Torypartiet må vara världens äldsta politiska parti, men dess verkliga ideologi är inte konservatismen utan makten. När en ledare slutar vinna val byts personen snabbt ut och inga politiska principer är för heliga för att offras, skriver Bean Khalil.
Det sägs att det första beslutet Margaret Thatcher tog som brittisk premiärminister var att höja momsen på lyxyachter. Det gjorde hon inte för att det fanns någon riktig politisk anledning. Att höja skatter och avgifter var – som bekant – inte en vedertagen beståndsdel av Thatcherismen. Nej, historien gör gällande att Järnladyn enbart gjorde det som ett sista nålstick mot sin företrädare Edward Heath.
Thatcher hade aldrig förlåtit honom för att ha begått den största synden en partiledare för Torypartiet kan begå – att förlora val. Heath var i det avseendet speciell. Antalet nederlag han hade under sitt bälte var inte bara ett – utan tre. För Thatcher var det varken otur eller tidsandan som förklarade nederlagen. Problemet var politiken.
Heath var en ”wet”-Tory. Han stod för en mjuk, ekonomiskt pragmatisk och kompromissvillig konservatism. Den låg i linje med den så kallade One Nation-traditionen som hade dominerat partiet under efterkrigstiden: en acceptans av välfärdsstaten, en relativt aktiv stat och en vilja att jämna ut kapitalismens värsta kanter.
Thatcher representerade något annat. Hennes konservatism var konfrontativ. Men den var framför allt säker på marknadens överlägsenhet. Avregleringar, privatiseringar och monetär disciplin var inte bara politiska verktyg, utan ett projekt för nationell förnyelse. Anhängarna av denna, mer puritanska ekonomiska linje, kom snart att kallas ”dries” och tillhörde partiets torra, ideologiska högerflygel.
När tillfälle gavs, våren 1975, att utmana Heath tog Thatcher chansen. Hennes kandidatur betraktades först som symbolisk. Som ett sätt att lufta missnöje. Men den slutade i en skräll. Partiledaren tvingades bort och hans falang hamnade i intern exil. Det ryktades till och med om att han skulle gå i pension, köpa en fritidsbåt och spendera tiden med att segla på den engelska rivieran.
När Thatcher sedan vann valet 1979 och flyttade in på Downing Street hade maktbalansen i partiet förändrats. Den thatcheritiska högern tog kommandot över landet, men ännu viktigare – den cementerade kontrollen över partiet.
Men Torypartiets historia är inte en skildring av hur någon ideologisk linje långsamt triumferar. Det är snarare berättelsen om ett parti som ständigt byter riktning när makten kräver det.
När Järnladyn föll 1990 skedde det inte efter ett valnederlag utan genom en intern revolt. Partiet började frukta att hennes kompromisslöshet hade blivit ett politiskt problem. De interna knivarna vässades redan innan hon skulle “få möjlighet” att förlora valet.
John Major, hennes efterträdare, representerade en återgång till en mer traditionell brittisk konservatism. Han hade haft en del ministerposter under Thatcherväldet, men var aldrig riktigt frälst. Hans regering präglades av pragmatism, budgetdisciplin och en vilja att lugna interna konflikter. Han var i det hänseendet Thatchers motsats.
Trots att alla egentligen hade räknat ut honom, vann Major valet 1992.
Men tiden arbetade mot honom. Ekonomiska problem, interna strider om Europa och en oppositionsledare vid namn Tony Blair blev för mycket. När det konservativa partiet fem år senare förlorade valet 1997, var nederlaget exceptionellt stort.
Den unge William Hague tog över och försökte navigera genom en blandning av modernisering och tradition. Men Blair var fortfarande oslagbar. Valet 2001 slutade därför i ännu ett nederlag och Torypartiet fick snart en ny partiledare.
Efter Hague svängde pendeln återigen åt höger. Torypartiet ville testa något annat. Iain Duncan Smith representerade det thatcheritiska arvet och sågs av många som ett försök att återvända till partiets ideologiska kärna.
Men problemet var inte så mycket ideologin som ledarskapet. Duncan Smith hade svårt att övertyga sina egna parlamentsledamöter om att han kunde vinna ett val. Och misslyckas man med att göra det, är partiledarskapet aldrig säkert. Mindre än två år efter att han blivit vald avsattes han genom en intern misstroendeomröstning.
Storbritanniens konservativa parti har en självbevarelsedrift som tycks sitta i ryggmärgen. När makten står på spel är de beredda att göra vad som helst för att ta den.
In trädde Michael Howard. Han kom från en helt annan del av partiorganismen och lyckades stabilisera organisationen samt utgöra ett stabilt motstånd mot regeringen. Men även Howard hade svårt att bryta New Labours dominans. I valet 2005 förbättrade det konservativa partiet sitt resultat, men inte tillräckligt för att på allvar hota Labours regeringsmakt.
Vid det här laget hade världens äldsta parti förlorat tre val i rad och var inne på en av sina längsta perioder utan regeringsmakt i modern brittisk historia. Men det är just i sådana lägen som dess kanske viktigaste egenskap träder fram. Storbritanniens konservativa parti har en självbevarelsedrift som tycks sitta i ryggmärgen. När makten står på spel är de beredda att göra vad som helst för att ta den.
Det var därför partiet accepterade David Camerons moderniseringsprojekt efter valnederlaget 2005. Han fick mandat att göra exakt det han ville – så länge det garanterade nycklarna till Number 10 Downing Street. Cameron började därför metodiskt slakta flera av partiets heliga kor – från retoriken om välfärdsstaten till tonen i sociala frågor – allt för att göra partiet valbart. Mannen som hade bilder på Thatcher i sitt pojkrum förde partiet mot mitten.
Camerons ideologiska projekt mötte aldrig något riktigt internt motstånd innan valet 2010. När sådana etablerar sig inom partiet brukar de flesta parlamentsledamöter sluta upp bakom det nya tankegodset.
Det moderna konservativa partiet rymmer därför allt från arvtagare till paternalistisk statskonservatism till övertygade nyliberaler. Det är därför partiet så ofta framstår som motsägelsefullt. Ena dagen talar det om marknadens kraft, nästa om statens ansvar för regional utjämning; ena stunden om budgetdisciplin, nästa om att bygga statliga sjukhus.
Men just denna motsägelse är förklaringen till partiets överlevnad. I Torypartiet är lojaliteten sällan riktad mot en person eller ens doktrin. Den är riktad mot något mer grundläggande: makten. När en partiledare inte längre kan leverera den blir processen kort. Och när vinden vänder, vänder partiet med den. Misslyckas en falang att vinna val, ges uppdraget till en annan. Allt för att vinna.
William Hague beskrev detta styrelseskick bäst: “a monarchy tempered by regicide”. Partiledaren har absolut makt till dess att personen inte har det. Något som den nuvarande partiledaren, Kemi Badenoch, gör klokt i att inte glömma. Det är denna hänsynslöshet som har gjort de brittiska konservativa till världens äldsta politiska parti.
Bean Khalil är skribent och expert på brittisk politik