Kolonialismens historia är fylld av grymheter som i dag ter sig främmande, men som likväl återkommande gestaltas i kulturen. Fredrik Segerfeldt tar avstamp i Joseph Conrads roman Heart of Darkness för att beskriva den europeiska kolonialismens natur.
Francis Ford Coppolas film Apocalypse now från 1979 utspelar sig under Vietnamkrigets 1960-tal och handlar om hur kapten Willard, spelad av en ung Martin Sheen – i dag mest känd för sin roll som President Bartlett i tv-serien Vita Huset – åker längs med en flod djupt in i djungeln för att döda en galen amerikansk överste vid namn Kurtz, mästerligt spelad av Marlon Brando, som har upprättat ett privat skräckvälde i området.
Valet av namn på Brandos karaktär är inte på något sätt godtyckligt, utan kommer från kortromanen Heart of Darkness, en av den engelska litteraturens mest berömda texter, av den polsk-brittiske författaren Joseph Conrad. Där söker sig huvudpersonen också längs med en flod för att träffa en Kurtz som upprättat ett omänskligt terrorvälde, denna gång i Afrika runt det förra sekelskiftet. Trots att namnet Kongo aldrig nämns var det tydligt för den dåtida läsaren att det var den platsen som åsyftades.
I boken framkommer det klart att det inte var den vite, utan den svarte mannen, som bar kolonialismens tyngsta börda. Conrad, som trots sina vittnesmål var trogen det brittiska imperiet och alltså inte var någon anti-kolonialist, hade arbetat som kapten på en båt på Kongofloden och bevittnat det oerhört brutala och giriga styre som Leopold av Belgien utövade i Kongofristaten, som inte var en koloni i ordets egentliga bemärkelse utan kungens privata egendom.[1]
Det som främst slår en läsare idag är synen på lokalbefolkningen. Trots att Conrad med sin egensinniga litterära stil protesterar mot behandlingen av de svarta och uttrycker empati med deras olyckliga lott så är den rasism boken beskriver så institutionaliserad och så djup att den är obegriplig för oss.
Heart of Darkness är inte bara en berömd text, utan också en av de mest analyserade. Ett otal tolkningar, inte minst av titeln, har gjorts genom åren. Vad menar Conrad egentligen med mörker? Det skulle exempelvis kunna syfta på afrikanernas hudfärg, på att den djungel som upptar stora delar av området stänger ute solljuset eller på det fysiska våld som präglade Kongofristaten.
En annan, mer abstrakt, analys är att mörkret är Afrika – det upplysta Europas motsats. Den nigerianske författaren Chinua Achebe har anklagat Conrad för att beskriva Afrika som den andra världen, Europas och därmed civilisationens antites. Han menar att boken är rasistisk och att detta gått västvärlden obemärkt förbi eftersom det är det vanliga sättet för vita att prata om Afrika.[2] Ytterligare en tolkning handlar om det mörker som potentiellt finns i alla människors hjärtan.
Men mörkret kan också förstås som kolonialismen, eller i alla fall som det brutala styret i Kongofristaten. Som svar på frågan om vad som döljer sig i mörkrets hjärta får Kurtz på dödsbädden mumlande fram: ”The horror, the horror”.
Det ironiska i historien om Leopolds Kongo är att det hela – i alla fall på pappret – hade startat som ett humanitärt sällskap som skulle ”utforska” det inre Afrika och bekämpa slavhandeln. Satsningar på infrastruktur och välfärd skulle göra livet lättare för befolkningen. Leopold skickade den berömde amerikanske journalisten Henry Morton Stanley för att utforska Kongofloden, bygga infrastruktur för transporter och skriva handelsavtal med de lokala ledarna.[3]
Men fristaten förvandlades snabbt till ett utsugande terrorvälde med slavarbete i centrum. Detta på ett område som var drygt sjuttiosex gånger större än Belgien. Om man lägger landet på en europakarta sträcker det sig från London till Moskva och från Frankfurt till Palermo. Det är notoriskt svårt att fastställa exakt hur många kongoleser som förlorade livet på grund av Leopolds vanstyre. En officiell belgisk undersökningskommission uppskattade år 1919 att befolkningen hade halverats. Historiker gör numera bedömningen att mellan sex och tio miljoner dödades under åren 1885–1908.[4]
Leopold plundrade Kongo på råvaror som elfenben, timmer och mineraler. Men i centrum för förtrycket stod rågummit. När John Dunlop 1887 väl hade satt en ballong på sin sjuke sons cykel för att dämpa färden hemma i Belfast exploderade inte däcket, men väl efterfrågan på gummi. Alla de som hade eller skaffade sig cyklar, motorcyklar eller bilar behövde den nya sortens bekvämlighet.
Rågummi utvinns genom att man tappar olika trädarter på sav. I Kongo var det en lian som var källan. De belgiska makthavarna – främst deras köpta afrikanska hantlangare – tvingade de kongolesiska byarna att leverera en viss mängd av råvaran och bestraffade dem som inte nådde upp till kvoterna med piskstraff och amputeringar. För att få männen att samla in tillräckligt med gummi kidnappades deras kvinnor och hölls som fångar under erbarmliga förhållanden till dess att männen levererat det de skulle.
Mörkrets hjärta fanns måhända i Leopolds Kongo,
men det saknades ljus på en rad andra platser runt om på jorden.
Soldaterna i den så kallade Force publique, det vill säga Leopolds privata kolonialarmé, var tvungna att uppvisa en hand för varje kula de hade gjort av med i sitt ”arbete”. När de hade missat sitt mål eller använt geväret till att jaga fick de i stället hugga handen av andra personer för att visa att de inte hade slösat med blyet.
Som så ofta kan filmhistorien hjälpa oss att få insikt i fenomenet. I en av de starkaste scenerna i Schindler’s list från 1993 står den tyske SS-officeren Amon Göth, spelad av Ralph Fiennes, barbröstad och med cigaretten lagd åt sidan, till synes oberörd på en balkong och prickskjuter på arbetande judar i det koncentrationsläger han basar över. Mördandet sker som tidsfördriv, lite som sport eller som en del i en morgonrutin.
De belgiska militärerna i Leopolds Kongo betedde sig på ett liknande sätt. Exempelvis slog två officerare vad om att de med gevär kunde träffa en man i kanot en bit bort. Det kunde de. En annan gång kallades en attack mot en by för ”jakt”. En belgisk officer, René de Permentier, lät hugga ner alla träd och buskar runt sitt hus så att han skulle kunna skjuta prick på förbipasserande. Om han hittade ett löv på gården kunde han låta halshugga ett dussin av de kvinnor som sopat den.
Kongo var en mycket lönsam egendom för Leopold. Enligt en bedömning tjänade han runt tio miljarder kronor i dagens penningvärde under de tjugotre år han hade sin koloni. Notera återigen att detta alltså inte handlade om staten Belgien och att pengarna inte tillföll landet, utan kungen personligen. Han hade således råd att bygga triumfbågar i Bryssel.
I nutid har detta brott mot mänskligheten uppmärksammats stort tack vare den amerikanske journalisten och författaren Adam Hochschilds utmärkta bok Kung Leopolds vålnad, som kom ut 1998. På listor över 1900-talets blodigaste politiska ledare finns Leopold numera med längst där framme, endast efter så brutala diktatorer som Mao, Stalin och Hitler.
Även om Hochschilds bok slog ned som en bomb var han inte först med att beskriva de oerhörda förbrytelserna i Kongo, något man skulle kunna ha trott när uppmärksamheten var som störst. Faktum är att Leopolds skräckvälde var en av de största internationella frågorna under det tidiga 1900-talet, ett ämne som fyllde tidningarna runt om i västvärlden vecka efter vecka och som engagerade miljontals människor. I USA hölls över tvåhundra protestmöten och i Italien duellerade två män om saken. Så långt bort som i Australien hölls föredrag om fasorna. Den brittiske utrikesministern Edward Grey menade att inget annat utrikesärende hade fått så stor uppmärksamhet på trettio år.
En av de starkaste rösterna i denna debatt var för övrigt den svenske baptistmissionären Edvard Vilhelm Sjöblom, som har fått mer uppmärksamhet i resten av världen än i Sverige. Få svenskar utanför frikyrkliga kretsar verkar ha hört talas om honom. Han skrev ett antal rasande artiklar i svensk press som översattes och fick stor uppmärksamhet i europeisk media. Sjöblom talade också om gummiterrorn med så många han kunde. Vid ett offentligt möte i London berättade han att soldaterna i Force Publique belönades för det antal händer de levererade. Hochschild kallar Sjöblom för Leopolds kraftfullaste kritiker under slutet av 1890-talet.[5]
Mörkrets hjärta fanns måhända i Leopolds Kongo, men det saknades ljus på en rad andra platser runt om på jorden.
Fredrik Segerfeldt är liberal skribent och författare. Texten bygger på hans bok Den svarte mannens börda: Nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri (Timbro förlag 2019).
[1] Avsnittet om Kongo bygger, om ej annat anges, på Hochschild 2003.
[2] Achebe 2001.
[3] Som vi ska se senare var Stanley inte amerikan, utan walesare.
[4] Harari 2014.
[5] Hochschild 2003, sid 228-229. Sjöblom figurerar dock i Sven Lindqvists Utrota varenda jävel (2011).
