tyranni.
Det som gör offentliga rum trivsamma är dess mångfald. Att allt och alla får plats, även sådant och sådana som vi personligen inte har mycket för. För det jag gillar ogillar andra, och om jag kan förbjuda deras färdmedel kan de förbjuda min köttosande favoritbutik. Låter vi högljudda och engagerade minoriteter inskränka den mångfalden försvinner trivseln kort därefter.
Simon Johansson studerar statsvetenskap vid Linköpings universitet och är tidigare internationell sekreterare för Moderata Ungdomsförbundet.