Svensk bostadspolitik gynnar i dag äldre och redan etablerade grupper, medan unga stängs ute från både hyresrätter och ägda bostäder. I denna text visar Elias Nilsson hur systemet belönar den som redan har, samtidigt som en hel generation lämnas med skyhöga hyror.
Ett effektivt sätt att kritisera vår dysfunktionella bostadsmarknad är att helt enkelt visa vilka personer som faktiskt gynnas av den. Ta bara den nyproducerade lägenheten i Järfälla utanför Stockholm som DN (4/7–25) rapporterade om – en femma på 116 kvadratmeter för hela 23 000 kronor i månaden. Det är mycket pengar för att bo i ett område som få skulle beskriva som särskilt attraktivt. Och är man villig att lägga sådana summor på sitt boende köper man sannolikt hellre något inom relativ närtid, helst betydligt närmare innerstaden än Järfälla.
Samtidigt, i centrala Stockholm, förmedlades en ungefär lika stor lägenhet på Observatoriegatan. Fjärde våningen, fyra rum på tillsammans 107 kvadratmeter – perfekt för en barnfamilj. Den lägenheten, som ingår i det hyresreglerade beståndet, kostade 12 717 kronor i månaden. Alltså över 10 000 kronor mindre än nyproduktionen i Järfälla.
Så vem fick den centrala lägenheten? Det är svårt att säga på rak arm. Personen hade stått i Stockholms bostadskö sedan den 1 juni 1987. Eftersom man måste vara minst 18 år för att ställa sig i kön innebär det att personen var född senast 1969 – knappast en självklar kandidat för att ha hemmavarande barn.
Varför är detta ett problem? Kan inte en person över 50 också vara i behov av en billig, central lägenhet? Jo, naturligtvis. Men är det verkligen den typiska situationen? För att stå i Stockholms bostadskö – och i de flesta andra köer – krävs i praktiken att man inte redan bor i en prisreglerad hyresrätt. I stället måste man bo i ett ägt boende eller i någon annan upplåtelseform.
Den lyckligt lottade person som köat i över fyra decennier och samtidigt kunnat dra nytta av denna sida millennieskiftets kraftiga prisuppgångar på bostäder har alltså i praktiken fått sin villa eller bostadsrätt dopad av billiga krediter. När barnen sedan flyttat hemifrån kan bostaden säljas med mångmiljonvinst och bytas mot en billig hyresrätt i innerstan. Låter det galet? Det är för att det faktiskt är det.
Klasskampsretorik må vara främmande för många studentförbundare. Men få saker provocerar undertecknad så mycket som att det hyresreglerade beståndet i huvudsak går till personer med god ekonomi, samtidigt som framför allt unga hänvisas till en dyr och otrygg andrahandsmarknad.
Ser vi i stället till den ägda bostadsmarknaden finns inga köer eller stora obalanser mellan gammalt och nytt. Men priserna är likväl höga. För unga, strävsamma människor har det därmed blivit mer eller mindre omöjligt att ta sig in på bostadsmarknaden.
En DN-artikel från slutet av 2024 räknade ut hur mycket svårare det är för dagens unga att köpa en bostad jämfört med tidigare generationer. I sin ungdom tjänade boomers i snitt 128 000 kronor om året, drygt 10 000 kronor i månaden i dagens penningvärde. Samtidigt kostade en etta i Stockholm bara drygt en halv miljon kronor.
Femtio år senare har zoomers inkomster visserligen stigit till knappt 190 000 kronor om året. Men ettan kostar nu omkring tre miljoner kronor. Kvoten mellan bostadspris och årslön har alltså ökat från ungefär fyra till nästan sexton.
Till detta ska läggas bolånetaket som infördes 2010, vilket innebär att man endast får låna upp till 85 procent av bostadens värde. Reformen kan möjligen bidra till den finansiella stabiliteten. Men den gör också att unga måste spara ihop omkring 450 000 kronor till kontantinsatsen för en liten lägenhet i Stockholm – något som är lättare sagt än gjort på en kassapersonalslön utan hjälp från mamma och pappa.
Det går utmärkt att bo på landsbygden där bostäder ibland nästan skänks bort. Men då måste man också leva med att bo i exempelvis Krokom.
Bolånetaket höjs visserligen till 90 procent från den 1 april 2026, men även en kontantinsats på omkring 300 000 kronor är en ansenlig summa. Räknat i spartid tog det för 50 år sedan, med en sparkvot på 10 procent, bara några enstaka år att få ihop kontantinsatsen. I dag kan det ta uppemot 25 år. Då är man inte särskilt ung längre.
Naturligtvis är detta problem som är mest akut i Stockholm. Det går utmärkt att bo på landsbygden där bostäder ibland nästan skänks bort. Men då måste man också leva med att bo i exempelvis Krokom. Och det är det inte alla som vill.
Ett relaterat problem är att höga bostadspriser och långa kötider även påverkar barnafödandet. Det finns förstås flera förklaringar till varför kvinnor föder färre barn, särskilt i storstäderna. Framtidsoro lyfts ofta fram som en central faktor. Samtidigt pekar forskning på att bostadspriser spelar en betydande roll.
En studie från Storbritannien visade att stigande bostadspriser kan förklara omkring 60 procent av nedgången i födelsetalen. En annan global studie fann att varje gång fastighetspriserna fördubblas minskar barnafödandet med 0,1–0,3 barn per kvinna. För kontextens skull bör det nämnas att småhuspriserna i Sverige har tredubblats sedan 1995.
Så vad ska vi göra då?
Den parlamentariska viljan att reformera hyresmarknaden är bristfällig. Moderaterna har antagit ett förslag om så kallade trygghetshyror, vilket är ett steg i rätt riktning. Då skulle hyresgäst och hyresvärd komma överens om inflyttningshyran, varefter hyran indexeras mot exempelvis inflation eller förvaltningskostnader.
Problemet är dock att en sådan ordning endast skulle gälla nya kontrakt. Dessutom kan köer uppstå på nytt om efterfrågan stiger snabbare än de indexerade hyrorna. Förmodligen skulle Kristdemokraterna och Liberalerna kunna acceptera en sådan reform. Det stora hindret stavas Sverigedemokraterna. Men som med det mesta i politiken är de flesta åsikter trots allt till salu.
När det gäller det ägda boendet ska Sverigedemokraterna däremot ha en viss eloge för förslaget om så kallade Sverigehus. Tanken är att vissa hustyper ska kunna typgodkännas nationellt. I praktiken skulle det innebära att den som vill bygga ett sådant hus slipper en stor del av den kommunala bygglovsprocessen, så länge detaljplanen tillåter bostäder.
Flera rapporter visar att handläggningstider och kommunalt krångel kan stå för upp till en tredjedel av slutkostnaden. Om den typen av hinder minskar kan byggandet bli billigare. Då kan unga kanske faktiskt börja drömma om villa, Volvo och vovve igen.
Elias Nilsson är redaktionssekreterare i Svensk Linjes redaktion