Kina har historiskt värderat utbildning högt, men Kulturrevolutionen gjorde att många av dagens kinesiska ledare fick en bristfällig skolgång. Xi Jinping är själv ett typexempel på denna förlorade generation, skriver Marcus Björk
Historiskt har Kina varit ett samhälle där lärdom och formell skolning tillskrivits osedvanligt hög social och politisk betydelse. Det klassiska ämbetsmannasystemet, som befolkades av de mandariner som blivit sinnebilden för den lärda förvaltningen, byggde på idén om att staten skulle bemannas genom meriter. De mytomspunna och utmanande ämbetsmannaproven (科舉) var ett sätt att avancera socialt och få inflytande. En kandidat kunde räkna med att behöva sitta upp till tre dagar i en trång cell, där proven genomfördes. Kandidaten skrev, åt och sov i cellen. Provsvaren rättades också anonymt.
Dessa lärda mandariner befolkade Kinas stadsförvaltning fram till 1905 då provet avskaffades. De skulle också successivt försvinna som statsbärande elit i samband med de inbördeskrig som följde, och som slutligen vanns av Mao Zedong 1949. Hans radikala masskampanjer, inte minst i form av kulturrevolutionen, skapade i stället en hel generation av kineser som i många fall missat större delen av ett decennium av sin ungdoms skolgång. Det är till stor del denna generation som styr Kina i dag.
Kinas högste ledare Xi Jinping är ett typexempel på denna “förlorade” generation. Han föddes 1953 i Peking som son till Xi Zhongxun, chef för kommunistpartiets centrala propagandadepartement. I egenskap av att vara son till en högt uppsatt partifunktionär och revolutionär föddes han in i en värld av privilegier som oftast bara var förbehållna den “röda adeln”. Inte minst med tillgång till landets bästa skolor.
När Xi Jinping var tolv år skedde dock något som skulle förändra hans liv i grunden. Hans far föll i onåd hos Mao och degraderades till biträdande chef på en traktorfabrik i Luoyang. Dock tilläts resten av familjen att för tillfället stanna i Peking.
När kulturrevolutionen bröt ut 1966 hade Xi Jinping hunnit fylla 13 år. Han var dock utestängd från den rödgardistiska studentrörelsen som, med Maos beskydd och gunst, trakasserade och attackerade ideologiska motståndare (inte minst sina egna lärare). Rödgardisterna stängde också samma år den elitskolan som Xi Jinping gick på och där de flesta studenterna var barn till höga partifunktionärer. Till följd av att Xis far var stämplad som revolutionsförrädare trakasserades familjen också så svårt att en av Xis systrar enligt officiell historieskrivning “förföljdes till döds”. Historiker menar att det är troligt att hon tog sitt eget liv, något som inte var helt ovanligt bland rödgardisternas måltavlor.
1968 fängslades slutligen Xis far och det lilla skydd och få privilegier som familjen fortfarande åtnjöt försvann. Xi skickades året därpå ut på landsbygden som en del av Maos masskampanj “Ut på landsbygden” – som en av 17 miljoner ungdomar. Han skulle komma att tillbringa de nästkommande sju åren boende i en grotta i byn Liangjiahe. En av hans rumskamrater från denna tid (från 15 till 22 års ålder) har berättat att Xi bara läste propagandaskriften “Maos lilla röda” och statliga nyheter. Föga annat fanns att tillgå.
Trots detta bereddes Xi plats på prestigefulla Tsinghua universitet efter sina år i exil , där han läste kemiteknik åren 1975 till 1979. Detta sedan universiteten åter öppnats efter att bara ha bedrivit sporadisk undervisning under nästan ett decennium. Sju år med enbart Maos lilla röda får dock ändå sägas vara långt ifrån en ideal förberedelse för högre studier. Dock är det främst Xis senare akademiska meriter som ibland väcker frågor. Att han på pappret även har en doktorsexamen i marxistisk teori, som han tagit vid sidan av sin stigande partikarriär, är föga ifrågasatt – men däremot hur mycket eget arbete han faktiskt lagt ner på att förvärva den.
Ett annat exempel på hur dagens generation av kinesiska ledare fått sin utbildning avbruten finner vi i Li Keqiang, Kinas premiärminister 2013–2023 (då han plötsligt dog vid 68 års ålder). Född 1955 fick även han sin utbildningsbana avbruten av Kulturrevolutionen efter att han tagit gymnasieexamen. 1974 skickades han ut på landsbygden och fick leva flera år i ett jordbrukskollektiv, innan han 1978 kunde fortsätta sin utbildning på Pekings universitetet när gaokao-provet (高考) återinfördes. En kinesisk version av högskoleprovet som skrivs en gång per år.
Ytterligare ett exempel på hur dagens kinesiska toppskikt fått sin utbildning avbruten finner vi i Wang Yi, Kinas nuvarande utrikesminister och en av regimens mest centrala utrikespolitiska aktörer. Wang föddes 1953 i Peking och tillhör därmed samma kohort som Xi Jinping. Liksom så många andra jämnåriga blev han utskickad på landsbygden och kom att tillbringa åtta år på en gård i nordöstra Kina. Han kunde återvända till en mer formell utbildningsbana först mot slutet av 1970-talet, då han började läsa japanska i Peking.
Nedan följer ett axplock av ytterligare personer i landets nuvarande absoluta toppskikt som fått sin utbildningsbana avbruten av Kulturrevolutionen: Zhao Leji, ordförande i Nationella folkkongressens ständiga utskott (Kinas riksdag) och ledamot av den stående politbyrån. Cai Qi, förstesekreterare i kommunistpartiets sekretariat och ledamot av den stående politbyrån. Li Xi, sekreterare i Centrala disciplininspektionskommissionen (partiets antikorruptionsorgan) och ledamot av den stående politbyrån. Han Zheng, Kinas vicepresident (vice statschef), tidigare ledamot av den stående politbyrån. He Lifeng, vice premiärminister med ansvar för centrala delar av den ekonomiska politiken.
Av de sju medlemmarna i kommunistpartiets nuvarande stående politbyrå har fyra varit utskickade på landsbygden under Kulturrevolutionen. Denna upplevelse och ofrivilliga avbrott i studierna präglar således många ur den ålderskohort som i dagsläget styr Kina. En generation som fått kompensera formell skolgång genom nätverk, praktik och partiinterna utbildningsspår.
Det är föga förvånande att Xi Jinping ofta beskrivs som en ledare som är besatt av stabilitet, efter att under stora delar av sin ungdom varit utsatt för radikala ideologiska experiment. Dagens Kina representerar på så sätt en återgång till det historiska Kina – som fäster stor vikt vid formell utbildning. Just det som många av landets nuvarande makthavare förvägrades av Mao.
Marcus Björk är medlem i Svensk Linjes redaktion