Föreställningen om ett fritt och kapitalistiskt väst har länge varit en central del i liberalers och konservativas syn på världen. Men den börjar samtidigt bli farligt omodern. Viktor Karlsson stakar ut en ny väg.
Carl Bildt har beskrivit sig själv som hallänning, svensk och europé. För den svenska borgerligheten tycks det i dag finnas en geografisk identitet som är ännu viktigare; den västliga värdegemenskapen. Samhörigheten med det fria och kapitalistiska USA som en del av det väst som utgjorde motpunkten mot det tidigare kommunistiska öst förenar liberaler, konservativa, centerpartister, folkpartister och kristdemokrater. Själv är jag dock övertygad om att alla som vill vara en del av en modern borgerlighet måste tänka om.
Men först lite om hur viktigt samarbetet mellan länderna i väst har varit och är.
***
USA har länge satt stor prägel på populärkulturen – och det förhållandet består. Bara i år har Taylor Swift sålt ut den svenska nationalarenan tre gånger och rapparen Shaboozey levererade årets sommardänga. Lägg därtill att det amerikanska presidentvalet har fått mer medieutrymme än valet till Europaparlamentet.
Utöver det kulturella inflytandet har också säkerhetspolitiken kommit att bli en viktig del av det transatlantiska samarbetet. Efter att Sverige och Finland nu äntligen har blivit en del av NATO är Österrike, Cypern, Irland och Malta de enda EU-länderna som ännu inte är en del av försvarsalliansen med våra nordamerikanska vänner.
En av de viktigaste prioriteringarna för EU under den kommande mandatperioden borde vara att ta nästa steg och ytterligare fördjupa det ekonomiska samarbetet med USA. Det bästa sättet att göra det är att etablera ett frihandelsavtal mellan EU och USA och därmed skapa världens största regionala frihandelszon.
Genom att öka det ekonomiska utbytet finns det många vinster att göra. Om vi tar bort tullarna för varor och tjänster mellan de två länderna kommer människor inte bara att bli rikare, utan även få större möjligheter att utbyta idéer. Ett frihandelsavtal har god potential att bli en central del av det transatlantiska samarbetet.
Den som är handelspolitiskt bevandrad känner till att arbetet med ett Transatlantiskt partnerskap för handel och investeringar (TTIP) inleddes 2013, men avbröts 2016 när Barack Obama byttes ut mot Donald Trump. Biden-administrationen har sedan dess hållit fast vid en relativt protektionistisk handelspolitik som prioriterat inhemska subventioner framför frihandelsavtal. De stora förlorarna har varit amerikanska och europeiska medborgare.
Just nu finns det inte särskilt mycket som talar för att ett nytt TTIP ska kunna bli verklighet under de kommande åren, men skam den som ger sig. Om Kamala Harris vinner valet i höst och såväl EU som USA tar sitt förnuft till fånga kommer de snart att inse att ett närmare ekonomiskt samarbete, demokratier emellan, skulle stärka deras ställning gentemot de auktoritära stater som nu rustar upp.
Det faktum att auktoritära stater är på frammarsch gör inte bara handelspolitiken viktigare, utan också svårare. Hur ska man till exempel förhålla sig till handel med Kina, ett land som blir mäktigare och mer förtryckande på samma gång? Går det ens att distansera sig från Kina, eller är våra moderna samhällen helt beroende av deras råvaror och produkter? Och ska man kapa banden helt till länder som Ryssland och Iran?
Tiden då den ideologiska konflikten stod mellan
kapitalism i väst och kommunism i öst är förbi.
Om världens liberala demokratier distanserar sig för mycket från omvärlden, och i stället förlitar sig helt på inhemsk produktion och strategisk autonomi, kommer människor snart att få smaka på protektionismens fattigdom. Balansgången mellan handelsstopp och fullständigt beroende av auktoritära regimer som förtrycker människors rättigheter är en av vår tids mest intrikata avvägningar. Två saker kan vi dock vara relativt säkra på:
Auktoritära stater ska hållas borta från kritisk infrastruktur. Liberala demokratier har alldeles för länge varit för naiva och låtit Kina och Ryssland investera i såväl fysisk som digital infrastruktur. Det måste få ett totalstopp.
Liberala demokratier ska samarbeta mer. När de auktoritära staterna nu börjar hjälpas åt måste världens liberala demokratier kontra med att samarbeta dubbelt så mycket.
Det är här någonstans min kritik gentemot den västliga identiteten kommer in. Om världens öppna och fria demokratier ska kunna stå emot de länder som vill ha en helt annan världsordning så är det inte säkert att det räcker med Europa och Nordamerika. Även liberala demokratier i andra delar av världen, såsom Australien, Nya Zeeland, Japan och Sydkorea, måste bli en mycket tydligare del av samarbetet, både handels- och försvarspolitiskt.
Tiden då den ideologiska konflikten stod mellan kapitalism i väst och kommunism i öst är förbi. Marknadsekonomin vann den matchen överlägset. Vad det nu handlar om är en ny konflikt mellan de liberala demokratierna och de auktoritära regimerna. Rättsstat och stabila institutioner mot maktkoncentration till våldsamma diktatorer. Frihet mot förtryck, men i nya skepnader.
Precis som denna text redan har beskrivit är det viktigt att det transatlantiska samarbetet stärks ytterligare, men vi får inte heller fastna i den gamla idén om väst som den viktigaste gemenskapen. Högern måste bry sig om att så många som möjligt av världens människor ska få leva i fria demokratier.
Att göra verklighet av stora idéer om en hel värld med liberal demokrati och individuella rättigheter är förstås inte enkelt. Tvärtom kommer det att krävas målinriktat arbete under lång tid, med relativt låg sannolikhet för att lyckas. Dessutom kommer våra nuvarande nationalstater att behöva ge upp viss makt till internationella samarbetsorgan. Det kommer inte att bli lätt, men alternativet till demokratiskt samarbete är en multipolär, våldsam och auktoritär världsordning.
Hur ska det då gå till i praktiken? Kanske är en del av lösningen någon form av öppen strategisk autonomi i förhållande till de mest hårdföra diktaturerna. Det viktigaste kommer emellertid att vara ett fördjupat samarbete mellan liberala demokratier, vad gäller försvar, handel och tron på fria människors förmåga att blomstra. Möjligtvis krävs det en ny världssammanslutning för öppna och fria länder, men det finns faktiskt också flera nu existerande samarbeten att bygga vidare på. EU, NATO, OECD och G7 är fyra sådana.
Framtidens geografiska identitet är världen, både vad gäller ekonomiska, sociala och kulturella utbyten. Det har alltid varit principiellt rätt att genom internationellt samarbete sträva efter att alla världsmedborgare ska få åtnjuta individuell frihet, men det rådande världsläget tvingar oss att öka takten. Borgerligheten måste helt enkelt släppa tanken om västliga värderingar och omfamna idén om global frihet.
Viktor Karlsson är redaktionsmedlem i Svensk Linje.